The Fabelmans (2022)

Mitzi: Guilt is a wasted emotion.

The Fabelmans är en film om film och det är en genre jag verkligen gillar. Men i första hand är den förstås en biografi över Steven Spielberg. Vi får följa honom som tonåring när han gör sina första filmer med syskon och vänner. Det är den åldern då vi vanliga dödliga bildar oss vår filmsmak. För Steven Spielberg, även om han heter Sammy Fabelman i denna film, blev filmskapandet ett sätt att "överleva" high school och att föräldrarna skiljde sig.

Om jag gillar film om film så är det oftast tvärtom med biografier, men denna gången vinner den första genren. Det är underbart att låta sig översköljas av berättelsen och inse gång efter annan var olika saker i Spielbergs filmografi kommer från. Till slut känner jag än mer vördnad över allt han gjort för filmhistorien.

Men oavsett hur fin beskrivningen om hans uppväxt, hans filmande och hans familj rent generellt sett är så är det Michelle Williams porträtt av han mamma Leah som sticker ut. Hon kallas Mitzi i filmen. Michelle är extraordinärt bra i denna film. Hon är alltid bra i och för sig. Hon är också nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Jag hade kanske hellre sett henne nominerad som biroll som det kändes i filmen. Nu kommer hon antagligen besegras av Cate Blanchett dessutom.

Pappan Arnold som i filmen kallas Burt spelas av weirdon Paul Dano. Honom gillar vi icke. Jag upplever alltid en konstig energi från honom. Pappan presenteras som en kopia av George McFly när han är som töntigast. En toffel och hanrej.

Jag fattar inte alls varför Spielberg döpt om alla i filmen. Det blev kanske för personligt om karaktärerna hetat deras riktiga namn? Oklart. Diskutera i små grupper!

Filmen är kanske inte så spännande på pappret, men jag var fullt engagerad hela filmen igenom. Den är till bredden fylld av känslor, känslor som smyger sig på obemärkt och borrar sig djupt in i själen. Den är lyrisk över filmen som konst men också djupt sorglig under ytan. Leah som dansar i nattlinnet i strålkastarljuset, och Sammy som snabbt växer upp när kan klipper sin film från sommarens campingtur. Michelles Williams otroliga scen i garderoben. Hon är brutal.

När filmen tagit slut var jag varm i hela kroppen, och jag kände mig nostalgisk på det där sättet när man är både glad och ledsen samtidigt. Det var lite dammigt i rummet men tyst och stilla, inte skrik och hulkande.

Betyg: 4/5

Sammy: Unless I make a movie about it.

Independence Day: Resurgence (2016)

Tänk vilka under låga förväntningar tillsammans med en mysig biokväll i goda vänners lag kan göra! Joel, Johan, Markus, Johan och jag sammanstrålade på Saga för en värmande cappuccino och lite hjärnlös sci-fi pangpang. Detta är sannerligen inte en bra film mina kära vänner, men den kan ju vara underhållande för stunden ändå. Så snart vi gått ut från salongen hade jag i princip glömt filmen och det var inte lönt att fundera på logik eller struktur i filmen. Filmen existerade endast just när jag såg den.

Jag måste säga att jag nog, ta mig tusan, gillar uppföljaren bättre än originalfilmen från 1996. Vi slipper den så eländigt töntige och jobbige Will Smith men vi fick istället återse flera av de karaktärer som inte var lika irriterande från ettan. Annars är detta ett hopkok av en massa delar från kända filmer. Vi får lite Aliens då rasen vi kämpar mot är som ett myr- eller bisamhälle med en drottning. Markus påpekade att hela slutfajten påminde rejält mycket i upplägg och filmvinklar med slaget på isplaneten Hoth i The Empire strikes Back. Jag fick också lite vibbar från Starship Troopers och om de nu gör en ny Independence Day där människan tillsammans med en svävande bollen väljer att anfalla fienden på dess hemmaplan antar jag att det skulle kunna bli ännu mer likt Starship troopers. Gärna för mig.

Precis som i första filmen är den bästa delen uppbyggnaden. Dels bygger de spänning om vad som komma skall, dels får vi träffa gamla karaktärer igen. Jeff Goldblum är skön. Det yngre gardet består helt enligt spekulationen av barn till hjältarna från förra filmen.

Johan kommenterade att filmen var konstigt klippt och jag håller med. Under andra halvan med ett flertal actionscener klipps det till förbannelse. Ibland verkar de klippt för snabbt, tex när de spränger drottningens rymdskepp inne i kraftbubblan så hinner  man knappt se explosionen förrän de klippt vidare.

En annan sak som var problematiskt för mig var att Charlotte Gainsburg dök upp som en forskare. Jag kunde inte se hennes nya karaktär utan såg den galna kvinnan från Nymphomanic framför mig hela tiden. Det tog mig ur filmen var gång hon dök upp.

Precis som i första filmen misslyckas Emmerich totalt med att bygga upp äkta känslor och "stakes". Inget som händer verkar påverka någon av karaktärerna nämnvärt. Äkta känslor av sorg, rädsla eller bestörtning får helt stå tillbaka för "one liners" och "gags". Vad som lyckas bättre i denna film är dock att hjältarna spelas lite mer med glimten i ögat. Vi slipper se Will Smith försöka se stenhård ut. Det känns nästan som att Emmerich och hans team förstod att de inte skulle komma undan med sådana fasoner i en film till.

Det är en liten egen subgenre detta med katastroffilmer som bygger på att aliens invaderar jorden. Allt startade med War of the Worlds. Denna film påminner inte lika mycket om ursprungsfilmen som första Independence Day i alla fall. Den bästa filmen i subgenren är kanske Battle Los Angelse med Aaron Eckharts helt enkelt.

Ok, detta var inte en bra film, MEN jag hade en helt ok stund på bion med vännerna och jag gillade den mer än föregångaren (efter veckans omtitt).

Jag ger Independence Day: Resurgence två döda presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jojjenito har också skrivit om filmen.