Rooster Cogburn (1975)

Åldrad hertig och åldrad gudinna i en oförarglig western med ett manus skrivet specifikt för de två. Filmen spelar på stereotyperna "John Wayne” och ”Katharine Hepburn”. Och den gör det bra på ett sätt, men det går förstås inte att undvika att jämföra den med stjärnornas tidigare verk, och då blir detta "minor Wayne" och i högsta grad "minor-minor Hepburn". 

Vi återser här Rooster Cogburn från True Grit. Han är ute och jagar tjuvar. Denna gång får han med sig den religiösa Sister Goodnight och indianpojken Wolf. De jagar den onda Hawk som med sitt gäng stulit nitroglycerin som de tänker sig råna en bank med. På vägen har han i kallt blod skjutit ihjäl Reverent Goodnight, Eulas far, och Wolfs hela familj. 

Dialogen är kvick men den känns lika skröplig som våra storstjärnor var i verkligheten. Wayne spelar som så ofta sent i karriären en "old school" western som lite tappat kontakten med den nya tiden. Om än daterade skämt är det ändå underhållande när Cogburn filosoferar om kvinnlig rösträtt samt jämför värdet på en kvinna och en häst (ute i vildmarken, mind you). Hepburns reaktioner var mycket udnerhållande. Här blir castingen extra lyckad. Katharine Hepburn har såvitt jag vet aldrig spelat något annat än starka och mycket dominerande kvinnliga karaktärer. Hon står lätt upp emot John Waynes gigantiska personlighet.  

Skurkarnas spanare Breed spelas av Anthony Zerbe som man känner igen från tv-serien Macahans. Härliga tider det.

Småputtrigt och underhållande utan att uppröra eller få nålen att röra sig speciellt mycket.

Dialogen omnämnd ovan:

Rooster Cogburn: "Out here in the West we value a spirited woman almost as much as a spirited horse."
Eula Goodnight: "Almost as much, eh?"
Rooster Cogburn: "Yes, Ma’am. Almost as much. Not quite. But almost." 

Hoppsan. Tror inte att en sådan dialog skulle skrivas idag och väl är väl det? Nu kan tilläggas att Rooster för övrigt är artig och försiktig med Sister Goodnight.

Betyg: 2/5

Woman Of The Year (1942)

Sam Craig: I don't want to be married to Tess Harding any more than I want you to be just Mrs Sam Craig. Why can't you be Tess Harding Craig?
Tess Harding: I think it's a wonderful name.

Riktigt bra filmer kan skapa starka känslor hos åskådaren. När man beskådar fantastiska skådespelare kan känslor likt förälskelse uppstå. Med risk för att framstå som högtravande skulle jag vilja mena att jag kanske blev lite förälskad i paret Tracy-Hepurn från filmen Adam's rib. Men om det jag kände för dem var en förälskelse så tog den slut illa kvickt i alla fall.

Woman of the year blev inte "film of the year" för mig om man säger så. Min upplevelse av filmen är ljusår sämre än den med Adams längtan. Varför det blev så är jag inte riktigt säker på. Katharine Hepburn spelar Tess Harding, en omåttligt berömd politisk reporter under kriget. Spencer Tracy spelar Sam Craig, en omtyckt men lite mindre berömd sportjournalist på samma tidning. De två gnabbas via sina kolumner i inledningen men så träffas de och som så vanligt i gamla filmer som denna faller de handlöst för varandra. Efter ett orimligt hastigt bröllop startar vardagen för paret.

Filmen är taggad som romantisk komedi, men jag fallerar att se det romantiska i filmen. Och jag ser ingen komedi i den heller. Jag kan dock tänka mig att de omvända könsrollerna var underfundigt och fräscht för publiken under 40-talet. Filmen var hyllad då, med oscarsnomineringar och en statyett, men det funkar inte idag. För mig i alla fall. Dialogen är risig, karaktärerna förhoppningsvis karikatyrer på riktiga människor och handlingen är varken vederkvickande eller lustig.

Woman of the year behandlar samma teman som Adam's rib men på ett ack så mycket sämre sätt.

Filmens behållning ligger i starka skådespelarinsatser. Det kommer inte som en överraskning att varken Tracy eller Hepburn gör bort sig sina roller. Hepburn var nominerad för sin insats, men med det materialet kan jag inte ge filmen ett positivt betyg. Den är övertydlig och ganska korkad. Inte vad jag hade väntat mig av en film som denna.

Jag ger Woman of the year två grekiska barn av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir har antingen sett en Patrick Swayze-film eller ännu en film noir...

Adam's Rib (1949)

Adam: I think the human race is having a nervous breakdown.

I tider då det verkar som att A-märkning och Bechdel-testet är viktigare än om filmen är bra, ska det tydligen till en film som går i pension nästa år för att visa var skåpet ska stå i den eviga frågan. Här har vi en film som står upp för lika rättigheter mellan könen (och allas likhet inför lagen). Den har också en av filmhistoriens bästa on-screen couples. Spencer Tracy och Katharine Hepburn spelar det äkta paret Adam och Amanda Bonner. Han är åklagaren och hon är advokaten som försvarar en kvinna som, kanske, försökt mörda sin otrogna man.

Filmens första halva är OTROLIGT bra. Wow. Makarna Bonners banter i hemmet såväl som i rättssalen. Wow. Men det var speciellt i scenen då Amanda och Grace intervjuar Doris som dialogen, pauserna, skådespeleriet och den humoristiska tajmingen sammanstrålade i en orgasmisk salighet. Jag skrattade så att jag kiknade! Men inte så att jag fick kikhosta som jag råkade skriva till Frans.

Riskbeteende?

Det var länge sedan jag såg en så bra skådespelarensamble leverera en så suverän dialog. Hepburn och Tracy var ett par på riktigt, de träffades i början av 40-talet under inspelningen av Woman of the year redan 1942. De var ett par ända till Tracys allt för tidiga död 1967. Deras personkemi är fantastisk och balanserad. Mest notabla biroller innehavs av en underbar Judy Holliday som är helt lysande i rollen som den lite förvirrade och inte allt för smarte Mrs. Doris Attinger. På samma sätt är David Wayne väldigt underhållande och exakt så irriterande men samtidigt charmig som han ska vara i rollen som Kip, Amandas oblyge uppvaktare och tillika Adams nagel i ögat.

Varför heter filmen Adam's rib? En ironisk pik för att retas? Ja, kanske, med tanke på filmens innehåll där en starkare kvinna lyser upp natthimlen. Jag kommer då att tänka på en sak jag hörde från en vän angående det bibliska om att kvinnan skapades av mannens revben. Detta kan faktiskt vara en felöversättning från de äldre skrifter som Bibeln bygger på. I en översättning från hebreiska till grekiska översattes ett ord till "revben" men detta ord betydde också "bön" som kan tolkas som "längtan". Om jag skulle tippa var den gamla sägnen säkert att guden skapade kvinnan av mannens längtan! Och inte av hans revben, which doesn't make sense...

Riskbeteende?

Under titten av denna film påminns jag än en gång över hur otroligt bra Katharine Hepburn var. Jag kallar henne Gudinnan. Det smeknamnet får stå kvar. Spencer Tracy är jag inte lika familjär med. Jag tror inte att jag sett en enda film med honom sen jag var liten. Oklart vad man sett på tv som ung ju. Ett av syftena med Decennier är just att finna sina favoriter ur gömman av gamla klassikers och så. Jag har redan i projektets sköte betat av en hel del Chaplin. Jag har också "hittat" The thin man-serien vilken ska ses vid tillfälle. Nu har jag också satt upp ALLA filmer med Hepburn/Tracy som finns för påseende. Jag tror att de är nio till antalet.

Ok, filmen tappade lite mot slutet när den "obligatoriska" moralkakan med en rågad matsked samhällelig utbildning avhandlas. Även den smarta humorn får ge vika för dramat mot slutet. Men som helhet är detta så sanslöst bra att jag sväljer kakan hel. Nästan. Måste lämna lite utrymme i betygsskalan för eventualiteten att någon eller några av de övriga åtta Hepburn/Tracy-filmerna är ännu bättre...

Jag ger Adam's rib fyra äktenskap av fem möjliga. Men det är en stark en...

Betyg: 4/5 

Samtidigt på en annan blog, har Movies-Noir hittat den rätta touchen?

Ett härligt par

Holiday (1938)

When I find myself in a position like this, I ask myself what would General Motors do? And then I do the opposite! 

När jag och Frans kollar på film tillsammans brukar det bli en faslig blandning, gammal och nytt. Den första filmen vi såg under hans besök i helgen var komedin Holiday från 1938. Cary Grant och Katharine Hepburn gjorde fyra filmer tillsammans och två av dem var från 1938. Vilken biljett. Tala om ett dream team.

Katharine Hepburn och Cary Grant i lekrummet.

Den andra filmen från 1938 med detta dream team är screwball komedin Bringing up baby. Det är en av få filmer jag skrattat till så att jag bokstavligen gråtit. Förväntningarna var därmed något sneda. Detta är inte en screwball utan det är en romantisk komedi uppblandad med politisk satir. En annorlunda mix sannerligen.

Holiday kretsar kring Johnny och Julias kommande bröllop. De har träffats på semester i Lake Placid. Väl hemma upptäcker Johnny att Julia kommer från en mycket förmögen familj. Han slits mellan karriär samt rikedomar och drömmen om att resa ut i världen för att finna sig själv och meningen med livet. På förlovningsfesten träffar så Johnny sin fästmös familj och hennes storasyster Linda. Karusellen kan börja.

Julia, Linda, Johnny och Ned i lekrummet

Filmen tar lång tid på sig att sätta upp karaktärerna och kärnfråga. För lång tid, den är ganska seg under första halvan. Men efter Hepburns entré i handlingen tar det fart rejält. Hon vägrar gå på festen och stannar uppe i lekrummet där mycket av filmens handling utspelar sig. Lekrummet är den stora vattendelaren i filmen. De som gillar rummet är de som är livsbejakande och "crazy"; Linda, bror Ned, Johnny och Johnnys kompisar professor Potter med fru. De som inte gillar rummet är de traditionella tråkmånsarna; Julia, fadern och de kyliga kusinerna. 

Linda tillsammans med paret Potter. Observera Hepburns hatt, liknande den hon hade i Bringing up baby

Som romantisk komedi är Holiday långt ifrån perfekt. Den är lite seg och inte så humoristisk som jag väntat mig. Det som lyfter filmen är dess samhällskritik. Endast ett decennium före de antikommunistiska vindarna som senator Joe McCarthy drog igång leker Holiday med vad som är amerikanskt eller ej, vad förväntas man göra med sitt liv och vad är framgång i livet. Denna krydda gör filmen mycket intressant. 

Skåpespeleriet är också en av filmens styrkor. Cary Grant spelar den kapable men lite lätt rådville Johnny helt perfekt, men detta är ändå Katharine Hepburns film. Såklart. Hon är en naturkraft som inte går att stoppa och helt underbar att se gång på gång. Här får hon spela den viljestarka och modiga kvinna som hon spelade så bra. Det är en roll som är väldigt lik hennes roll i Bringing up baby och likaledes hennes roll i parets mästerverk The Philadelphia story (en film jag måste se om så att jag kan jacka upp betyget till en femma).

Jag tyckte att Holiday inte nådde upp till den komiska höjde från Bringing up baby. Den har heller ingen chans mot The Philadelphia story, men den är mycket sevärt, inte minst för den underbara duon Hepburn-Grant. Den kommer antagligen växa vid en omtitt, och den innehåller flera scener som jag skulle kunna tänka mig ta fram och titta på bara för att få en "pick me up". Jag ger Holiday tre livsavgörande beslut av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Bringing Up Baby (1938)

I'll be with you in a minute, Mr. Peabody!

Nästa film som Frans och jag såg var komedin "Bringing Up Baby" från 1938. Det är en så kallad "screwball comedy" med gudinnan Katharine Hepburn och stjärnan Cary Grant i huvudrollerna. Hepburn spelar här arketypen till alla "manic pixie dream girls", hon är hysterisk och hysteriskt rolig. 

Första gången jag såg filmen var på tv 1987. Jag skrattade så att tårarna rann och jag fick magknip. Detta är en film som kräver utvilade och starka åskådare, det är jobbigt att skratta. Den är också totalt "over the top" i vissa delar. Killarna i Filmspotting jämförde det med att ha en blåsokester i vardagsrummet i ett antal  timmar i sträck. Jag förstår den liknelsen allt för väl. 

Handlingen är enkel. Hepburns Susan försöker betutta Grants arkeolog Dr. David Huxley. Susan faller för honom pladask vid första ögonkastet, så som bara sker i Hollywood (?). Den lätt förvirrade doktorn, som dessutom ska gifta sig med sin tråkiga assistent dagen efter mötet, blir ett lätt byte för Susans energi, charm, energi, påhittighet och energi.

"Bringing Up Baby" är nästan lika bra som "The Philadelphia Story". Detta är helt klart en favorit från tidseran och den når nästan ända fram. Den får fyra leoparder av fem.

Betyg: 4/5

The Philadelphia Story (1940)

Tracy: Hey, you.

Showtime ger oss gamla actionfilmer och TV6 ger oss de lite nyare actionfilmerna. TCM ger oss dock de gamla klassikerna. "The Philadelphia story" är en romantisk komedi från 1940. Detta är en komplex historia förklädd till komedi. Manligt och kvinnligt, att födas rik eller arbeta sig upp ur fattigdom, förutfattade meningar eller en djupare förståelse och meningen med livet. Allt behandlas i denna film som bygger på en teaterpjäs.

Den utspelas dagen och natten före huvudpersonen Tracy ska gifta om sig med en trist ny fästman. Hennes exmake Dexter dyker upp i familjens mansion för att se om han kan förhindra katastrofen. Med sig har han två motvilliga kändisreportrar i Mike och Elizabeth. En eller annan champagnedrink för mycket senare flyger sanningarna genom luften och vi åskådare får åka med på en härlig tur.

Tracy: Hello Dexter. Hello George. Hello Mike...

Tracy är den bångstyriga överklassbruden, Katharine Hepburn-lik i sin persona, en magnifik rödhårig gudinna. En drottning över simpla män! Hon spelas av Katharine Hepburn (oscarsnominerad).

Tracy's exmake Dexter är karismatisk, självsäker och lite distanserad lik en Cary Grant-figur. Han spelas av Cary Grant.

Journalisten Mike är mycket riktigt lysande. Mike spelas av James Stewart, och han tog hem oscarsstatyetten för bästa manliga huvudroll. Filmen vann priset för bästa manus också.

Hollywood kunde verkligen göra romatiska komedier på den gamla goda tiden. I detta fall var det verkligen bättre förr. Här blandas humorn med ganska allvarliga, ibland påträngande ärliga scener.

Tracy: The time to make up your mind about people... is never.

Filmen är trots sin genre inte alls sockersöt, som det så ofta blir idag. På den tiden var både regissörer och skådespelare anställda på de stora filmbolagen och jag tror att de kände en större frihet och ett större mod då det gäller vilka risker som kunde tas. Idag när en films framgång mäts i hur många dollar den dragit in första helgen lämnas mindre utrymme för risktagande och udda historier eller karaktärer.

"The Philadelphia Story" får efter första titten fyra gudinnor av fem möjliga, men med en bullet!

Betyg: 4/5

My, she was yar...