To Catch a Thief (1955)

 

Detta var den tredje Hitchcock-filmen i rad med Grace Kelly i den kvinnliga huvudrollen. To catch a thief är en lättsam romantisk komedi vilket inte hört till det vanligaste från Hitch. Jag tycker att detta var den näst bästa av de tre och att Kellys insats var näst bäst också.

Motspelaren i denna film är ingen mindre än Cary Grant, dåtidens George Clooney som man så vill. De har samma aura tycker jag i alla fall. Han är äldre än motspelerksan och det brukar ju kunna kännas tokigt men i denna film passar det in i handling och hur relationen spelas upp. Ibland övervinner icke rationella känslor vad som på pappret är "rätt".

Filmen har flera styrkor där miljöerna från den franska Rivieran är top notch. Dessutom är dialogen mycket lustig under delar av filmen, tänker mest på scenerna mellan Grant och John Williams, som den äldre gentlemannen som representerar försäkringsbolaget, samt dem mellan Grant och Jessie Royce Landis som spelar Grace Kellys mamma. Framför allt gillar jag den långa scenen i mitten av filmen då Grace tar med Cary Grant på en biltur och picnic. Hon går på offensiven och utmanar honom om att han är den aktive juveltjuven som filmen snurrar runt. Hon är så frejdig att jag satt upp med rak rygg och hejade på henne och jag hoppades att hon skulle förbli den dominante i parets relation. Men ack detta föll tillbaka något mot slutet. Till sist gillade jag avslutningen under den stora maskeradbalen.

Samtidigt är filmen en lättviktare, "bara" en skön matinéfilm. Svårrankad film i relation till de mer seriösa filmerna Hitch gjort. Gissar att denna  film kan växa med tiden. Just nu ger jag den en riktigt stark trea.

Betyg: 3+/5

Lyssna på när den store Frans, The Burmeister och jag analyserar våra känslor om filmen i Shinypodden.

Dial M for Murder (1954)

 

Så startar vi den tredje omgången av bloggande och poddande om Hitchcocks filmer. Shinypodden säsong 9 är också tredje av tre säsonger om Hitch. 

Först ut är "Dial M for Murder" från 1954. Detta är en thriller med Grace Kelly, Ray Milland och Robert Cummings. Detta är en av många filmer av de återstående femton filmerna som jag inte sett tidigare. Jag har sett sex filmer förr (Rear window, The trouble with Harry, The man who knew too much, Vertigo, North by Nortwest samt Frenzy).

Ja men jag blev ganska positivt överraskad ändå. Filmen utspelas nästan uteslutande i ett rum i en liten lägenhet. Och precis som med "Lifeboat" och "Rope", tidigare filmer med liknande koncept, tyckte jag att den var bra.

Filmen består av tre delar. Första delen är när Tony (Ray Milland) planerar och beställer mordet på sin fru. Lustigt att "Professor Dent" från "Dr. No" dök upp som den skumme Charles Swann (Anthony Dawson). Jag fattade direkt att han var skurkaktig!

Den andra delen är överfallet på Margot (Grace Kelly) och allt som händer fram till rättegången. Tony snärjer sin fru i ett lömskt nät så att hon ska åka dit och fällas för mord. Med hjälp av myndigheterna och det faktum att mördare dömdes till döden skulle fixa hans ekonomiska problem.

Den tredje delen är när älskaren Mark (Robert Cummings) och den farbroderliga polismannen Chief Inspector Hubbard (John Williams) löser mysteriet.

Filmen tuffade länge på i en ganska maklig takt. Inte att det var segt, men jag fann den inte superintressant. Däremot kunde Hitchcocks fäbless för kameravinklar och inramning av vad som är viktigt i scenerna lätt kännas igen. 

Filmen tar fart när Margot i några snabba klipp ställs inför rätt och döms till döden för mordet. Jag var ganska förvånad, inte minst med tanke på att jag trodde mig känna till storyn hyfsat väl. Den sista tredjedelen var mycket underhållande. Jag fann storyn intressant och engagerande. Jag visste inte riktigt hur de skulle avslöja den falska komplotten mot den olyckliga Margot. Den sliskige Tony måste bli avslöjad! Spänningen var olidlig! Men till slut gick det bra, det är ändå en Hitchcock-film.

Skådespeleriet var helt ok, men jag måste erkänna att jag inte blev överdrivet förälskad i någon av karaktärerna eller skådespelarna. Hitchcocks regi var däremot tajt. Han verkar vara lockad av konceptet med den begränsade ytan pjäsen utspelas på och han vet hur han vill hantera kameran. Hans personregi var nog ok, men ingen av skådespelarna gjorde ett superstort intryck.

Ok så filmen var nöjsam. 

Jag blev fascinerad av hur lik Ray Milland var favoriten James Stewart i vissa vinklar. Milland var kanske lite rundare runt kinderna men överlag en slående likhet. Någon annan som ser det?

Filmen fick en tämligen känd re-make från 1998 med Michael Douglas, Gwyneth Paltrow och Viggo Mortensen med namnet "A perfect murder". Jag har sett den filmen och den var tämligen spännande. Man kan nu konstatera att filmen från 1998 avviker rejält från handlingen i denna film. Det är så stora skillnader att jag till och med inte riktigt håller med om att det är en re-make. En "loosely based on" skulle passa bättre. En annan tanke är att "A perfect murder" skulle varit ännu bättre om de behållit det ursprungliga slutet, vilket man kan se som extramaterial på DVD och BR-utgåvor. Och då hade till och med filmens titel makat mer sense...

Betyg: 3/5

Lyssna gärna på Shinypodden där jag, Frans och Joel diskuterar filmen. Nästa film i podden är "Rear window". Najs!

Witness for the Prosecution (1957)

Witness for the prosecution är ett domstolsdrama som bygger på en pjäs skriven av självaste Agatha Christie. Som adaption av en teaterpjäs är detta ett kammarspel som nästan uteslutande utspelas i rättssalen eller på Sir Wilfrids kontor. Enligt expertisen var detta Billy Wilders försök att göra en Hitchcock-thriller. Och det gör valet av Charles Laughton i huvudrollen som Sir Wilfrid intressant, då Laughton ju var något av Hitchcocks nemesis!

Detta var en mycket förnöjsam film! Verkligen en trevlig genrefilm som uppfyllde allt man kan önska sig. En klurig historia med spänning och humor, glimten i ögat och en mustig dialog.

Charles Laughton spelar den gamle räven till brottmålsadvokat Sir Wilfrid. Hans fru i det privata Elsa Lanchester, spelar Sir Wilfrids privata sjuksköterska som försöker få honom att vila, sluta röka och dricka mindre konjak. Den olycklige som anklagats för mord spelas av Tyrone Power och hans fru spelas av tyska draken Marlene Dietrich. En bra cast!

Charles Laughton, som var en stor besvikelse i Jamaica Inn, är helt underbar som den syrlige men briljante Sir Wilfrid. Francis Compton är skön som den korrekte men lite humoristiske domaren Wainright. Miss Pimsoll är härlig, ja alla karaktärer är levande och varma. Man blir inte förvånad när det bygger på en förlaga av Agatha Christie.

Under eftertexterna uppmanas åskådarna (i biografen) att inte avslöja storyn för andra som inte sett filmen så jag följer den instruktionen och nöjer mig med att starkt rekommendera denna film till alla som gillar domstolsdramer, eller bara uppskattar en vass dialog och bra karaktärer i händerna på kompetenta skådisar.

Betyg: 4/5