Topp 100: The Player (1992)

Top 100
Placering: 4
Genre: Drama, comedy, satire, mystery

Woman: What took you so long?
Man: Traffic was a bitch.


Griffin Mill beskriver vad en film behöver innehålla för att den ska kunna bli framgångsrikt marknadsförd; "Suspense, laughter, violence... hope, heart... nudity, sex... happy endings. Mainly happy endings." The player har allt det där, och det är bra, men den främsta anledningen jag gillar filmen är dess manus, dess briljanta manus.

Det är ett smart manus, ett manus som gör att jag som tittare känner mig smart när jag ser filmen. Givetvis måste allt annat också vara rätt för att en film ska bli så bra som denna. Filmen är regisserad av mästaren Robert Altman under hans kreativa höjdpunkt (tidigt 90-tal). Skådespelarna måste också göra sitt och här får vi en radda med lysande skådespelarinsatser med Tim Robbins och Greta Scacchi i huvudrollerna. Dessutom passerar ett hundratal filmstjärnor och branschfolk revy i cameos, allt från John Cusack till Jeff Goldblum, från Angelica Huston till Andie McDowell.

Med filmer som Desperado och Fletch på min topplista över bästa filmer kan jag inte anklagas för att bara gilla pratiga och "smarta" filmer, men detta är helt klart en sådan film. Det är en vass och mörk satir över filmindustrin i Hollywood. Och precis som en film som The wolf of Wall Street har den en distans från ämnet och en lekfullhet som jag älskar. Filmen inleds med en nästan åtta minuter lång obruten scen vilken innehåller en dialog om klassiska långa obrutna inledningsscener från filmhistorien. Redan här inser jag att detta är en film för mig. Sedan spelas ett mysterium upp. En arg manusförfattare hotar Griffin Mill (Tim Robbins). Samtidigt pågår ett maktspel i toppen av bolaget. Jag får känslan av att detta maktspel aldrig tar slut. Vem är på väg in, vem är på väg ut? Sen adderas lager på lager av handling. Filmen har ett flow där scener och handling glider in i varandra och överlappar varandra. Det är ett under av filmiskt koordination, helt enkelt bra regisserad och producerat.

The Player är absolut inte en komedi. Men den har flera underfundigt roliga scener. Där finns också en del konstiga och förvirrande scener. Jag tänker i första hand på scenen när Griffin besöker polisen och de börjar skratta som om de vore crazy (Whoopie Goldberg med flera). Den scenen skaver rejält och samtidigt känns den drömlik. Antagligen ska den reflektera Griffins state of mind.

Greta Scacchi i rollen som June Gudmundsdottir var en upptäckt för mig. Hon är superläcker i sina vita kläder. Bland birollerna finner man som vanligt en del guldkorn. Peter Gallagher, Brion James (Leon i Blade runner) och Sydney Pollack är alla bra men allra bäst är Richard E. Grant som den innerlige manusförfattaren som pitchar sin film Habeas Corpus. Han stjäl varje scen han är med i.

Jag älskar alla filmreferenser, alla cameos, mysteriefeelingen, alla sorters vatten på flaska som Griffin beställer, isdrottningen, scenen när Griffin dumpar Bonnie och framför allt det ironiska lyckliga slutet. En perfekt film.

Filmens styrkor
Smart manus
Skön stämning
Perfekt regi

Filmen förblir en favorit och dess plats på topp 10 känns ohotad.

Betyg: 5/5



Intressant artikel om filmens manus finner du här.

Grandma (2015)

Jag hörde om Grandma på någon podcast och uppfattade den som en komedi. När jag nu satt mig ner med filmen visade det sig att det inte var hela sanningen. Detta är en av de där typiska dramakomedierna inom American Independent-genren. Filmen är skriven och regisserad av Paul Weitz som kanske är mest känd för sitt filmmanus till About a boy. Han har på den senare tiden varit med och skapat den angenäma tv-serien Mozart in the jungle.

Vad som fångade mig med Grandma var att huvudrollen spelas av Lily Tomlin. När jag hör hennes namn tänker jag direkt på Robert Altman's Short cuts där hon gör en strong insats som en av många huvudkaraktärer. Här i Grandma spelar hon Elle som hjälper sin dotterdotter i en stund av knipa. Elle är en riktigt arg kvinna med hjärtat på rätt ställe. Hon är som en arg gammal gubbstrutt men i kvinnlig form. Dotterdottern Sage spelas av den för mig okända nittonåringen Julia Garner. De har en bra personkemi sinsemellan.

Historien utspelas i Los Angeles under en enda dag. Elle och Sage åker från plats till plats, från person till person i Elles gamla amerikanare för att fixa fram pengarna. Filmen påminner mig en hel del om Tangerine, fast med en touch av American Independent. Färgerna är mer naturliga, det är inte lika varmt och vi får en mer intellektuell dialog. Vissa delar av historierna överlappar mer.

Grandma var en glad överraskning. Den är kort men naggande god och helt klart värd en titt. Om inte anat för Lily Tomlins skådespelarinsats. Den är jättebra.

Jag ger Grandma tre sönderklippta kreditkort av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Nashville (1975)

Opal: I'm Opal, from the BBC!






Ojojoj oj. Vilken mäktig film. Robert Altman levererar igen! Nashville är ett två timmar och fyrtio minuter långt epos. Man få följa ett tjugotal huvudkaraktärer under några dagar före ett stort valmöte i "the primaries" i Tennessee. Med tanke på att vi alla är ute och röstar idag hemma i Sverige tyckte jag att denna film kunde passa idag. Läs först min revy och gå sen ut och rösta för bövelen!

En av de största filmupplevelser jag haft var när jag såg Robert Altmans Short Cuts på bio i Uppsala 1994. Nashville är till min stora förvåning lik i struktur och längd. Den handlar om en massa människor vars livsöden på olika sätt sammanflätas. I Nashville känner fler av karaktärerna varandra än de i Short Cuts. Jag tycker att Nashville kan ses som ett provskott och träning inför mästerverket som kom arton år senare. På ett sätt känns det också som att Altmans filmer banade vägen för Paul Thomas Andersons filmer, speciellt hans Magnolia.

När jag startade Nashville visste jag förstås att den var lång. Under inledningen sökte jag efter den röda tråden. Sökte men fann inte. Jag blev mer och mer uttråkad. Men då jag känner en stor tillit till Altmans hantverk var jag tålmodig. Efter ungefär en timme av filmen började det hända saker. Inte i handlingen men med mig som åskådare. Jag sögs sakta men säkert in i filmen och den blev bättre och bättre. Den spirande känslan som Altman är så bra på tittade fram. Välkommen!

Flmen är befolkad med en massa skådespelare som man känner igen från Altmans tidigare, och senare, filmer. Jag har läst någonstans att Altman såg sina skådespelare och medarbetare som en stor familj. Vi har Keith Carradine (McCabe & Mrs. Miller), Henry Gibson (The long goodbye), Elliott Gould (The Long goodbye), Lily Tomlin (Short Cuts), Shelley Duvall (3 women), Julie Christie (McCabe & Mrs. Miller) och Geraldine Chaplin (A wedding) för att nämna några. Manus tog Altman fram med Joan Tewkesbury, hans "script supervisor" från filmen McCabe & Mrs. Miller. Dialogen improviserades till stor del fram. Det är också en kul trivia att alla countrylåtar som framförs i filmen, alla är live, är skrivna och framförda av skådespelarna. Keith Carradine vann en oscars för bästa låt det året med den riktigt fina biten I'm easy. Låtarna i filmen är inte oumbärliga men inom filmen passar de väldigt bra.

Till slut blev jag mäkta imponerad av spektaklet och hur gigantisk filmen är. Den ger föraningar om det som komma skall med Short Cuts. Jag fann denna lite seg i inledningen, ja till och med tråkig, men den tog sig rejält och jag fick återbäring på mitt tålamod. Tack!

Favoriter från filmen är Jeff Goldblum, Elliott Gould och Gwen Welles som spelar en av de karaktärer jag kände mest för under filmen, Sueleen Gay, hon som inte kunde sjunga. Keith Carradine är cool, och han ser så ung ut. Geraldine Chaplin är mycket underhållande som en BBC-reporter, eller vad hon nu är... Lily Tomlin är en mycket bra skådespelare! Barbara Harris sista låt ger filmen ett rusigt och suveränt slut. Dammig i rummet, javisst!

Detta är en given film för alla Altman-älskare. Annars behöver man kanske vara lite country-tokig för att gilla miljön och karaktärerna? Eller inte. Jag besökte Nashville två dagar under den stora road trippen i USA sommaren 2000 och det korta besöket fick mig att vilja återvända dit. Det är en underbar musikstad.

De politiska slagorden som ropas ut ur valbilarna skulle kunna återanvändas än idag. Historien är inte linjär, den är en cirkel. Jag ger Nashville fyra politiska kampanjer av fem.

Betyg: 4/5