Jo Nesbø's Harry Hole - mini series (2026)

Jag fick tips av Niklas under inspelningen av albumåret 1977 om denna norska krim. Och eftersom påsken just varit här tänkte jag, varför inte lite norsk påskekrim?

Serien håller hög klass och den påminner en hel del om första säsongen av True Detective. Vi har en seriemördare, religiösa symboler och koder och till det ett mystiskt hemligt sällskap. Dessutom är musiken mycket bra, både det stämningsättande och olycksbådande domedagsmullrandet, och "vanliga" låtar som valts ut. Nick Cave och Warren Ellis har gjort originalmusiken.

Serien kommer trots det inte upp i samma nivå som True Detective, vilket känns rimligt och ok. Jag tycker att Tobias Santelmann är riktigt bra som Harry men han kan inte mäta sig med firma Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Spänningen är likvärdig i båda serierna, men bådas sista avsnitt tappar lite på samma sätt, när det går från stämning och ovisshet till mer action minskar mystiken och... stämningen lite.

Vår norska serie vinner på avdelningen the bad guys, vilka är fler än en. Det är mycket intressant och kul att se dem agera i så obekväma roller. Det är inte smickrande roller dessa kända lirare tagit. Det gillar jag.

Harry Hole är bitvisk rejält brutal och det är ett stort plus. Jag satt på helspänn under stora delar av serien om nio avsnitt. Det var väl mest i slutet när det skulle bli spännande action som jag kunde slappna av lite. Men även under avslutningen fanns där en grisig scen som andra delen av en briljant symmetri med en tidigare scen. Som de säger på engelska... What goes around, comes around.

Där Harry Hole-serien framför all tappar i jämförelse med sin amerikanska förebild är när den blir stereotypisk Nordic Noir. Ja, ni vet ju alla vad det handlar om. Ett överdrivet fokus på huvudpersonens trasiga liv, alkoholism och trassliga kärleksrelationer. Fanns det inslag av detta i True Detective? Javisst, men sansat och i bakgrunden som att sätta kontext, inte i fokus som så ofta i de nordiska produktionerna. Varje gång Harry hänger med Rakel eller hennes tråkige son Oleg tappar serien tempo och energi.

Detta är dock inte ett stort problem, det kunde ha varit så mycket värre. Vi slapp se Harry Hole springa omkring utan kalsonger i sin lägenhet och vi slapp karaktärer som gråter så att snoret flyger. Signum för traditionell svensk polisfilm. Ni som vet vet. 

Bland de många utmärkta skådespelarna stack Tobias Santelmann som Harry, Joel Kinnaman som kollegan Tom Waaler, Frank Kjosås som teaterregissören Willy Barli och Ellen Helinder som CSI experten Beate Lønn ut extra mycket.

Som namnet antyder är detta en adaption av en roman av Jo Nesbø. Jag har inte läst något av honom och inte heller sett Tomas Alfredssons internationella The Snowman från 2017, den med Michael Fassbender i huvudrollen som Harry. 

Nåväl, denna serie är skapad av Nesbø själv som också skrivit filmmanuset. Det är en nordisk produktion fullt ut med skådespelare från Norge, Sverige och Danmark. En hel del svenska ansikten dyker upp, förutom Kinnaman är Peter Stormare den mest kända. Dansken som spelade Mr White spelar lustfyllt sin polispsykolog. Jag gillade hans röda strumpor!

Betyg: 4/5

The Suicide Squad (2021)

Spoilers nedan!

Detta är en rejält kul film, helt enkelt. Den har inte speciellt mycket kött på benen men rolig var den, speciellt under första halvan av filmen. Nu hade jag i och för sig mycket låga förväntningar då jag och DC inte går väl ihop. Men det var ändå en film av James Gunn så chansen fanns ju att det kunde bli bra och det blev det.

Gunn har tagit med sig flera kompisar från MCU-världen i denna produktion och faktum är att den känns mer som MCU än DC. Och då speciellt som en Deadpool-film med splatter och humor i en salig röra. Jag hade ingen koll på de tidigare Harley Quinn-filmerna och jag blev sannerligen lurad av den inledande sekvensen. Det var kul.

Tyvärr tappade filmen en hel del under andra halvan, framför allt då det stora monstret dök upp i Jotunheim. Det blev lite väl fånigt, även om blinkningarna till Alien var trevliga, med de små stjärnfiskarnas sätt att ta över människorna.

Det känns lite trist att Gunn fann sig nödgad att härma andra filmer så mycket när han nu gjorde sin DC-film. Detta med teamet som lätt dör vid attacken är som tagen från Deadpool 2, Nanaue är som Hulken, Harley Quinn skjuter "bad homres" med raka armar som IG-11 (Taika Waiti) i Mandalorian, den vidrige generalen spelade samma roll som han gjorde i Quantum of Solace och så vidare. Det saknas något med DC, damn, när det blir bra påminner det om en massa andra filmer. Var är originaliteten?

Under titten och direkt efter var jag mycket förtjust men filmen har tyvärr falnat snabbt. Den är dock mycket underhållande och ett bra val om man ville se lite av Nathan Fillion.

Bästa karaktärerna var polkamannen, Ratcatcher 2 och hennes pappa. Men inte polkamannens mamma, hmm, nej.

Det blir väl en stark trea tänker jag.

Betyg: 3+/5

Run All Night (2015)

Flygningar innebär förlorad sömn men också tillfälle att "catch up" på dåliga actiondängare och komedirökare. Lite spänning för stunden var vad jag väntat mig, men detta var till och mer tunnare än vad jag kunde tänka mig. Inget nytt under solen så att säga. Detta är ytterligare en svagare kopia av Taken med Liam "Big Dickus" Neeson i huvudrollen. Han spelar, som vanligt nu gör tiden, en gammal alkad bad ass. Denna gång är det hans son Michael (Joel Kinnaman) som Neeson ska skydda. Mot sig har han halva New Yorks undre värld med gangsterbossen Shawn (Ed Harris) i spetsen.

Filmen funkade bra som tidsfördriv på en lång flygning. Men egentligen var detta knappt godkänt. Väldigt lite var minnesvärt. Actionscenerna var inte speciellt bra, och jag tycker man kan ställa vissa krav på actionscenerna i en film som inte erbjuder speciellt mycket annat än action och en lång jakt. Karaktärsutveckling och mänskliga relationer checkas ut i dörren när filmmakarna gör en av dessa Neeson-actionfilmer. Trist, trist, för alla filmer, actionthrillers inklusive, blir bättre när man har med mer än bara action.

Neeson är ok i rollen och om du gillar honom i liknande filmer är kanske detta något dig. Kinnaman gör dock inte speciellt bra ifrån sig. Han spelar en ganska eländig och trist karaktär. Jag antar att manusförfattaren ville att publiken skulle känna med Kinnamans karaktär Michael och hans familj. Av någon anledning känner jag inte ett skvatt för denne Michael. Det kan mycket väl kan bero på att han spelar roller super-stiff och helt utan en gnutta charm. Jag hoppas till slut att någon ska ta kål på den sure och otacksamme jäveln. Men ack icke, såklart att han klarar sig. Liam Neesons gamle man dör dock. Alltid något. På tal om döden... Ed Harris såg utmärglad och sjuk ut.

Vincent D'Onofrio som den ärrade polisen Detective John Harding var filmens enda ljusglimt.

Till sist undrar jag bara var den albanska maffian tog vägen?

Jag ger Run all night två berusade jultomtar av fem. Med nöd och näppe.

Betyg: 2/5

RoboCop (2014)

I lördags var det filmspanarträff och efter att hela gänget tillsammans sett bröderna Coens nya film (revy imorgon) och därefter träffats på det vanliga haket gick en lite klick dedikerade spanare på en andra film på lördagskvällen och såg remaken på 80-talsklassikern RoboCop med svensken Joel Kinnaman i huvudrollen som Alex Murphy.

Remakes inom filmens värld är sannerligen inte ett nytt fenomen. Remakes på filmer som man inte sett eller ens känner till är oftast inget problem. Personligen önskar jag dock färre remakes och fler nya innovativa filmidéer. Anledningarna till att man gör remakes kan säkert vara flera, men om det inte är en amerikansk remake på en utländsk film, brukar man ofta vilja uppdatera storyn på något sätt, finna någon ny vinkling på den gamla filmen.

Detta har man gjort med RoboCop. På ett mycket kass sätt. Man har tagit ett av originalfilmens mest centrala element och vänt på det 180 grader. I originalet har RoboCop inga mänskliga känslor eller minnen under större delen av filmen för att mot slutet börja återfå sina minnen och till slut sin själ. En maskin som borde vara död får en själ. Detta är en typisk sci-fi-frågeställning som så sent som i den aktuella filmen Her ställs om igen. Men i den nya RoboCop gör de tvärt om. Murphy är helt medveten, har alla sina minnen intakta och är precis samma person när han blir RoboCop för att senare göras själlös av det onda företaget. Istället för att ha en intressant sci-fi  blir detta till ännu en trött "stora företaget är onda"-film som vi sett så många gånger redan. Uppdateringen av grundelementet i RoboCop var ett mycket, mycket dåligt beslut.

Detta är inte det enda som ändrats jämfört med originalet. Filmen är barnförbjuden men den tror tydligen att publiken är ungefär 10 år gamla. Det är länge sedan jag såg en satirisk sci-fi med så flagrant övertydliga paralleller med dagens politik. Filmen kritiserar användningen av drönare i USA's utrikespolitik. Inget lämnas åt publiken att förstå själva. Istället tuggas budskapet till en välling och hälls ned i strupen på den korkade publiken. Filmens enda färgstarke figur, tv-personligheten Pat Novak i Samuel L Jacksons skepnad drar till och med parallellen med USA's drönare i en av sina monologer. Övertydlig, ängslig och irriterande hantering från manusförfattare och regissör.

I originalfilmen framkom satiren över nutidens politik och strömningar i bakgrunden, som en fond till filmens historia. Regissören Paul Verhoeven var en mästare på dystopiska framtidsvisioner där filmer som RoboCop, Total recall och Starship troopers alla kan ingå i samma framtid och där alla har ett stort ont företag i bakgrunden och fascistiska undertoner i samhället. Satiren, precis som humorn, ska upplevas och förstås av åskådaren, inte övertydligt förklaras av skaparen av verket.

För övrigt är manus mycket svagt. Filmen är ett logiskt vrak. Ta till exempel inledningens långa scen där amerikanska krigsrobotar dödar iranska motståndsmän och till slut råkar ha ihjäl ett barn med en kniv i handen. Var tog uppföljningen av den scenen vägen? Eller ta RoboCops attack på de stora krigsrobotarna i filmens slutscen. Varför? Inget tydde på att han ville begå självmord där. Samtidigt hade han alla tillgänglig data och förstånd att utvärdera att han inte skulle klara sig mot de fem robotar som fanns där. Hela scenen var så urbota dum att man bara skulle skrattat om man orkat bry sig.

Skådespeleriet var överlag mediokert. Joel Kinnaman stack absolut inte ut negativt, men han gjorde det sannerligen inte positivt heller. Den enda skådespelaren som verkade ha lite kul med sin roll var Samuel L Jackson. Men hans karaktär var inte så mycket att hänga i julgranen så det blev lite platt det också. Man kunde kanske hoppats på lite mer från Gary Oldman eller Michael Keaton men de spelar sina roller utan innovation, helt enligt den mest riskfria mallen som finns i Hollywood.

Filmen har en enda scen där det brände till lite. Jag tänker på när Murphy upptäckte att hans kropp var borta. En skrämmande scen i all sin Kafka-anda.

Efter filmen tog vi oss en nattfika på stan och jag råkade nämna vilket betyg filmen skulle få från mig. Ett långt och intressant samtal om betyg tog fart. Jag kan här repetera att eftersom en godkänd film, en "helt ok"-film får tvåa av mig och betygen 3-5 alla är bra betyg för filmer som jag på ett eller annat sätt kan rekommendera blir betyg etta ett brett betyg (variationen på hur dåliga filmer är inom betyget kan vara stort). Alla filmer som jag tycker är kassa kan få en etta, även om det inte behövs så mycket för att komma upp på tvåa. Det finns flera filmer som är sämre än denna nya version av RoboCop. Men på min betygsskala blir det inte godkänt. RoboCop var lite sämre än Colombiana...

Edit: glömde en viktig detalj som ofta kan få en film att garanteras minst en tvåa/trea och det är humor. Denna film var kliniskt befriad från humor och i en så överdriven film som denna tycker jag att det är helt fel beslut. Slut edit.

Jag ger RoboCop en mänsklig hand av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Vad tyckte de övriga RoboSpanarna om RoboCop: Fiffi, Jojjenito, Movies-Noir och Except Fear.

Snabba Cash (2010)

I sommarklubben ser jag actionfilmer och komedier som jag missat och inte riktigt prioriterat tidigare. Sommaren är en bra tid för just dumma actionfilmer och banala komedier.

Första filmen i Sommarklubben 2013 är den svenska actionthrillern Snabba cash. Suck. Jag blir så trött på alla dessa dåliga svenska filmer. Det är trist att oftast inte gilla svenska filmer som alla och envar snackar om.

Nej! Vänd på tanken, Henke, se positivt på svensk film och lista några bra svenska filmer. Jag fick tänka efter en stund. Att de ska vara så få! Låt den rätte komma in är självskriven. Fucking Åmål och Änglagård har jag endast sett en gång vardera men de gillade jag skarpt. Masdjävlar hade lysande igenkänningshumor. Fanny och Alexander var svinäcklig men den är väl fantastisk. En till... Jag gillade En gång i Phuket. Det finns säker fler som jag glömmer just nu. Jag såg en intressant film från 60-talet med Grynet Molvig i huvudrollen som heter Bamse. Den var bra.

Snabba cash var det nu. Jag har inte läst boken, men jag har följt snacket om den så jag vet ungefär vad den går ut på. Filmen skulle vara stabil och jag kände för ett tag sedan att jag borde ge den en chans. Varför tänkte jag så? Jag tycker inte att man ska ge svenska filmer ett högre betyg bara för att de är svenska, utan man ska jämföra dem med alla andra filmer. Och om jag jämför Snabba cash med en liknande amerikansk eller varför inte övrig nordisk film så står den sig inte speciellt bra. Se tex den isländska filmen Black's game vars handling har många likheter med Snabba cash men den isländska filmen är ack så mycket bättre.

Dialogen i Snabba cash är som vanligt för svensk film krystad på sina ställen. Det känns inte som att karaktärerna är riktiga. Det känns istället som att skådespelarna spelar teater. Tyvärr behövs inte många sådana scener för att en film ska bli fördärvad, illusionen rämnar och jag som betraktare börjar fundera på filminspelningen istället för historien som berättas. Jag hoppas att Joel Kinnaman får framgång i sin internationella karriär men här var han inte bra. När han bara såg eländig ut och höll tyst, i de actioninriktade partierna var han väl ok. Men där det skavde på riktigt var i de dramatiska scenerna med hans flickvän. Jag köpte inte hans karaktär för fem öre.

Låt mig göra en liten utstickare. Under en lunch jag hade med en klarsynt kollega häromveckan kom samtalet in på ämnet svensk film. Han hade en mycket intressant teori om vår svenska filmindustri som kanske kan förklara varför dialogen ofta känns så teatralisk. Kan det vara så att teater anses "finare" än film i Sverige, och att filmmakarkollektivet här hemma medvetet eller omedvetet försöker efterlikna den "finare" teatern i sina filmer? Detta synsätt har med all säkerhet en stor grund i en man som hette Ingmar Bergman. Sverige är ett litet filmland och det behövs inte mycket för att den lilla klick människor som arbetar med film blir en grupp där vissa "regler" uppstår. Det händer ju nästan överallt då folk arbetar nära varandra. Gruppens medlemmar börjar påverka varandra och det skapas en kollegial identitet. Dessutom kan man nog räkna antalet filmkonsulenter på SFI på en hand så det är klart att risken för likriktning alltid är stor i en sådan situation.

Åter till Snabba cash. Filmmakaren misslyckas tyvärr också att måla karaktärer som kröp in under huden på mig. Jag kände inte sympati för någon i hela filmen. Jag satt hela filmen igenom och sket fullständigt i hur det skulle gå för dem. Det var ett antal idioter som gjorde mer eller mindre idiotiska beslut. Nu tänker jag på huvudfigurerna, de brottsliga typerna. Personer i deras omgivning, flickvän, syster och barn kände jag givetvis sympati för. Men att visa elände och trycka på emotionella knappar betyder inte att filmen, historien eller karaktärsmålningen är bra gjorda. Filmen var inte spännande, någonsin, och den blandade scener som jag behövde skämskudden för att ta mig igenom med typisk svensk socialrealism. Det är nästan som att svenska regissörer tror att man måste göra unkna och "skitiga" filmer för att det ska vara fint nog i kanten. Urk!

Detta var inget för mig, jag var rejält uttråkad och inte det minsta engagerad av filmen. Det får bli "binära Henke" idag, eller vad det nu är Jojjenito brukar säga...

Jag ger Snabba cash en gratislunch av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Darkest Hour (2011)

They can see us, but we can't see them.

Sommarklubben kan bjuda på positiva överraskningar också. Jag tog med The darkest hour på semesterresan. Trailern var lite inbjudande. Det verkade handla om något slags alien-attack mot Moskva. Coolers. Min syster med familj bor några år i Moskva och jag har varit på besök hos dem två gånger. Jag var nu lite nyfiken på att se hur de återskapat Moskva för denna film.

The darkest hour har Emile Hirsch (Into the wild), Olivia Thirlby (Juno) och vår svenske Joel Kinnaman i huvdrollerna. Inte väldens tyngsta cast, men helt ok. Kinnaman spelar en svensk entreprenör som blåser de två amerikanska datahackrarna på en affärsidé. Senare när aliens i form av osynliga elektromagnetiska mördarmaskiner anfallit Moskva slår sig de överlevande ihop. Kinnaman spelar ett regelrätt svin, men han får lite upprättelse innan slutet.

Vi i Filmspanarna hade tänk gå och se skräckisen Chernobyl diaries men det blev inte av. Denna film kan kanske vara något av kusin till Tjernobyl-filmen. Dess andra kusin skulle kunna vara Cloverfield. Efter den inledande kvarten då karaktärerna presenteras anfalls Moskva av konstiga aliens och de allra flesta människor stryker med. Resten av filmen är en katt och råtta lek på ödsliga gator i Moskva. Så om du gillar "efter apokalypsen"-filmer kan detta kanske vara något för dig.

Åter till Moskva. Jag vet inte om de spelat in hela, inget eller delar av filmen i Moskva, men jag tycker att de fått till miljöerna riktigt bra. Röda torget med det närbelägna köpcentret GUM är givetvis med, men även trådbussarna, Moskvafloden, byggställningar med nylonplast på och övrig arkitektur verkar vara otroligt realistiskt. Sen får vi se det vackra tunnelbanesystemet också.

Detta är inte världens bästa actionfilm, men den har något. Många sci-fi/action-filmer startar bra bara för att bli helt ologiska eller urballade. Även om det är en science fiction måste filmens logik hålla (den "världens" logik dvs). The darkest hour fallerar inte mot slutet, utan den är konsekvent. Inga nödlösningar, inga konstiga ologiska tricks. Därför tycker jag att den nästan får godkänt och kan rekommendera den till dem som vill se hjärndöd action med lite spänning. Dumb fun! 

En klart nöjsam film i Sommarklubben. Jag ger The darkest hour två Faradays burar av fem möjliga.

Betyg: 2/5