Visar inlägg med etikett James Mason. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James Mason. Visa alla inlägg

onsdag 28 april 2021

North by Northwest (1959)

North by Northwest var ju den allra bästa Hitchcock-filmen! Det var vad jag trodde när jag och Frans gick in i den första säsongen av Hitchcockpodden i alla fall. Men nu inser jag att mitt minne av den led av hål stora som i schweizisk ost. Jag kom nog bara ihåg de bra bitarna.

Visst, filmen är fortfarande en underhållande äventyrsfilm, men långt från Hitch bästa. Cary Grant är som alltid charmig och filmen har flera ikoniska scener.

Vad som slår mig denna gång är att filmen kan ses som en ren föregångare till Bondfilmerna, men att detta skulle vara den första Bondfilmen med en kvinnlig Bond. Eva Marie Saints Eve Kendall är en agent i bästa Bondstil och Cary Grants Roger är en manlig bimbo som bjuds på en oförväntad resa in i agenter och spionernas spännande värld. Jag ser många av de saker som blev så vanligt i Bondilmerna bara en handfull år senare. Tågscenerna, matvagnen, överslafen i kupén, en elak main villan med sin villains lair, en farlig henchman osv. Filmen slutar med den obligatoriska scenen där Bond förför bimbon.  

Mittendelen är klart starkast med scenerna på tåget samt de med en övergiven Cary Grant ute i majsfältet. Cary Grant, Eva Marie Saint och Martin Landau var alla bra.

Inledningen är lite väl seg och slutet är hyfsat spännande utan att mätaren går i taket. De största svagheterna med filmen är dock James Mason som main villain och en påträngande musik.

Betyg: 3+/5

Idag får jag sällskap av Sofia som också har sett filmen. Hoppa nu över till henne och läs hennes förträffliga text.

När ni är klara med det kan ni hitta avsnittet när jag, Joel och den store Frans pratar om filmen i Shinypodden.







fredag 21 juni 2019

The Verdict (1982)


Sidney Lumet var den gamla skolans regissörer. Han regisserade 43 filmer under ett halvt sekel. Den första filmen, 12 angry men från 1957, utspelas i domstolsmiljö. Den är superb. I hans 39:e film, The verdict från 1982, besöker han domstolsdramat igen. Denna gång får vi följa Frank Galvin, Paul Newmans nedgånga "ambulance chaser" till advokat.

Galvin får ett uppdrag som handlar om en ung kvinna mot ett stort känt sjukhus över en felbehandling som dödade hennes ofödda barn och gjorde henne hjärndöd. Galvin ser en snabb uppgörelse och en rejäl peng i egen ficka innan han börja känna allt för mycket. Som alla stora amerikanska filmer om domstolar står alltid de rättrådiga på de svagas sida emot storfinansen.

Denna gång representeras de rika och äckliga av James Masons superadvokat Ed Concannon. Motståndarna köper alla vittnen som Galvin och kollega hittar. Mason är knappast en favorit hos mig. Han är äcklig och passar kanske bra som den moraliskt korrupte advokaten. Galvins gamle ärrade kompis och mentor Mickey Morrissey spelas förträffligt av Jack Warden.

Galvin kan kanske finna frid och bli förlåten via domslutet. Kan han kanske också finna stillhet i sitt privatliv? Den sköna kvinnan Laura Fischer gör entré. Hon spelas av Charlotte Rampling, en skådis jag har extremt svårt för. Hon är stenkall i mina ögon, närmast läskig.

Paul Newman då? Ibland när man ser film med dåtidens stora stjärnor drabbas man av hur bra de var. Paul Newman är inte en av dem. Han är solid, men det sprakar inte om honom.

Lumet har ändå gjort ett supergediget drama som är av den gamla skolan. Man känner sig väl omhändertagen som åskådare till filmen. Den engagerar och underhåller på ett sätt som man inte ser i nya filmer. Allt går lite långsamt men ändå har inte filmen speciellt många scener som man skulle vilja klippa bort.

Betyg: 3/5



söndag 28 april 2019

Cross of Iron (1977)


Anti-krigsfilmen Cross of Iron är en bister och våldsam film om tyskarnas reträtt vid den sydöstra fronten mot ryssarna under hösten 1943. Vid sidan av de ständiga anfallen från ryssarna fokuserar filmen på konflikten mellan den stroppige aristokratiske officeren Stransky och sergeanten Steiner som spelas av en ärrad James Coburn. Steiner är ledare för en spaningspluton som spenderar en stor del av sin tid bakom frontlinjen. Hauptman Stransky är på plats endast för att få den av honom åtrådda utmärkelsen Järnkorset. De i filmen som erhållit utmärkelsen ser ingen nytta med den.

Hela filmen är en bister och sorgsen historia om vad krig gör med och mot människor. Filmen inleds och avslutas med svartvita journalfilmer på hemskheter från andra världskriget och andra konflikter sedan dess.

Jag trodde inte att jag sett filmen tidigare, men ändå känner jag igen ansikten och vissa scener så jag har kanske sett den ändå. James Coburn sticker ut bland skådespelarna. Maximillian Schell som spelar Stransky är också bra. Däremot har jag som alltid lite svårt att tycka James Mason är bra. Jag gillade de flesta i plutonen, spelade av uteslutande tyskar som pratar engelska med viss brytning här i filmen. Brittiske David Warner i rollen som Hauptmann Kiesel var mest minnesvärd och hans fårade ansikte var ett av dem jag tyckte mig känna igen.

Peckinpah drack tydligen som en borstbindare under filminspelningen som blev hans tolfte av fjorton filmer. Dessutom hade producenterna problem med att få ihop pengar till filmen och sedan att hålla budget. Filmen avslutas lite abrupt för att pengarna helt enkel hade tagit slut. James Coburn improviserad ihop en scen. Det är ett galet slut som passar på något skumt sätt.

Tarantino sägs varit inspirerad av denna film när han gjorde Inglorious basterds.

Filmen fokuserar en hel del på krigsscener, med tämligen realistiskt våld. Blodet ser ut som riktigt blod. Autentiska tanks och vapnen har använts i filmen. Peckinpah kör sina vanliga tricks med slow motion och den lilla bisarra detaljen med en av karaktärerna som dödar ett löss med det lilla poppande ljudet (se gårdagens revy).

Cross of Iron är inte en munter film men om man gillar krigsfilm av en lite äldre stil så är den helt klart ett måste.

Betyg: 3+/5




fredag 4 januari 2019

Murder by Decree (1979)


Låg på soffan och smälte julmaten och blev sugen på en gammal Sherlock Holmes-film som jag läst om på Christians blogg Movies-Noir. Filmen var Murder by decree från 1979. Låt oss bege oss till tiden då stora buskiga polisonger och mustascher var i mode!

Christopher Plummer och James Mason spelar Holmes och Dr. Watson. Handlingen utspelas i London cirka 1890 och en av filmens styrkor är stämningen med ett rått och dimmigt London som nästan är som en karaktär i filmen. Sherlock och den gode doktorn jagar den notoriske kvinnomördaren Jack the Ripper. Filmen ger inga spännande svar i frågan om mördarens identitet, däremot får vi en lustfylld spekulation som pekar ut kungahuset och folket runt detsamma.

Stämningen i filmen må vara bra, men tyvärr tycker jag inte att denna film totalt sett är en speciellt bra Sherlock Holmes-film. Till att börja med får man aldrig känslan av att Sherlock är extra smart och vi får inga indikationer på hur han löser mysteriet. Han framställs som en ganska ordinär detektiv som genom idogt arbete och lite tur kommer lösningen på spåret. Trist. Dessutom spelar Plummer honom som om han vore en vanlig snubbe med slarvigt språk. Jag har en helt annan bild av Sherlock i mitt huvud.

James Mason som Dr. Watson är mer som förväntad, speciellt om man vill ha en Watson som är ganska korkad och tämligen vek. Han är ok, men lyfter inte filmen på egen hand.

Summa sumarum blir att filmen var vagt underhållande, speciellt första halvan var ok, men att den som helhet var ganska blek. Inte en film jag skulle rekommendera.

Donald Sutherland var filmens behållning och kul att se John Gielgud i en roll då han var gammal, han var  ju med i Hitchcocks Secret Agent från 30-talet också.

Jag ger Murder by decree två svaga detektiver av fem möjliga.

Betyg: 2/5 







söndag 11 maj 2014

Lolita (1962)



Humbert Humbert: I want you to live with me and die with me and everything with me!

Fasen, jag vill ju så gärna älska Kubrick's filmer. Jag ser ju med mina egna ögon att film efter film är otroligt bra gjorda. Det känns ända ut i fingertopparna att det är film-filmer. Men var gång känns det som att jag dunkar huvudet mot en stenvägg. Snart börjar väl blodet rinna ner i ögonen på mig. Jag saknar värmen i hans filmer. De är så kliniska och kalla tycker jag. De attraherar min hjärna på en viss nivå, men de lämnar ofta mage och hjärta i fred.


Så var det också med Lolita, en film jag länge tänkt att jag ville se. I och med Decennier gjorde jag slag i saken. Lolita bygger på den kända romanen av Vladimir Nabokov och författaren har skrivit manus till filmen också. Ett mycket brännande ämne, förhållandet mellan en allt för ung flicka med en allt för gammal man lockar ju. Hur skulle Kubrick förvalta en historia som denna? Inte speciellt utmanande måste jag säga. Jag blev rejält besviken.

En trevlig stund i trädgården
Jag har förvisso inte läst boken, men jag antar att en del av styrkan i berättelsen är hur Lolita tar efter sin förföriska mor och använder alla knep hon kan för att förföra och förleda män av alla dess slag. Detta kommer inte fram i filmen speciellt bra. Jag hade velat se mer av historien från Lolitas perspektiv. Nu får vi bara se händelserna ur huvudpersonen Professor Humbert Humbert's perspektiv. Mer antyds än visas och min förutfattade mening om historien behövs för att fylla i hålen. Oklart hur bra det var egentligen. Upplever jag filmen på rätt sätt ens?

Lyckliga familjen
Jag har börjat misstänka att Stanley Kubrick var mycket dålig på casting... James Mason som Professor Humbert är ett eländigt dåligt val. Kirk Douglas i Paths of glory var urtrist och till och med Tom Cruise var inte klockren i huvudrollen i Eyes wide shut, vilket överraskar då Tompa i princip aldrig gör en besviken. Det känns som att Kubrick valde paret Cruise-Kidman mer för att de var ett par än för att de passade perfekt in i de rollerna.

Slutet, eller är det början?
James Mason är i alla fall trist i Lolita, på gränsen till rent ut sagt dålig. Flickan som spelade Lolita, Sue Lyon var helt ok, men man fick inte se henne förföra Humbert. Det mesta av vad hon gjorde fick inte plats i filmen. Filmens klarast lysande stjärna är istället Peter Seller som gör en sällsam insats som Clare Quilty. Han är fantastisk i alla scener han är med i. Två år senare fick han paradrollerna i Dr Strangelove så man kan väl se hans arbete i Lolita som början på ett bra samarbete.

Filmens höjdpunkt, Peter Sellers
Fripp funderar:
- Det var kul i alla fall att se Miss Moneypenny i en liten roll utanför Bond-världen.
- Lolita skickades till något slags "girl scout camp" med det eggande namnet "Camp Climax"
- Lolitas mamma tyckte det var lämpligt att ha en bild på dottern på nattduksbordet bredvid sängen, som hon delade med Humbert...


Filmens struktur är det inget fel på. Den inleder med sista scenen och sedan är resten en tillbakablick där vi får se vad som ledde fram till det ödesdigra slutet. Men mitt intresse falnar sakta och sen allt snabbare. Professor Humbert's intressanta resa från en till synes respektabel torr brittisk "gentleman" till fullkomligt psykisk störd stalker, helt förhäxad under Lolitas spell borde varit så mycket mer engagerande tycker jag. Jag är underväldigad av mästaren.

Jag ger Lolita två nagellack av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Idag tar sig Christian an en klassisk western. Hopp från hög klippa! Svårt läge där i den den fantastiska slutscenen...