Irrational Man (2015)

Jag gillar Woody Allen och brukar se hans filmer om inte på bio så när de släppts på dvd  i alla fall. Han är mycket produktiv och han är fasligt ojämn. Jag tar hans sämre filmer med jämnmod då han ibland blixtrar till med riktiga höjdare. Den senaste som jag älskade var nog Midnight in Paris. Jag har flera vänner som helt sonika vägrar se Allens filmer på grund av de anklagelser som finns mot honom rörande hans privatliv. Jag kan inte avgöra vem som har rätt eller fel i den familjekonflikten så jag friar hellre än fäller.

Årets film, för han släpper ju i princip en film per år, heter Irrational Man. Joaquin Phoenix spelar huvudrollen som en filosofilärare på college. Phoenix är duktig och jag kapitulerade inför hans bedrift i filmen Her, men han är långt från en favorit. Jag tycker att han är lite äcklig. Han luktar antagligen illa också. Den obligatoriska unga damen spelas av Emma Stone som ju är hypad lite här och var.

Temat i Irrational man påminner om en av Allens bästa filmer, Crimes and Misdemeanors (sv. Små och stora brott). I denna film blir de filosofiska aspekterna på ett allvarlig och realistiskt brott väldigt tydliga. Det hanteras med en gnutta mer finess i den äldre filmen från 1989. Storyn i årets film är dock tillräckligt intressant för att ha mitt intresse under hela dess kort löptid. Jag gillar också miljön. Är det kanske så att jag ofta gillar filmer som utspelas i universitetsmiljö? Jo så är det. När ska de filma Donna Tartts The Secret History förresten?

Woody Allens filmer lever ofta på sina karaktärer och skådespelarna som gestaltar dem. Jag gillar hans varma filmer mer än hans kalla. Exempel på varma: Vicky Christina Barcelona och Midnight in Paris, exempel på kalla: Match Point och Blue Jasmine. Irrational Man ligger någonstans mellan dessa poler. Den är inte extremt kall, men den lutar åt det hållet. Problemet med filmen för min del blir att jag inte gillar någon av karaktärerna speciellt mycket. Skådespelarmässigt var det inte heller sprakande. Phoenix är inte en favorit, som sagt, och Emma Stone var ganska blek i denna film. Därför lättar inte filmen över mängden och detta bli ännu en av Allens lite svagare film. Att den skulle vara hans allra sämsta film som några av mina filmspanarkompisar spekulerade om nere i Malmö håller jag dock inte med om.

Jag ger Irrational Man två perfekta brott av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Läsa mera? Blev mina bloggkompisar också förförda av universitetsmiljön?
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm

The Gift (2015)

The gift var en av filmerna jag såg nere på Malmö-filmdagar. Det har gått flera veckor nu sedan jag såg filmen och minnet har bleknat lite. men jag kommer ihåg tillräckligt mycket för en kort text i alla fall. The gift är en ganska smart thriller med en tämligen intressant story och hyfsat dugliga skådespelare.

Favoriten Jason Bateman (Bad words) och Rebecca Hall är ett rikt och framgångsrikt par, Simon och Robyn, som flyttar hem till Los Angeles. Väl hemma träffar Simon på en gammal klasskompis, Gordo. Efter en "akward" scen som kändes igen där Simon inte riktigt kan placera Gordo bokas en "catch up"-träff in. Gordo verkar var en hyvens kille, men snart visar det sig att skenet kan bedra.

Thrillern tar vissa vägar du väntar dig men vissa du kanske inte sett så ofta. Den är inte spektakulärt nydanande, men heller inte bara gammal skåpmat. En duglig film helt enkelt. Lite spänning för stunden, men förvänta dig inget underverk. I princip hela filmen bygger på att man inte är spoilad om vad som händer så jag antar att det är bäst att undvika att läsa allt för mycket eller titta på trailern.

Joel Edgerton spelar Gordo och detta är också hans manus och regidebut. Han är ok i sin debut, helt klart kapabel, men detta sticker inte ut nämnvärt. Han kan kanske våga ta ut svängarna lite mer nästa gång? Ok, det blev en hel del "helt ok"-feeling över denna text, men det är kanske bara för att filmen var just så... "Helt ok".

Jag ger The gift två ovälkomna gåvor av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Läsa mer? Blev mina filmbloggarkompisar störda på alla presenter?
Jojjenito
Fifis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Sicario (2015)

Ibland dyker det upp filmer som direkt de startat känns helgjutna. "Film-film" så att säga, där allt stämmer perfekt. Story, skådisar, klippning, musik, bild, stämning, tempo ja allt är på rätt plats. En stor filmisk harmoni. Jag skulle vilja jämföra film med en symfoniorkesters framträdande. Även om det kan låta helt ok i en liten okänd symfoniorkester ("liten" film) känns det i hela kroppen när en av världens bästa orkester spelar samma stycke. Allt sitter perfekt och du får som åskådare det där extra som är svårt att sätta fingret på. Så är det med dagens film Sicario. Det är ett mästerverk och en riktig "film-film".

Filmen är regisserad av den kanadensiske Denis Villeneuve som nyligen gjorde både Prisoners och Enemy, två mycket bra filmer. Med Sicario tar Villeneuve ytterligare ett kliv framåt... Detta är hans bästa film till dags dato.

Filmen handlar om kriget mot knarksyndikaten på andra sidan gränsen i södra USA. Vi får följa ett ihopsatt Tiger-team som ska slå till mot en extra aktiv liga som utgår från Mexico. Filmens huvudperson är den något naive och idealistiska FBI-agenten Kate som spelas av Emily Blunt. Hon kastas in i ett team av CIA och militärer (Delta Forces). Där får hon samarbeta med och lära sig hur kriget egentligen måste föras (?). Som ledare för teamet ser vi Josh Brolin och Benicio Del Toro.

Filmen är som en blandning mellan Soderbergh's Traffic, Bigelow's Zero Dark Thirty och Coen's No country for old men. Det är mörkt, dystopiskt, brutalt och det känns otroligt äkta. Filmen är två timmar lång, men den tog slut i ett nafs vilket är ett bra betyg i sig. Jag var så inne i filmens stämning att det kändes som att jag rycktes tillbaka till verkligheten med våld när filmen tog slut. Jag ville att den skulle fortsätta två timmar till! Detta var en historia och ett material som i högsta grad skulle passa som en tv-serie. Tänk något i samma nivå som True detective (säsong 1 då givetvis) med denna story och huvudpersoner. Ståfräs!

Sicario är bländande i alla aspekter. Helt klart årets bästa film än så länge och jag har lite svårt att tro att någon annan film skulle kunna slå den på fingrarna under 2015. Men man kan ju alltid hoppas! Just nu kan jag knappt bärga mig tills jag får chansen att se den igen. Scenen vid gränskontrollen tillbaka in i USA... Mumma!

Jag ger Sicario fem vanställda människokroppar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Läsa mer?
Jojjenito
Sofia
Fiffi

Vacation (2015)

Vad är ett skratt värt? Vad har en film som gör så att du skrattar så att du tappar luften för värde? Det är svårt att jämföra komedier med andra filmer då de första kan vara fåniga men bra och de senare kan vara seriösa och bra. Det kanske är svårt att jämföra fler genrer med varandra men komedier är extra svårt.

Vacation eller Ett päron till farsa: Nästa generation är en otroligt rolig film. det var både en av de de filmer jag såg mest fram emot att se i Malmö, men också en av dem som jag hade lägst förväntningar på. Därmed blev jag mycket överraskad av att den var så bra. Jag ville ju egentligen se den mest på grund av nostalgiska skäl efter ha vuxit upp med och gillat Vacation-serien sedan 80-talet. Att den nu stod på egna ben och var bra ser jag bara som en bonus.

Detta kunde nämligen gått fel på så många sätt. Den kunde varit en blek kopia som bara försökte efterapa originalet. Den kunde ha gått överstyr med referenser och homage till de äldre filmerna. Den kunde tagit sig på för stort allvar, eller för litet. Den kunde ha fel sorts humor, eller ingen humor alls. Den kunde ha dåliga skådespelare och den kunde ha ruttet manus.

Lyckligtvis var alla dessa farhågor helt ogrundade skulle jag vilja säga. Humorn är balanserad mellan blinkningar till de gamla filmer och en fräck uppdatering av serien. Den driver med sig själv och är samtidigt skönt ärlig mot sina karaktärer. Den har hjärtat på rätt ställe, vilket är så viktigt, inte minst i komedier.

I filmen får vi följa Rusty Gringwald då han ta med sig sin familj på en ny road trip till Walley World i Kalifornien. Han vill återuppleva resan trettio år efter han åkte på resan med Clark och familjen. Rusty vill också ge sin egen familj liknande minnen. Om att han lyckas. Som Rusty ser vi Ed Helms. Han är solid, inte för crazy utan håller filmen på rätt köl. Som hans fru ser vi Christina Applegate som inte gör bort sig men jag kan kanske tycka att hon är lite tråkig som skådespelare. Sönerna var lustiga och dynamiken dem emellan var lite oväntad.

På vägen händer en uppsjö av dråpliga situationer. En av de roligaste är när Rust med familj besöker syrran hans och hennes läckre man (spelade av Leslie Mann och en generös Chris Hemsworth). Undvik för all del att titta på trailern då den spoilar några av de roligaste scenerna ur filmen...

... och av dem finns det en massa. Jag älskade också när filmmakarna driver med sig själva och det faktum att de gör en re-boot på Vacation. Metahumor när den är som bäst.

Självklart får vi träffa Clark och Ellen också, spoiler alert, men de är inte med så mycket vilket bara är bra då Chevy Chase inte är så rolig längre.

Jag är fantastiskt glad över att denna film var så rolig och jag längtar efter att se om den när den släpps på skiva. Jag tvekar heller inte en sekund att ge den fyra godnattpussar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läsa mera?
Fiffi

Straight Outta Compton (2015)

Den enda anledningen jag gick på Straight outta Compton är att Jojjenito hade lobbat för filmen under vintern och våren. Jag tyckte att det skulle bli skoj att se denna film om begynnelsen av hip-hopvågen från Los Angeles. Visst, det är en BOATS som inte brukar vara min favorit men inom vissa genrer funkar BOATS bättre. Det är bland annat inom genren sportfilmer och musikfilmer som denna är inte så långt från en uppgångsstory från sportvärlden.

Jag tycker det är spännande rent generellt sett att följa med kompisar och testa deras hobbies eller specialintressen. Jag har gått upp före solens uppgång och åkt ut till en fågelsjö med svågern Calle för fågelskådning, jag har hyrt stuga i alperna med en cykeltokig kompis och sett Tour de France live uppe i bergen och jag har till och med följt med den redan omnämnde Jojjenito och letat efter nya konstverk på väggar i Malmö. Nu ville jag se denna film som en subkultur jag inte känner tillsammans med Johan som kan den så mycket bättre.

Och vilken fullträff. Jag älskade denna film. Trots dess nästan 150 minuters spellängd blev jag överraskad när den tog slut. Redan? För mig fungerade alla skådespelarna väl i sina roller. Jag har förstått att flera av dem var mycket lika de personer de spelade, både till utseende och manér. Jag känner ju dessutom inte till Ice Cube, Dr. Dre, Eazy-E, MC Ren, DJ Yella och de övriga mer än till namnen. Jag kan tänka mig att folk som är mer insatta i dessa figurers liv kanske såg vad som var rätt eller ej.

Filmen visades otextad där nere i Malmö. Självklart hängde jag med i handlingen, men det var vissa sekvenser då jag inte riktigt hängde med i dialogen eller låtarnas texter helt och hållet. Denna film var dock mycket lättare att hänga med i otextad än en films om Dear white people som vi såg på Stockholms Filmfestival förra året.

Styrkan med Straight outta Compton är en genuint intressant "origins-story" för N.W.A, den har ett grymt bra soundtrack (som bra musikfilmer såklart måste ha) samt den har ett berättardriv som aldrig tappar greppet om oss åskådare. Det blev till och med lite dammig i salongen framåt slutet. Jag hade fått en superkort intro av Jojje innan filmen så jag visste ungefär vad som skulle hända. Men detta är inte en sådan film som lever på vad som händer i handlingen. Den lever mer på en känsla och ett flow. Det kändes helt enkelt skönt att spendera tid med Dr Dre, Ice Cube och de andra. De levde ett inte alltid helt lagligt och ibland bekymmersamt liv men det finns något i stämningen i filmen som lockar. Ja ta mig tusan, är det inte lite liknande stämningen i The Wolf of Wall Street?

Tack Jojjenito för att du fått SF att visa denna film. Tack för att du valde att se den samtidigt som mig i Malmö. Och tack för den grymma spellistan med musik från filmen som du snabbt satte ihop på vägen hem från därifrån.

Jag ger Straight outta Compton fyra kontrakt av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läsa mer?
Jojjenito
Sofia
Fiffi

Så Ock På Jorden (2015)

Så ock på Jorden är Kay Pollaks uppföljare till Så som i himmelen från 2004. Filmen tar vid cirka nio månader efter den första filmen. Alla skådespelare är såklart elva år äldre, men Pollak har uppenbarligen tänkt "skit samm". Om de inte nämner åldershoppet så kanske inte folk kommer märka av det? Jag gillar inställningen. Såklart märks det kanske lite men det är inget som drar ner känslan i filmen. Här i uppföljaren är lyckligtvis Daniel inte med i bilden längre och filmen vinner på det. Detta är en bättre film än den första, men den är inte utan vissa konstigheter. Mer om det lite senare.

Vi återser några av favoriterna från första filmen. Frida Hallgrens Lena är inte lika sprallig denna runda. Hon har ansvar till höger och vänster och pressen tär på henne. Hon är go ändå. Prällen ser vi åter och det är kanske han som filmen egentligen handlar om? Han gör i alla fall en resa från nedbruten övergiven och hejdlöst drickande spillra av en man till en "redig karl med lite stake". Självklart återser vi med glädje Lennart Jähkel i rollen som byns mysfarbror Arne. Till dessa centralfigurer har vi en ny ung norrman som är sugen, spelad av Jakob Oftebro och André Sjöberg som återkommer som den annorlunda Tore.

Mycket av det som fungerade (?) i första filmen återfinns här... Skriken och utbrotten, saliven som flyger, diskbänkarna, kniven i ryggen på de makthungriga stofilerna i kyrkans organisation samt den humanistiska idén om att människor ska få leva sitt liv som de själva vill. "Det finns ingen synd!" Jag kan stå bakom dessa idéer.

Denna gång har dock Pollak spänt bågen ännu mer. Jag antar att det är lätt att bli berusad av alla lovord efter första filmen. Från brev från beundrare som säger att hans film har förändrat deras liv. Pollak har magnifika ambitioner med denna film och frukterna från dessa syns under filmens sista halvtimme då den åker av spåret så att det ryker om det. Jag jämförde filmens avslutning med att se ett tåg krascha i slow motion.

Dels öser Pollak på med helt nya stories som kastas in i sista sekund, som att Lenas mormor var elak mot henne och anklagade den unga Lena för sina föräldrars död. Dels låter han, Pollak, nedmonteringen av kyrkan (både bokstavligt och bildligt) gå för långt för att filmen ska kännas seriös. Det blir lite väl mycket fantasy över filmen där i slutet. Ni som sett filmen vet vad jag talar om.

Min första reaktion om filmen var att jag applåderade ambitionsnivån även om filmen inte håller ihop. Med några dagars perspektiv kan jag nöja mig med att tycka att den är "helt ok". Men jag står fast vid att filmen är bättre än den första filmen, mest för att den är så mycket mer konstig (plus avsaknaden av den ack så tråkiga Daniel).

Jag ger Så ock på Jorden två spända bågar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mina filmspanarkompisar hade förvildade ansiktsuttryck när de kom ut från biografen. Kom de till himlen eller var de kvar på Jorden?
Fiffi
Sofia
Jojjenito

No Escape (2015)

No escape är den mest spännande filmen jag sett på ett bra tag. 100 minuters pur adrenalin. Set-uppen är tämligen simpel. Owen Wilson spelar Jack Dwyer, en chef på mellannivå som tagit med sig familjen på ett utandskontrakt. De är på väg till något land i Sydostasien och där ska företaget bygga ett vattenreningsverk. Väl framme i landet som aldrig nämns vid namn gror dock missnöjet hos rebellerna. Det verkar vara en diktatur. Jag tänker att det kanske kan vara Laos.

En kort stund in i filmen bryter helvetet lös. Jack måste fly med med familjen, Annie (Lake Bell) och de två döttrarna Lucy och Beeze på sju respektive fem år ungefär. Kommer ni ihåg de första 15 minuterna i filmen World War Z? Scenerna när Brad Pitts karaktär flyr med familjen hals över huvud. Allergimedicinen. Tänk er att den filmen fortsatt på det spåret i 100 minuter. Det är denna film. Minus allergimedicinen.

Jag vet att flera av er nu vrider på er där i stolen. Jag hade kanske inte heller triggats så hårt på en set-up med "rädda familjen" i fokus, men jag lovar det blev bra i detta fall. Personligen var jag innerligt glad när Pitt dumpade familjen och flög iväg på sina äventyr i WWZ, men här funkar det.

En film som denna som i första hand handlar om en liten grupp individer lever mycket på sina skådespelarinsatser. Owen Wilson och Lake Bell är riktigt bra i sina roller. Javisst, Owen Wilson bra i en dramatisk roll. Jag var inte förvånad men jag misstänker att några kan vara det. Ni vet väl att det sägs att komedi är det svåraste att spela och att de flesta duktiga komiker också är ena rackare på dramatiska roller. Pierce Brosnan är också mycket bra i en nerviga roll som en alkad och pensionerad Bond.

Jag såg filmen totalt ospoilad och det var som ofta helt rätt. Filmen är klaustrofobisk och helt fokuserad på familjen Dwyer. Jag älskar det valet. Filmen blir tajtare och mer spännande än om en massa tid ska lägga på att gå igenom geopolitiska förhållanden och politisk korrekt bakgrund. Den gamle silverräven Pierce Brosnan har en ganska stor biroll och han ger en perfekt men kortfattad bakgrundsinfo till Jack. Företag i Väst säljer dyra projekt (vattenreningsverk) till fattiga länder och tar sedan över ägarskapet (landets vatten) när det fattiga landet inte har råd att betala av skulden. Rebellerna jagar amerikaner i allmänhet och folk från Jacks företag i synnerhet. Med machete och skjutvapen. Och knivar. Och lastbilar.

Filmen är överraskande brutal men det gör den bara mer spännande. Jag satt på helspänn under hela filmen. Hade nästan lite träningsvärk i magen efter filmen. Det fanns många riktigt spännande scener. Den bästa scenen var den på hotelltaket tycker jag nog.

Men blev det inte smetigt då? Nja, jag tycker inte det. När filmer försöker pracka på oss en sense moral om kärnfamiljen då sparkar jag bakut. I denna film ser jag inga sådan tendenser. Att pappan Jack försöker skydda sin familj till alla pris är inte smetigt i sig. Att pappan Jack ber om hjälp eller nåd för sin familj är bara naturligt. Filmen gör till och med några intressanta varianter på det temat.

No escape var en av de stora positiva överraskningarna under Malmö filmdagar 2015. Jag gillade den andfått och ger den fyra flyktvägar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Sofia såg också filmen, men föll kanske inte lika hårt för den.

Jag Är Ingrid (2015)

Jag sätter mig ner för att skriva denna revy och det enda jag kan tänka på är den gamla H C Andersen-sagan Kejsarens nya kläder. Jag har ju inte kunnat undgå att se att den nya dokumentären om Ingrid Bergman hyllas till höger och vänster. Är jag, likt det lilla barnet i sagan, den enda som ser "sanningen", i detta fall att denna film är ganska risig?

Filmen är alltså hyllad. Jag förstår inte riktigt vad som hyllas? Är det dokumentärfilmen pga dess filmiska kvalitéer, är det människan Ingrid som presenteras i filmen, eller är det en ryggmärgsreaktion på grund av hennes ikoniska position inom svensk filmhistoria? Är det filmbranschen som klappar en av "de sina" på axeln?

Frågan är för mig befogad för jag var helt förvirrad när jag kom ut från filmen. Jag kan inte påstå att det var en gripande film. Den kändes väldigt lång och jag måste erkänna att jag somnade till i mitten av filmen. När jag vaknade till såg jag att mannen till vänster sov tungt. Han snarkade också vilket väckt mig. När jag tittade till höger såg jag två filmspanarkompisar i djup sömn. Längre bort kunde jag inte se.

Filmen bygger till stor del på hemmafilmer från Ingrids privatliv. Dessa blandas upp med nya intervjuer med hennes barn, så kallade "talking heads" och till sist finns ett fåtal klipp från filmer eller annan massmedia. Formen är högst ordinär, jag ser inte filmen som något nytt inom dokumentärfilmsgenren. Visst Ingrid var en stjärna, men hur kul är det att se andras semesterfilmer egentligen?

Innehållet i dokumentären då? Jag såg en film som beskrev en hemsk människa. En människa som gång på gång bröt upp och övergav sina barn. Det var hjärtskärande att se barnen i de nyinspelade intervjuerna. Hur de fortfarande var lojala mot sin mor men hur det mer eller mindre tydligt framkom att de alla blivit övergivna av henne. Äldsta dottern Pia var helt frank med det faktum att hennes mor lämnat henne. Sonen Robertino var också tydlig. Yngsta barnet Isabella Rossellini sa i ett stycke att hon beundrade sin mor för att hon jobbade i filmbranschen och åkte runt och hade roligt. I slutet av dokumentären sa hon dock också att hon var glad för sin svåra ryggsjukdom hon fick som ung för då fick hon spendera mer tid med sin mor. Hjärtskärande. Jag har väldigt svårt att hylla Ingrid Bergman för att sätta en massa barn till livet och sedan lämna dem gång på gång.

Denna dokumentär har premiär samma år som Ingrid hade fyllt 100 år. Det är ett jubileum som förtjänar att uppmärksammas. Ingrid Bergman på film är mycket, mycket bra och spännande. Hon är en stjärna som uppnått ikonstatus. Jag har alltid gillat henne i de filmer jag sett. Men vad är det regissören Stig Björkman vill förmedla med sin film? Det är knappast någon som är så naiv att de tror att en dokumentärfilm är helt objektiv nu längre. Dokumentärer är klippta med en tanke, regissören har valt vilka delar han vill ha med och framför allt vilka delar han inte vill ha med. För mig blev det allt mer tydligt ju längre filmen gick att Björkman ville måla ett mörkt porträtt av Ingrid. Jag ser inte den hyllning till människan Ingrid som jag läser i traditionell medias recensioner. Ordningsföljden på barnens svar påvisar med tydlighet hur olyckliga de var. Regissörens val av i vilken ordning de olika svaren från barnen i filmen ger oss ledtrådar om vilken bild han vill måla.

I slutet av filmen visades flera klipp från inspelningen av Höstsonaten. Den film där Ingrid till slut dök upp i en Ingemar Bergman-film. Ingemar skrev manus och Ingrid spelar en mor som övergivit sina barn (!). I ett klipp från en intervju berättar Ingrid hur Ingemar coachade henne till att känna känslor i en scen tillsammans med Liv Ullman som spelar en av döttrarna. Ingrid ger inget sken av att inse liknelsen med hennes eget liv. Jag ler lite när jag tänker på vad Ingemar gjorde med denna roll. Skräddarsydd, men fattade verkligen inte Ingrid kopplingen? Obegripligt.

I slutet av dokumentären får vi också se en hemmafilm som visar en sprallig Ingrid som spelar lite apa när hon vinkar farväl till barnen efter en tid på ön där i Stockholms skärgård. Ingrid låtsas gråta och låtsas se ledsen ut. Kroppsspråket hos barnen var inte lika muntert. Jag antar att de vid detta laget lärt sig att det skulle dröja 6-7 månader tills de fick träffa sin mamma igen.

Är det detta som ska vara feministiskt? Är det detta kvinnor i generationer har kämpat för att uppnå? Förvirringen är total.

Nej, detta var inte bra. Varken form eller innehåll fungerade för mig. Den var tråkig, och den gav mig fler frågor än svar. Och inte de bra frågorna. Var hon verkligen så hemsk som Stig Björkman vill visa i denna film? I så fall har han arbetat med den "lilla penseln". Kritiken är sublim. Han insåg kanske att ett tydligare problematiserande av Ingrids personlighet och vissa av hennes livsval inte skulle gå hem hemma i Sverige?

Jag kan inte förlika mig med denna film och ger den en ikonisk filmstjärna av fem möjliga. Förklara gärna för mig vad jag missat i denna dokumentär så kommer jag med glädje justera betyget uppåt om den förtjänar det.

Betyg: 1/5

Kolla också in mina eminenta spanarekompisar. De är:
Jojjenito
Sofia
Fiffi

Inside Out (2015)

Malmö Filmdagar är ett välkommet litet avbrott från vardagen då vi åker på semester, kliver in i en filmbubbla och kommer ut på andra sidan omtumlade och med minus på sovkonto men med laddade batterier. Årets malmöresa har just avslutats. Invigningsfilmen var Pixars nya Inside out, som heter Insidan ut på svenska. Självaste Pete Docter var där och presenterade filmen i ett allt för kort Face 2 face. Jag har alltid gillat Pixar. Den första jag såg var Monter's Inc och länge trodde jag att alla deras filmer var superbra. Sen råkade jag se filmerna Cars och A bug's life och insåg då att även solen har sina fläckar.

Inside out är en smått genialisk film. Den handlar om den elvaåriga Riley som för första gången i sitt unga liv stöter på en större kris. Hennes föräldrar drar upp henne med rötterna och flyttar familjen från Minnesota, vännerna, hockeylaget och naturen till San Francisco och en ny värld. Vi får följa Rileys upplevelse genom de fem känslorna i huvudkontoret. Där får vi möta Joy, Sadness, Anger, Fear och Disgust.

Ahh, vilken berättarglädje! Vilket fantastiskt sätt att beskriva varför och hur vi människor känner om saker och ting. Pixar gör ofta filmer som också kan uppskattas av barn. Denna film är avancerad men koncepten är både intellektuella och självklara. Den passar precis lika bra för de unga som oss vuxna. Några av mina spanarvänner var inne på att yngre barn inte skulle kunna förstå denna film men det tror jag inte alls kommer vara ett problem. Menar ni att barn inte skulle förstå att Riley kan vara både glad och ledsen samtidigt? Nej, förutom språkbarriären är detta inte en film som är för svår, inte ens för barn under 11 år.

Det där med språkbarriären visade sig bli något av ett problem för mig där nere i Malmö. Filmen var som sagt inledningsfilm och som sådan visades den utan att andra filmer ur filmdagarnas tablå visades samtidigt. I vanliga fall visas fyra filmer parallellt per time slot under dagarna. Således fylldes den stora salen med folk. Inte ett enda barn var där. Det var en salong full av vuxna och ändå visade Disney filmen dubbad med svenska röster! Argh. Jag kunde inte tro mina ögon (öron). Detta var den första Pixar-film jag tvingats se med svenska röster någonsin. Jag hatar att inte få höra originalmanus. Dels saknar jag de oftast mycket bra skådespelarna som gör rösterna men ett mycket större problem är översättningen. Hur lätt är det att översätta ordvitsar? Inte enkelt alls. Hur blir det med alla metahumoristiska blinkningar till kända företeelser eller händelser? Ofta supersvårt att få ihop detta på svenska. Översättning till undertexter är svårt nog, att översätta för dubbning är ännu svårare. Jag kommer ihåg första gången jag såg den svenska översättningen "mammaknullare" i undertexterna till någon actionfilm. Det börjar klia under huden på mig.

Det är inte det att jag ser den svenska anpassningen med "alla pratar svenska" som en censur men det är inte långt därifrån. Det blir ju en annan person som får "äga" upplevelsen, och som sedan ska tolka vad som sägs/görs åt oss (den menlösa publiken). Jag hatar det. Jo.

När jag såg filmen med svenska röster satt jag bara stilla obekväm och väntade ut filmen. Anger och Disgust var aktiva i Henkes huvudkontor. Jag bestämde mig där och då att se om den odubbad innan jag skrev min revy på filmen. Gissa om min lycka när jag morgonen därpå fick höra att Disney hade trollat fram en odubbad kopia av filmen som adderats till tablån. Jag valde snabbt bort den film jag hade tänkt se och såg helt sonika om Inside out dagen efter den första titten. Äntligen kände jag...

Det första jag upptäckte var att de otroligt nog hade bytt namn på flickan i den svenska versionen. Hon hette ju Riley! Inte Jenny som i svenska versionen. What the fuck? Varför? Vad är det för fel på Riley? Jaja, det är inte hela världen. Jag såg filmen och njöt av den glimrande dialogen. Den irriterande svenska översättningen sågs ju i textremsan på duken men jag försökte att inte läsa den allt för mycket. Det var inte förrän efter filmen som jag funderade på det största felet med den svenska översättningen/dubbningen...

De idioterna har ju missuppfattat filmen helt och hållet. De har översatt Sadness till Vemod. Inte till Ledsamhet, till Vemod...

Big deal tänker du nu kanske? Nja, hold your horses. Hela filmen bygger ju på att visa att Riley (RILEY, inte Jenny) lär sig att hon kan vara BÅDE glad och ledsen samtidigt... Båda känslorna Glädje och Ledsamhet kan finns där samtidigt. Minnena behöver inte vara antingen guld eller blå, de kan vara blandade. En elvaåring kan ha ett och samma minne som både innehåller sorgen över en förlorad ishockeymatch och glädjen över att bli tröstad av familjen och kompisarna. Och det finns ett ord för den sammansatta känslan av ledsamhet, glädje, nostalgi och längtan i det svenska språket. Ja, just det: vemod.

Sen skiter jag i om Vemod passade bättre än Ledsamhet i de krystade ordvitsar som den svenska översättaren lagt in. Det är just på grund av denna typ av förändring av det konstverk som en film faktiskt är, som gör att jag vill se engelskspråkiga filmer odubbade.

Ok, nu fick jag i alla fall se en bra film två gånger på två dagar. Den andra gången jag såg filmen kunde jag ge mig tid att upptäcka alla detaljerna mer ingående. Jag var ju inte lika fokuserad på handlingen denna gång. Jag vet inte hur många briljanta scener med en sanning, en liknelse eller rolig detalj som jag tänkte att "detta måste jag ta med i min revy", men ack, jag hade inget anteckningsblock med mig (som vissa andra) och jag kan nu inte erinra mig dem. Jag "måste" väl se om filmen fler gånger...

För det är den värd. Jag kan lova att detta manus har gåtts igenom av Docter och hans team gång efter gång, en massa gånger. Det är ett underverk och antagligen Pixars mest komplexa och kompletta manus hittills. Eventuellt i konkurrens med Toy Story 3...

Jag ger Inside Out fyra starka känslor av fem möjliga. Bullet på denna.

Betyg: 4+/5

Glöm inte näsdukarna för all del...

Fler röster om filmen:

Fiffis Filmtajm

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord