Inside Out (2015)

Malmö Filmdagar är ett välkommet litet avbrott från vardagen då vi åker på semester, kliver in i en filmbubbla och kommer ut på andra sidan omtumlade och med minus på sovkonto men med laddade batterier. Årets malmöresa har just avslutats. Invigningsfilmen var Pixars nya Inside out, som heter Insidan ut på svenska. Självaste Pete Docter var där och presenterade filmen i ett allt för kort Face 2 face. Jag har alltid gillat Pixar. Den första jag såg var Monter's Inc och länge trodde jag att alla deras filmer var superbra. Sen råkade jag se filmerna Cars och A bug's life och insåg då att även solen har sina fläckar.

Inside out är en smått genialisk film. Den handlar om den elvaåriga Riley som för första gången i sitt unga liv stöter på en större kris. Hennes föräldrar drar upp henne med rötterna och flyttar familjen från Minnesota, vännerna, hockeylaget och naturen till San Francisco och en ny värld. Vi får följa Rileys upplevelse genom de fem känslorna i huvudkontoret. Där får vi möta Joy, Sadness, Anger, Fear och Disgust.

Ahh, vilken berättarglädje! Vilket fantastiskt sätt att beskriva varför och hur vi människor känner om saker och ting. Pixar gör ofta filmer som också kan uppskattas av barn. Denna film är avancerad men koncepten är både intellektuella och självklara. Den passar precis lika bra för de unga som oss vuxna. Några av mina spanarvänner var inne på att yngre barn inte skulle kunna förstå denna film men det tror jag inte alls kommer vara ett problem. Menar ni att barn inte skulle förstå att Riley kan vara både glad och ledsen samtidigt? Nej, förutom språkbarriären är detta inte en film som är för svår, inte ens för barn under 11 år.

Det där med språkbarriären visade sig bli något av ett problem för mig där nere i Malmö. Filmen var som sagt inledningsfilm och som sådan visades den utan att andra filmer ur filmdagarnas tablå visades samtidigt. I vanliga fall visas fyra filmer parallellt per time slot under dagarna. Således fylldes den stora salen med folk. Inte ett enda barn var där. Det var en salong full av vuxna och ändå visade Disney filmen dubbad med svenska röster! Argh. Jag kunde inte tro mina ögon (öron). Detta var den första Pixar-film jag tvingats se med svenska röster någonsin. Jag hatar att inte få höra originalmanus. Dels saknar jag de oftast mycket bra skådespelarna som gör rösterna men ett mycket större problem är översättningen. Hur lätt är det att översätta ordvitsar? Inte enkelt alls. Hur blir det med alla metahumoristiska blinkningar till kända företeelser eller händelser? Ofta supersvårt att få ihop detta på svenska. Översättning till undertexter är svårt nog, att översätta för dubbning är ännu svårare. Jag kommer ihåg första gången jag såg den svenska översättningen "mammaknullare" i undertexterna till någon actionfilm. Det börjar klia under huden på mig.

Det är inte det att jag ser den svenska anpassningen med "alla pratar svenska" som en censur men det är inte långt därifrån. Det blir ju en annan person som får "äga" upplevelsen, och som sedan ska tolka vad som sägs/görs åt oss (den menlösa publiken). Jag hatar det. Jo.

När jag såg filmen med svenska röster satt jag bara stilla obekväm och väntade ut filmen. Anger och Disgust var aktiva i Henkes huvudkontor. Jag bestämde mig där och då att se om den odubbad innan jag skrev min revy på filmen. Gissa om min lycka när jag morgonen därpå fick höra att Disney hade trollat fram en odubbad kopia av filmen som adderats till tablån. Jag valde snabbt bort den film jag hade tänkt se och såg helt sonika om Inside out dagen efter den första titten. Äntligen kände jag...

Det första jag upptäckte var att de otroligt nog hade bytt namn på flickan i den svenska versionen. Hon hette ju Riley! Inte Jenny som i svenska versionen. What the fuck? Varför? Vad är det för fel på Riley? Jaja, det är inte hela världen. Jag såg filmen och njöt av den glimrande dialogen. Den irriterande svenska översättningen sågs ju i textremsan på duken men jag försökte att inte läsa den allt för mycket. Det var inte förrän efter filmen som jag funderade på det största felet med den svenska översättningen/dubbningen...

De idioterna har ju missuppfattat filmen helt och hållet. De har översatt Sadness till Vemod. Inte till Ledsamhet, till Vemod...

Big deal tänker du nu kanske? Nja, hold your horses. Hela filmen bygger ju på att visa att Riley (RILEY, inte Jenny) lär sig att hon kan vara BÅDE glad och ledsen samtidigt... Båda känslorna Glädje och Ledsamhet kan finns där samtidigt. Minnena behöver inte vara antingen guld eller blå, de kan vara blandade. En elvaåring kan ha ett och samma minne som både innehåller sorgen över en förlorad ishockeymatch och glädjen över att bli tröstad av familjen och kompisarna. Och det finns ett ord för den sammansatta känslan av ledsamhet, glädje, nostalgi och längtan i det svenska språket. Ja, just det: vemod.

Sen skiter jag i om Vemod passade bättre än Ledsamhet i de krystade ordvitsar som den svenska översättaren lagt in. Det är just på grund av denna typ av förändring av det konstverk som en film faktiskt är, som gör att jag vill se engelskspråkiga filmer odubbade.

Ok, nu fick jag i alla fall se en bra film två gånger på två dagar. Den andra gången jag såg filmen kunde jag ge mig tid att upptäcka alla detaljerna mer ingående. Jag var ju inte lika fokuserad på handlingen denna gång. Jag vet inte hur många briljanta scener med en sanning, en liknelse eller rolig detalj som jag tänkte att "detta måste jag ta med i min revy", men ack, jag hade inget anteckningsblock med mig (som vissa andra) och jag kan nu inte erinra mig dem. Jag "måste" väl se om filmen fler gånger...

För det är den värd. Jag kan lova att detta manus har gåtts igenom av Docter och hans team gång efter gång, en massa gånger. Det är ett underverk och antagligen Pixars mest komplexa och kompletta manus hittills. Eventuellt i konkurrens med Toy Story 3...

Jag ger Inside Out fyra starka känslor av fem möjliga. Bullet på denna.

Betyg: 4+/5

Glöm inte näsdukarna för all del...

Fler röster om filmen:

Fiffis Filmtajm

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Obvious Child (2014)

"Obvious child" är en indiefilm om en ung kvinnlig komiker med relationsbekymmer i the Big Apple. Hon bor i Brooklyn, för där bor alla hipsters nu för tiden som det verkar. Huvudpersonen Donna Stern spelas av Jenny Slate känd från "Saturday Night Live" samt en massa andra tv-serier. Hon hyllas för denna roll och jag hörde om filmen i en pod där de listade de bästa filmerna från 2014. Filmen är en svart romantisk komedi som tar lite oortodoxa vägar för att komma i mål. Eller vart den nu hamnar till slut. Nerven i filmen handlar i alla fall om en dumpning, en nedgång i självömkan och en oönskad graviditet.

Jag måste hålla med poddkillarna på /Filmcast att Jenny Slate är mycket charmig. Och detta är en supergullig film. Men jag fick inte samma wow-känsla som de uppenbarligen fick. Detta var mer en lite småputtrigt mysig film. Den är dock bättre än en liknande films om gick på filmfesten i höstas - "Appropriate behaviour". Båda filmerna har stark dialog som ibland blir "dirty". Pryda tittare göre sig icke besväret.

Stalker mode

Gillar man Brooklyn-miljön, som jag gör, är detta en bra film. Jag kan tänka mig att man skulle kunna jämföra regissören Gillian Robespierre med Woody Allen, men med en kvinnans perspektiv då. Innehållet i "Obvious child" är mer "kvinnligt" än vad Woody brukar leverera skulle jag säga. Nu är det en neurotisk tjej istället för en neurotisk man. Donnas underbara pappa spelas av "Spin City"-favoriten Richard Kind. Ett plus! Fasen vad bra "Spin City" var (med MJF)...

I vilket fall är detta en film som ni som gillar genren, dialogdriven dramakomedi, gärna kan ge en chans. Det är bra att få rätten att välja! Jag ger "Obvious child" tre val av fem möjliga.

Betyg: 3/5

A Bug's Life (1998)

It's the same year after year, they come, they eat, they leave; that's our lot in life. It's not a lot, but it's our life.

Jag ska skriva lite kort om den andra Pixar-filmen "A bug's life" som kom ut 1998. Efter succén med "Toy story" antar jag att det var närmast omöjligt att leva upp till "hypen". I mina ögon gick det i alla fall inte. "A bug's life" är mycket svag. Allt som lyckades med "Toy story" har misslyckats här. Figurerna är tråkiga, humorn är banal och handlingen är trött. Filmen bevisar att karaktär, dialog och handling fortfarande behövs oavsett vilket format eller vilken teknik som filmen är gjord med. Ett annat bra exempel på detta faktum är "Avatar", se min bistra revy här.

Jag har svårt att se vilken målgrupp "A bug's life" vänder sig till. Den kanske funkar för små barn, men den misslyckas med det som Pixar ofta lyckas med - att göra film som kan uppskattas av barn i alla åldrar. I alla fall enligt vad jag tycker. Jag är inte intresserad av animation som teknik, och nu när de har gjort så många fler animerade filmer kan man inte säga att det är poängen med filmen. Men det kanske var det då för drygt tio år sedan.

Handlingen känns igen. Myrstacken är terroriserad av burdusa gräshoppor och en liten myra får i uppdrag att bege sig ut i världen för att finna hjälp. Han stöter på en kringresande circus, med lustiga insekter i olika roller. De följer med vår myra omedvetna om vad uppdraget egentligen innebär. Det är "Sju samurajer" och "Three amigos" om igen. Nej, detta var inte min kopp av te. Jag ser då hellre om "Tre amigos"!

Filmen gav mig intet och den får därmed intet.

Betyg: 1/5

A Serious Man (2009)

You understand the dead cat? But... you... you can't really understand the physics without understanding the math. The math tells how it really works. That's the real thing; the stories I give you in class are just illustrative; they're like, fables, say, to help give you a picture. An imperfect model. I mean - even I don't understand the dead cat. The math is how it really works.

The Coen brothers! Vilka härligt kufiska filmmakare. De ger oss illustrativa historier om människor, drivna av lust, begär och allt som oftast av pengar. De tar inte ställning. Saker bara är. Komplexa.

Jag har sett en av förra årets mest omtalade filmer - "A serious man". Vad var detta? Obegripligt, eller så fruktansvärt begripligt att man blir mörkrädd, likt ett besök av en Dybbuk? Detta är en film som jag vill se om. Den är fascinerande, helt klart, och därmed bra enligt min åsikt. Många kommer säkert klia sig i huvudet och rynka åt näsan både år filmens första scener och de sista. Men detta är filmkonst, mina vänner.

"A serious man" är en svart komedi, den sorten man inte skrattar högt åt, men mest sitter och småmyser åt hela tiden. Filmen innehåller en del helt otroliga karaktärer, och speciellt ett mycket bra skådespeleri av Michael Sthulbarg som spelar huvudpersonen. Handlingen utspelas i Minnesota i slutet av 60-talet och miljöerna och tidskänslan är som vanligt med the Coen brothers lysande. Jag tror att filmen handlar om att livet är kaotiskt, och att sökandet efter livets mening kanske är livets mening. Larry är inte korkad, men han är inte heller så handlingskraftig, och allt möjligt elände händer honom. Man kan undra varför. Vem vet, inga svar ges i filmen. Denna film måste ses om!

Betyg 4/5