Visar inlägg med etikett Michael Rooker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michael Rooker. Visa alla inlägg

fredag 21 februari 2025

Horizon: An American Saga - Chapter 1 (2024)


Horizon borde väl egentligen varit tv-serie som jag ser det. Filmen är groteska tre timmar lång och detta är endast första filmen av fyra planerade! Denna första film är som fyra lagom långa avsnitt ihoptryckta till en megamonolit. Jämför gärna med David Lynchs Twin Peaks: The Return som är en tv-serie som omtalades som en film. Ingen ordning på vad som är film respektive tv-serie nu för tiden... 

Denna serie av filmer verkar i vilket fall vara något av ett drömprojekt för Kevin Costner och han spelar huvudrollen, regisserar och har varit med och skrivit manus. Jag tänker mig att hans inblandning i Yellowstone kan vara en del av förklaringen här.

Vi startar med det positiva. Detta är som en nyinspelning av filmen How the West Was Won från 1962. Den beskriver hur the Wild West erövrades under mitten och slutet av 1800-talet. Filmen påminner mig dessutom otroligt mycket av John Fords westerns med avseende på tematik och mijöer. Jag tänker i första hand på Stagecoach (1939) och The Cavalry Trilogy, dvs Fort Apache (1948), She Wore a Yellow Ribbon (1949) och Rio Grande (1950). Jag blir direkt indragen i berättelsen. Påminns lite om Buster Scruggs också. Många positiva vajbar när filmen rullat igång.

I vissa scener ser det ut som Monument Valley till och med, men jag skulle gissa att det mesta av de varma ställena är filmade i södra USA, kanske New Mexico. Jag undrar också lite om inte Horizon ligger i den dal som folket i John Fords Wagon Master (1950) söker sig till. 

Filmen utspelas också uppe i Montanas bergsmiljöer och de påminner mig närmast om Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller. Kevin Costner blinkar till många hörnstenar inom filmhistorien.

Sedan till det lite mindre bra. Filmens största problem är att den hoppar runt mellan de olika historierna på ett högst oskönt sätt. Det finns väl minst fyra olika historier som berättas parallellt. Sättet att berätta en historia som denna kan skilja sig åt. Robert Altman visade med Short Cuts (1993) att det går att hoppa runt utan att förvirra åskådaren. Redan nämnda How the West Was Won valde att dela upp sina fem historierna i fem separata kortfilmer i kronologisk ordning. 

Här är det huller om buller och dessutom oftast galet klippt. Ingen vägledning eller tecken som hjälper åskådaren att förstå att vi hoppar mellan historierna eller hoppar i tiden (som sker flera gånger). Det blir förvirrande och lite irriterande att en så "enkel" sak kan få störa upplevelsen. I tv-serien How the West Was Won, som på svenska heter Familjen Macahan, löses sådana hopp med att frysa bilden och morpha den till en konstnärlig tavla. Ni kommer väl ihåg Macahans?

Costner valde också att avsluta scener innan de tog slut som för att undvika att uppröra åskådarna med våld, ofta mot kvinnor. Tyvärr är man som filmälskare så van med att om en karaktär inte dödas "on screen" kan den karaktären lätt poppa upp igen som en annan Bobby Ewing i duschen. 

Jag misstänker dock att en karaktär som Ellen inte finns längre... Andra exempel var när vit man på häst jagade ner indiankvinna vid floden. Klippt innan vi fick se vad som hände, fast vi förstod nog ändå.

Ytterligare en förunderlig sak som drog ner var den aparta avslutning av filmen, med snabba klipp från nästa film... Eller vad det nu var. Det var som en snabbspolning av high lights från kommande film. Jag som brukar hålla mig borta från trailers blev minst sagt snopen. 

Den andra filmen visades på Venedigs filmfest i höstas och hade premiär i USA för några veckor sedan. Jag hoppas den kommer på streaming snart. Att se den på bio är nog uteslutet, den andra filmen är ännu längre än ettan.

Förutom klippningen var det en härlig filmupplevelse med många bra skådespelarinsatser där Sienna Miller, Jena Malone, Abbey Lee, Michael Rooker, Luke Wilson och mr Costner själv stod ut bland många andra. Jag blev "investerad" i Hayes, Frances, Van Weydens och de övrigas öden helt enkelt. Gott nog för mig.

Betyg: 4/5




måndag 26 juni 2017

MCU rewatch: Guardians of the Galaxy (2014)


När jag skrev om Guardians of the Galaxy förra gången gissade jag att filmen skulle växa vid en omtitt. Så blev nu inte fallet. Istället tappade filmen väldigt mycket efter en omtitt. Det känns som att jag kanske lät mig påverkas av mina önskningar på filmen. Ibland vågar man kanske inte lita på sin magkänsla och går för mycket på vad man tror sig borde gilla. Jag menar inte att man härmar vad andra tycker. Nej, mer att man tänker att en film borde passa ens tycke och smak bra. För detta borde vara en film som jag gillar känns det som. Men jag finner den tunn och på gränsen till fånig i partier.

Alla filmer i MCU har en portion humor i sig, enda undantaget är The Incredible Hulk, men en del har så mycket att de blir renodlade komedier. De flesta MCU är annars actionfilmer med humoristiska inslag. Detta är i mina ögon en komedi med actioninslag som tyvärr inte lyckas speciellt bra med humorn.



Oavsett genre måste en film lyckas med sina karaktärer. Jag finner filmens huvudperson Peter, spelad av Chris Pratt, helt ok vilket är för svagt för att dra en hel film på sina axlar. Jag har inget emot Pratt som så, men han är mer svag än stark som skådis i mina ögon. Han är en Chris närmare Pine än Hemsworth om man säger så...

I Shinypodden pratar vi lite huruvida gänget i Guardians är som en "familj" eller ej. Jag antar att det är rimligt att ställa frågan även om känslan i magen inte är i närheten av att de är som en familj. De är ett gäng individer på fel sida lagen som kastas i fängelse samtidigt och finner varandra när de tillsammans väljer att försöka fly. Carl jämför det med ligisterna som kallas inför rektorn i grundskolan. Jag håller med om att de är ett gäng, men för mig måste relationerna dem emellan byggas mycket mer gediget för att det ska kännas i magen att de verkligen smält samman till en familj. Det räcker liksom inte att bara befinna sig på samma ställer några scener i rad för att jag ska känna en sådan samhörighet dem emellan.



Istället finner jag hela sekvensen när Peter fajtas mot Gamora och Rocket och Groot, till att de kastats i fängelse och blivit vänner gå för fort, och hur de blir vänner är mer eller mindre ett hafsverk. Det känns snarare som att filmen skippar en central händelse där detta sker. Carl spekulerar i att det beror på att Peter blir kär i Gamora vilket nästan är ännu mer ogrundat än deras "kompisar pga default då de alla hamnat i fängelset och måste fly"-teorin.

En annan sak som är mer utmanande i denna MCU-film jämfört med flera andra är att den är så "far out" i space, så mycket mer fantasy än de "vanliga" MCU som Iron Man, Captain America och Avengers. Visst det finns fantasyinslag i de vanliga filmerna också, men i Guardians är det det som är huvudsaken. Detta är som en moderna och mindre charmig Star Wars med gröna, lila och blå personer med udda anatomi och perfekt amerikansk engelska. Detta är utmanande för mig! Visst går det att göra fantastiska filmer i denna miljö. Allt beror på bra manus och genomförande. Tyvärr är inte detta ett av de lyckade exemplen. Guardians blir mer Star Trek än Star Wars i mina ögon. Det upplevs lite fånigt nästan och framför allt barnsligt. Som om hela filmen är till för att sälja actionfigurer.



Filmens bästa sekvens är när de närmar sig rymdhamnen Nowhere och filmen spelar David Bowies Moonage daydream. Jag var i bowiansk nostalgihimmel. Det var också lite kul att se hur lik i handling och struktur andra halvan av Guardians var jämfört med Joss Whedons Serenity. Guardians är skriven och regisserad av Joss kompis James Gunn. Där ser man.

Jag ger Guardians of the Galaxy två Sony Walkmans av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Lyssna på vår diskussion om filmen i Shinypoddens avsnitt James Buchanan "Bucky" Barnes.