Can You Ever Forgive Me? (2018)

Can you ever forgive me? är en biografisk film om författarinnan Lee Israel. Jag var nyfiken på filmen, trots genren biografi, på grund av att den manliga birollen Jack Hock spelades av Richard E. Grant och att hans insats jämfördes med hans klassiska roll i kultfilmen Withnail and I från 1987.

Jag kan konstatera att filmen är värd att se just för Richard E. Grants tolkning som den dekadente homosexuelle skojaren Jack. Han är ljuvlig i denna roll, även om den är ljusår från rollen som Withnail.

Lee Israel spelas av Melissa McCarthy i en gräslig peruk. det är kanske inte så snyggt att ge henne kritik för utseende, men peruken ser så dålig ut att det tar mig ur filmen mest hela tiden. det är en relevant faktor. Jag är inget stort fan av McCarty. Hennes humor är inte min.

Filmen är under stora delar av löptiden urtrist. Svintråkig helt enkelt. Lee Israel är en vidrigt osympatisk människa. Hon ska enligt legenden ha haft en vass tunga men tyvärr får vi inte se mycket av hennes humor, bara hennes negativism och svinaktigheter.

Jag fattar inte att filmen inte väljer att visa mer av det som hon hyllas för i filmen. Visa istället för berätta! Under filmens gång får vi höra några få av hennes förfalskade kändistexter och de är alla roliga, men filmen går inte den vägen och stänger därmed bort mig från all typ av sympati som skulle kunna infinna sig. Filmens regissör är inte speciellt bra.

Först i filmens allra sista del, cirka tjugo minuter blir den mänsklig och vi får en bra scen mellan Lee och Jack, men det är för sent, på tok för sent. Precis som det var för Jack.

Jag ger Can you ever forgive me? en rak tvåa på grund av uttråkning. Richard E. Grant är filmens behållning, men om ni kan ska ni ta chansen att se Withnail and I istället.

Betyg: 2/5

Love, Gilda (2018)

Vad är det man säger om att clowner gråter under sminket? Love, Gilda är en engagerande och smärtsam dokumentär om en av giganterna inom komedi, Gilda Radner. Visst känner du igen henne? När jag såg vem dokumentären handlade om blev jag genast intresserad. Vad gör hon nu för tiden undrade jag. Det kändes som att hon inte längre var kvar på SNL. Och nej, det är hon inte. Hon var dock med när allt startade 1975. Gilda var en av casten som omnämns som "Not Ready For Prime Time Players". Andra i den lilla gruppen var Jim Belushi, Dan Akroyd och Chevy Chase. Snart adderades både Steve Martin och Bill Murray till kärnan av SNL. Och det är där Gilda var en av centralfigurerna. Jag kände igen henne med lätthet, trots att vi inte hade någon kanal som visade SNL när jag växte upp...

Men nu är hon borta. Jag insåg detta under stigande förtvivlan när jag såg dokumentären. Hon drabbades av "the most unfunny thing in the world". Gilda dog i maj 1989 endast 42 år gammal. Det är så sorgligt att det knappt finns ord.

Hon verkar ha varit en otroligt charmig person, alla älskade henne, både publik och medarbetare. Samtidigt hade hon sina "ups and downs", ätstörningar och depressioner blandat med en hejdlöst framgångsrik men snabbt brinnande karriär. 1982 träffade hon Billy Wilder och de gifte sig inom några år. Hon verkade ha haft en kärleksfull relation med honom ända in till slutet. Det värmer mitt hjärta.

Dokumentären är snål, det är klart bättre med generösa dokumentärer om du frågar mig. Det klipps allt för fort. Dels då textrader ur hennes dagböcker visas i bild, jag hade hellre sett att man fick tid att läsa klart. Dels då det visas bilder eller klipp från tv-shower och annat. Vad är det bra för att dokumentären ska vara klippt som en MTV video? Förtvivlat.

Jag skulle vilja dröja mig kvar i bilderna längre, titta på hennes ansiktsuttryck, studera hennes rörelser, hennes tajming, identifiera vilka andra som är med i bild eller i sketcherna. Jag ville se mer av hennes begåvning som komiker. Se hennes hantverk. Jag älskar dokumentärer där man får se hur bra de bästa av de bästa är på sin sak. Gotta ner sig i "excellence". Nu klipps det som om det satt en besatt vid klippbordet. Det är inte gjort med den finess som materialet förtjänar.

Filmen inleds med att Amy Poehler, Bill Hader och Melissa McCarthey får titta i Gildas dagböcker. Att se den vördnad de ger Gilda får oss som åskådare att haja till och spetsa öronen. Detta är en viktig person. Humor är bland det viktigaste som finns. Amy Poehler lånar sedan ut sin röst till Gildas egna ord från dagböckerna. Det är ett mycket fint val av regissören Lisa Dapolito. Hon skulle lagt lika mycket omsorg i valet av klippare bara...

Ibland gör fyndiga dokumentärer tråkiga ämnen mer intressant på grund av sin stil, ta till exempel Exit through the gift shop. Men ibland blir dokumentären helt enkelt bra på grund av styrkan i ämnet den beskriver. Så är det med Love, Gilda. Som film är Love, Gilda otroligt bra helt enkelt.

Glöm ej näsdukar.

Betyg 4/5

St. Vincent (2014)

"St. Vincent" verkade vara en spännande film. Det är en dramakomedi med favoriten Bill Murray! Men först, usch vad gammal och skröplig han ser ut i denna film, den gode Bill. Visst han spelar en gammal och skröplig man, men kan det bara vara smink?

Filmen handlar om en vresig gamling som får nya grannar då en ensamstående mamma och hennes son flyttar in i huset bredvid. Setuppen är inte speciellt originell. Filmen puttrar på i lugnt tempo. Den är lite smårolig och "quirky". Relationen mellan Vincent och pojken Oliver är gullig. Filmen påminner mer och mer om Nick Hornby's "About a boy". Jag finner filmen ganska ordinär. Den ensamma mamman, barnet och grannen som är butter men kanske har en mjuk sida därinne någonstans... Really? Var det inte mer?

Jo. Det var det. Precis när jag började bli uttråkad och hade börjat flacka med blicken efter mobiltelefonen och insta-appen kommer Scenen med stor S och hela filmen vände på en femöring. Wow, det är ju inte en komedi detta. Detta är en sober film som är otroligt sorglig och hjärtskärande. Dammigt i rummet, Jojje. Indeed. Fan, dammigt värre, till och med hulkande.

Nu när jag pratar upp filmen gör jag den säkert en otjänst. Den avnjutes bäst ospoilad, men samtidigt är det svårt att tipsa om filmen utan att ge någon bild av vad den är. Jag känner nog att den har en del kvar till de riktigt höga betygen, men samtidigt är filmen mer lik en film som "Short term 12" i feelingen än redan nämnda "About a boy" och för de av er som sett "Short term 12" vet att det är en otroligt bra film. Och nej, "St. Vincent" är inte lika bra, det känns bara liknande i känsloregistret när jag ser filmerna.

Bill Murray är helt ok, Melissa McCarthy spelar en "vanlig" roll, Chis O'Dowd är som vanligt super och Naomi Watts är fruktansvärt dålig i denna film. Regissören är en ny bekantskap, Theodore Melfi. Regin är sådär. Men som helhet funkade filmen väldigt bra. Ändå.

"St. Vincent" handlar om att bli gammal och försöka rädda sig själv i en kamp som inte går att vinna. Det enda vi kan göra är att försöka stå ut medan vi förlorar.

Jag ger "St. Vincent" tre gamla mäns som stretar emot av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, Melissa McCarthy var nedtonad och sansad. Ingen fara, ni kan vara lugna!

This Is 40 (2012)

Debbie: all of a sudden we're a magnet of negativity. What did we do?

This is 40 är kanske Judd Apatows mest personliga film till dags dato. Det börjar också bli tydligt att Apatow börjat röra sig från lättsam komedier mot lite mer dramatiska "jaktmarker". Mycket talar för att hans senaste film är personlig då hans fru (Leslie Mann) och döttrar spelar frun och döttrarna i filmen. Det är bara rollen som pappan i familjen som lånats ut till en skådespelare utanför familjen, då allas vår bästa vän Paul Rudd. Apatow har gjort sig ett namn inom kontemporär komedi från Hollywood. This is 40 är också en komedi, javisst, men den är än mer ett drama.

Apatow startade sin bana med kultserien Freeks and geeks som gick runt millennieskiftet. Sedan slog han igenom med dunder och brak med The 40 year old virgin och Knocked up i mitten av förra decenniet. Samtidigt har han skrivit eller producerat en rad komedier som Anchorman, Superbad, Forgetting Sarah Marshall, Stepbrothers, Pineapple express, Get him to the Greek och Bridesmaids. Alla dessa filmer är mestadels harmlösa komedier utan allt för mycket allvar eller djupare mening under ytan.

Denna status gällde tills hans senaste film kom upp, Funny People. Det är en dramakomedi där Adam Sandler gör ett riktigt starkt porträtt av en lätt deprimerad superstjärna inom "stå upp"-komedi som reflekterar över sitt liv då han fått reda på att han har en dödlig sjukdom. Det är en film som handlar om humoristen, men som i grund och botten i första hand är ett drama.

This is 40 är också en dramakomedi med betoning på dramat. Paul Rudd och Apatows fru Leslie Mann spelar ett gift par där båda snart ska fylla 40 år. Filmen handlar om problem med ekonomin och skräcken över att inte kunna försörja familjen, problematiska relationer med föräldrar, problem med uppfostran av döttrarna (spelade av Manns och Apatows döttrar) samt var tog sexlusten vägen?

De humoristiska inslagen i huvudtråden i filmen är ganska få men de roliga scener vi får handlar mest om sex. Till exempel då Rudds Pete prövar Viagra och Debbie blir förbannad.

Debbie: I don't want a turbo penis. I want your medium soft one.

Och uppföljningen där Petes kompis Barry tillrättarvisar honom över misstaget.

Barry: That's the one thing you don't do. You don't tell her you took Viagra. I'm pretty sure it's on the warning label.

Filmen är lång, närmare 140 minuter och det är lite i längsta laget för detta material. Resan vi gör med Pete och Debbie är elände, elände för att mot slutet brytas av med lite mer elände. Filmen är inte elak, men den är inte rolig på ett mysigt sätt heller. Huvudpersonerna grälar mest och det skriks en hel del. Föräldrarna bråkar så mycket att döttrarna flippar ut och börjar skrika de också. Detta är en skrikig film helt enkelt. Filmen slutar i ett status quo utan den förväntade upplösningen som brukligt är med komedier från Hollywood.

Jag fann inte storyn njutbar. Som jag sa till en kompis. Vore det inte enklare om Judd Apatow beställde en tid hos en terapeut istället (för att göra en hel film om sina problem)?

Filmens starka del ligger då i birollerna. Filmen kryllar av roliga inslag från birollsinnehavarna. Där finns Melissa McCarthy som gör en skrikig och arg mamma till en klasskamrat till en av döttrarna. Missa inte den roliga outtaken med henne som spelas under eftertexterna. Megan Fox spelar den lyxprostituerade Desi och det blir några roliga scener med henne och Debbie. Speciellt en scen när Debbie ska känna på hennes bröst för att se om de är äkta var ganska kul. Den galne brodern från en i övrigt ojämn film Frankie go boom dyker upp som en av Pete's anställda. Skådisen heter Chris O'Dowd. Pete's och Debbie's respektive fäder spelas av filmens stabilaste skådespelare i Albert Brooks och John Lithgow. De klarar av komedi, men ingen av deras karaktärer är rent ut sagt roliga, de står mer för sorgliga historier i denna film. Jason Segel dyker också upp som en PT, personal trainer.

Apatow gör nästan precis samma sak som han brukar göra i sina filmer, men jag saknade det relativa djupet i denna film trots att den på ytan borde innehålla ett större djup än filmer som tex Forgetting Sarah Marshall (som jag älskar). Jag saknar också den värme för karaktärer och situationer som Apatows filmer brukar innehålla. Nu verkar det som att storyn har varit för personlig för honom så att han inte kunnat ha den distans som krävdes för att göra den bästa möjliga filmen på detta material. Som kirurgen som inte bör operera på en familjemedlem skulle Apatow kanske inte fått regissera filmen om hans familj (om det nu är det vi fick se)?

Jag borde kanske gillat denna film mer. Det kan mycket väl vara en film som är beroende på att man är på rätt humör för att uppskatta till fullo, men jag tycker nog att Funny people var klart bättre. Som det blev nu får denna godkänt men inte mer.

Jag ger This is 40 två avbetalningar på huset av 5 möjliga.

Betyg: 2/5