lördag 17 september 2011

Charade (1963)


I love you. I hope we have a lot of boys so we can name them all after you.

Jag och Frans såg "Charade" i somras. Jag har varit omåttligt förtjust i Audrey Hepburn sedan jag såg "Roman holiday", men jag hade helt enkelt aldrig kommit till skott att se henne i "Charade". När Frans berättade att han sett filmen minst tio gånger kändes som att det var ett bra val. Jag undrade vilken genre filmen tillhör och det visade sig vara svårt att besvara dena frågan. Det är en thriller, men också en romantisk sexiotalskomedi. Enda orosmomentet var att Frans kallade den för "oförarglig".

Nåväl, Audrey Hepburn var 34 år när "Charade" kom ut, hela tio år efter "Roman Holiday", och hon har också som väntat mognat lite grand och spelar här en fullvuxen kvinna. Audrey är fortfarande bedårande men också viljestark och frejdig (hur ofta använder man det ordet nu för tiden?).

Hennes motspelare är Cary Grant i en av hans sista roller. Den oförglömliga Cary Grant var George Clooney före George Clooney var George Clooney. Det råder inget tvivel om att han var 30-, 40- och 50-talens store charmör och kvinnokarl på den vita duken. Cary Grant en av de allra största filmstjärnorna i mina ögon. Jag håller nog James Stewart som snäppet bättre från den eran, men de två är "up there".

"Charade" är en oförarglig förvecklingskomedi i romantikens och thrillerns värld. Skratten kommer som ett brev på posten, och Cary Grants dans runt och med Audrey Hepburn går inte att inte älska. Jag tycker inte att den var något spännande alls, men den hade ett stort underhållningsvärde. Jag kommer kanske inte se den mer än tio gånger till, men den är helt klart återtittningsvärdig. Och i så fall ska jag kanske plocka upp den fina Criterion Collection-utgåvan som förärats filmen.

Just nu ger jag "Charade" tre perfekta filmnamn av fem möjliga.

Betyg: 3/5



12 kommentarer:

  1. Olidligt spännande ju :-) Var är stålarna? Är Grant ond eller god? Finns det en Mrs? Man måste se den ett antal gånger innan man ens kan börja nysta i alla intriger.

    SvaraRadera
  2. Så du menar att den ÄR återtittningsvärdig? ;-)

    SvaraRadera
  3. Se där nu löste det sig :) Härligt - back in buissness. lite krångligare men nu kan jag i alla fall kommentera igen :)

    SvaraRadera
  4. filmitch: härligt och välkommen tillbaka.

    SvaraRadera
  5. Återtittningsvärdig var ordet sa bull.

    SvaraRadera
  6. Hmm, jag är faktiskt inte alldeles säker på att jag gillar Cary Grant så mycket. Det kan dock bero på att jag ibland har svårt för det den klämkäcka stämningen i vissa, de flesta, amerikanska filmer från den här tiden. Ibland kan jag känna att han mest är en mansgris. En film jag gillar honom i är His Girl Friday. Där har han ju en motspelerska som matchar honom.

    Sen kom jag att tänka på att jag nog inte sett en enda film med Audrey Hepburn. Kan det verkligen stämma?! ;)

    SvaraRadera
  7. Alldeles oavsett återtittningsvärde måste jag påpeka att Criterion-omslaget i alla fall var grymt snyggt.

    SvaraRadera
  8. Jojje: His girl Friday är en härlig film med dess kulsprutepistolsliknande dialog.

    Om du inte har sett Roman Holiday (sv. Princessa på vift) så måste du ge den en chans. Breakfast at Tiffany's är också en klassiker, men långt från lika bra. Jag ska kanske komma till skott och se om dem och skriva revyer var det lider...

    SvaraRadera
  9. Sofia: Jag håller med CC omslaget är grymt snyggt.

    SvaraRadera
  10. Detta är en mysig film som har några sköna karaktärer och är ganska nära Hitchcock i sin stil. Lite lättsam, men även med en del spänning.

    Cary Grant och George Clooney, hmm du har rätt. Jag har alltid gillat Jimmy Stewart mer, men håller med om att de två var de stora på den tiden. Två klassiska skådespelare svåra att inte tycka om.

    Jag har förresten Criterion-utgåvan, den ÄR snygg.

    SvaraRadera
  11. Movies - Noir: Bringing up baby och The Philadelphia Story är filmer som jag gillar med Cary Grant.

    SvaraRadera