Easy Living (1937)

Easy Living är en klassisk Screwball Comedy med förvecklingar, battle of the sexes, parodi över de rika och en allmän kaotisk stämning i filmen.

Preston Sturges som manusförfattare kanske imponerar mer på Carl än mig. Han må har empati för folket men jag är inte helt överens med hans fallenhet för slapstick comedy. Regissören Mitchell Leisen har såklart också en del av hur det blev.

Filmens lågvattenmärke är i alla fall scenen på lunchrestaurangen kallas The Automat med en stumfilmsera osande scen där alla slåss mot alla och folk halkar omkring på mat som kastats på golvet. Får mig att tänka på tidiga Charlie Chaplin eller Bröderna Marx.

Ray Milland spelar John Ball Jr sonen till en av New Yorks rikaste bankmän. Men han vill inte börja jobba på pappas bank utan ska klara sig själv som en annan Sullivan. Han jobbar på The Automat. Där träffar han Mary Smith spelad av Jean Arthur. Hon har redan stött på pappan John B. Ball, spelad av Edward Arnold, och av honom fått en dyr päls endast för att reta upp den bortskämda frun. 

Edward Arnold är mycket festlig filmen igenom. exakt varför han skrker ut all sin dialog är högst oklart men det blir lite kul till slut. Ray Milland gjorde dock inget starkt intryck på mig. Han är för mig känd för sin soll i The Lost Weekend.

Filmens stora behållning är dock Jean Arthur som spelar sin Mary Smith på ett mycket naturligt och smakfullt enkelt, "understated". Alla birollsfigurer med pappan i spetsen spelar över rejält. Detta gör att Mary Smith står ut som en majestätisk fyr i dimmorna. Jean Arthur är en av flera mycket starka skådespelare under denna säsong av Shinypodden.

Det roligaste inslaget stod Luis Alberni i rollen som den italienska hotellägaren Mr. Louis Louis för. Han gör ett ljuvligt karaktärsmord på en småfifflande italiensk-amerikan i New York. Han påminde mycket om Roberto Bengini i Down By Law. Trevliga minnen.

Filmen må vara en klassiker men för mig den nådde inte upp i den övre halvan av filmer under Screwball Comedies-säsongen. Jean Arthurs skådespel och dominans i filmen är det jag tar med mig. 

Betyg: 2,5 / 5 

Lyssna på avsnitt 3 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

The Whole Town's Talking (1935)

Första filmen i John Ford-podden var Carls val av The Whole Town's Talking. Det var tydligen den roliga planschen som lockade, se ovan. Japp, den är lockande! Verkar vara en stenhård film noir!

Men... detta är en "screwball comedy"! Nåväl, det är också ok. Filmen är från mitten av trettiotalet vilket gör den till en ganska tidig i genren. Den är kul och underhållande men inte så bra att den är en klassiker i sitt slag.

Strukturen är "mistaken identity" då Edward G. Robinson spelar två identiska män, en vek och försiktig kamrer och den andre stadens värsta brottsling som både rånar banker och mördar folk kors och tvärs. 

Robinson är bra i rollen, bevisat av att jag aldrig under filmen inte vet vilken av personer han är i scenerna. Bra skådespel, klippning och manus. Filmen imponerar också rent tekniskt då Robinson spelar mot sig själv i en massa scener och specialeffekterna är snygga även med dagens mått mätt. Otroligt med tanke på hur gammal filmen är.

Min favorit i filmen blev dock Jean Arthur som den frispråkiga och obehärskade Wilhelmina Clark. Hon är frejdig och mysig och framför allt underhållande. Jag gissar att manus skrevs före den självpåtagna censuren som Hollywood införde i och med the Hays Code.

Detta var en kul bagatell som inledde säsongen men jag vet att vi kommer se mycket bättre och "köttigare" filmer inom kort.

Betyg: 2/5

Jag och Carl pratar mer utförligt om filmen i veckans avsnitt av Shinypodden säsong 15 John Ford-podden. Lyssna där poddar finns, eller här.

Only Angels Have Wings (1939)

Only angels have wings blev en stor överraskning för mig trots att jag egentligen borde vetat bättre. För Howard Hawks! Filmen är riktigt bra, den är innerlig och den har ett stort hjärta. Bonnie Lee stannar i en liten stad i Sydamerika där Geoff Carter leder ett litet gäng med piloter so flyger posten över ett farligt bergsmassiv dagligen.

Bonnie Lee förfäras, och jag med henne, över hur kallsinniga Geoff och hans piloter blir när en av de yngre piloterna krashar och DÖR. Jag hinner bistert konstatera att jag har issues med manus, innan filmen bevisar att jag dragit förhastade slutsatser. Manus är lysande i denna film! Varje känsla och tanke jag haft under filmens inledning besvaras under filmens gång. Men filmen målar inte med en bred pensel, det är små detaljer, kommentarer, blickar och hur Hawks placerar skådespelare och deras interaktioner som berättar hela historien. I en tid när man ofta ser historier berättade via bombastiska actionsekvenser är det en fröjd att för omväxlings skull se en film som berättar sin historia med små medel, med ett fjäderlätt handlag.

Cary Grant är otroligt bra och han ger Geoff en tyngd och auktoritet. Från dagens Hollywood är det såklart George Clooney som man mest kommer att tänka på. Men Grant är helt klart med orienterad mot komedi även om han klarar både drama och humor lika bra. Jean Arthur som Bonnie Lee klarar sig bra. Jag är inte familjär med henne men tyckte ändå att hon stod upp tillräckligt bra mot Grant så att deras relation fungerade. Filmen blev dock snäppet mer spännande när paret MacPherson introducerades. Bat är den duktige piloten med en mörk hemlighet. Hans fru Judy spelas av "Gilda" själv, Rita Hayworth! Quelle spectaculaire! Rita har bara en liten biroll, wow, konstnärligt val!

Nej, detta var väldigt bra och spännande. En helgjuten film där alla delar i produktionen känns riktigt genomtänkt. Eller, ok själva specialeffekterna får tas för vad de är, filmen är ändå från 1939. Mycket av dialogen sker inne på "flygarhotellet" och filmen är nästan något av ett kammarspel, men som sådant är den mycket bra.

Betyg: 4/5 

Mr Smith Goes To Washington (1939)

Jefferson Smith: I wouldn't give you two cents for all your fancy rules if, behind them, they didn't have a little bit of plain, ordinary, everyday kindness and a little looking out for the other fella, too.


Jag valde att avsluta 30-talssvepet med klassikern Mr. Smith goes to Washington. Detta är en film som gått på tv många gånger. Jag vet för jag har minnesfragment av en svettig James Stewart med luggen hängandes ner i pannan. Detta var första gången jag satt mig ner för att se hela filmen. Jag lyckades nästan, tror att jag bara slumrade till en liten stund i mitten.

Nederlagest brittra ögonblick

Filmen har tre huvudkaraktärer; Jefferson Smith (James Stewart) en nyligen tillträdd senator, ung, naiv och idealistisk, Clarissa Saunders (Jean Arthur) en cynisk assistent luttrad av det politiska spelet i Washington och så de amerikanska idealen om ärlighet, sanning och frihet.

Där! Idealen.

Det är klart att denna film är bra. Jimmy Stewart är da real shit. Det är klart att filmen är intressant med dess skolbokspedagogik över hur den amerikanska demokratin borde fungera, men också baksidan på densamma, dvs hur den missbrukas av kapitalet och onda tjocka män. Filmen borde visas i amerikanska skolor varhelst lobbyister har vunnit för mycket terräng. För mig är detta viktiga saker som sätter filmen i rätt kontext och ger en fond för det som är bra i filmen.

Det är jobbigt att läsa ur en bok 24 timmar i sträck...

Men min överraskande upptäckt vid denna titt var Jean Arthur och hennes bittra miss Saunders. Hennes namn står överst i rollistan och det med rätta. Mr Smith är mer en idé än en riktig person. Hans tafatthet och förvirring i början är ett medel för att locka oss åskådare att se tillbaka på en renare och mer oskuldsfull version av det politiska spelet. Den värld som statyer och inristade citat kommer från. Det är miss Saunders som förankrar filmen i verkligheten, den smutsiga politiska myllan, den med daggmaskar i. Hon är lika bra som cynisk, som berusad, som förälskad och som beskyddande. Hon gör filmen bättre.

Fantastiska Jean Arthur

Jag saknar dock den där riktiga skjutsen bland känslostormar som skulle får mig att kapitulera inför filmens storhet. Nu blir filmen en ikon, en film som jag är glad att jag sett ordentligt och en film som jag mycket väl skulle kunna se om, både för Stewarts och Arthurs insatser.

Men ändå, det kanske är så att det är jag som är för cynisk och bitter så att jag inte charmas av denna charmiga film. Men nej, jag blev ju medryckt i äventyret i förra filmen (Rödmiren) så jag är nog inte helt avstängd ändå!

Jag ger Mr. Smith goes to washington tre filibusters av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies-Noir går ut med en bang. Han skriver om två filmer idag, först en gammal westernklassiker och senare under dagen en film med två favoritskådisar, varav en är Jean Arthur som jag hyllar ovan...