The Silence of the Lambs (1991)

Det går inte långt in i filmen förrän jag känner mig helt trygg i regissören Jonathan Demmes händer. Det är en två minuter kort om två timmar lång tajt thriller, inget mer, inget mindre. Filmen är effektivt berättad och saknar i princip helt och hållet scener som känns som utfyllnad.

Inledningen är speciellt noterbar. Den sätter alla element direkt och klockrent. De första bilderna visar en ung kvinna träna i en hinderbana ute i en blöt kall skog. Thrillerns tonalitet sätt omedelbart. Huvudpersonen, Clarice Starling sätts lika tydligt, en ung kvinnlig FBI-agent. Hon är beslutsam, ambitiös, en kvinna i en övervägande manlig miljö och under utbildning. Därefter sätts "problemet" upp med seriemördaren Buffalo Bill. Till slut sätts det upp hur FBI ska fånga mördaren, via Dr. Lecter, via Clarice. 

Detta är en briljant "film-film". Jag älskar enkelheten och att den är ren, och då menar jag inte simpel utan fri från filmiskt "dödkött". 

Carl berättade i Shinypodden att filmen som en av få i filmhistorien vann de fem största priserna på Oscarsgalan; bästa film, regi, manus och manlig samt kvinnliga huvudroller. Alla är väl värda vinster. 

Jodie Foster är nervig och modig i sin tolkning av unga Clarice. Hon var sannerligen inte en nykomling men jag hade inte sett henne i någon vuxen roll när jag såg filmen förra gången, på bio 1991, så för mig passade hon in perfekt i rollen.

Men filmen ikoniska rollprestation görs helt klart av Sir Anthony Hopkins i rollen som Hannibal the Cannibal. Jag tänker att han lika gärna kunde tävlat som bästa biroll då han inte är med så mycket i filmen. Men hans figur överskuggar givetvis hela filmen så det är fine.

Allt i filmen är utfört med en mästares precision och så även birollerna. Min favorit är den sadistiske doktorn på dårhuset Dr. Chilton som spelas av Anthony Heald. 

Detta var en klassiker som med råge stod upp till mina förväntningar. Det var mycket trevligt.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Rachel Getting Married (2008)

Kym: I am Shiva the destroyer, your harbinger of doom this evening.

Jag hade inte koll på vad Rachel getting married handlade om egentligen. Så när jag såg filmen följde jag händelserna i filmen med stigande nyfikenhet. Varför var filmens huvudpersom Kym så "konstig"? Vad dolde sig bakom den arga fasaden? Jag blev genast mycket intresserad.

För att inte bestjäla er glädjen att se denna film med för mycket info kommer jag försöka skriva denna revy helt utan handlingsmässiga spoilers. Hoppas att jag lyckas.

Anne Hathaway har varit en skådespelerska jag gillat mer och mer allt eftersom jag sett mer av henna. Här spelar hon Kym som åker hem från rehab för att delta på sin storasyster Rachels bröllop. Väl hemma har hon svårt med de flesta av relationerna i familjen, med sin syster, sin pappa, sin frånvarande mamma, sin systers kompis och så vidare. Varför Kym har så svårt att hantera dessa möten avslöjas senare under filmen, men den första 45 minuterna var för mig som åskådare jobbiga och inte så lite awkward. Tidigt i filmen har brudparet en rehearsals dinner och den klassiska känslan av att det kröp under huden på mig kom flera gånger då Kym gjorde bort sig mer och mer. I alla fall kändes det av och till så.

Filmen är regisserad av Jonathan Demme som bland annat gjort en dokumentärfilm om Neil Young. Hans gryniga och handhållna kamera gör att det känns som att man nästan är med i rummet. Det påminner om en film jag såg nyligen, Nights and weekends, men också om äldre filmer som Woodys Husbands and wives.

Allt eftersom börjar jag förstå Kym mer och mer och det är en otroligt sorglig och hemsk historia som ligger till grund för den livskris hon går igenom. Jag kände så starkt för henne mot slutet av filmen att jag faktiskt satt och såg det som naturligt om hon skulle vilja avsluta allt. Men till slut tror jag ändå att Kym hade den styrka inom sig som behövdes för att ta sig igenom skärselden.

Anne Hathaway är otroligt bra i denna film. Hon imponerar på mig i ännu en film. Hennes frisyr? Störde mig inte det minsta. Var bara annorlunda än vad vi är vana att se henne i, men störande? Inte alls. Rosemarie DeWitt spelar Rachel och hon är också mycket bra. En välkommen överraskning var att Debra Winger spelar systrarnas mor, frånskild och frånvarande. Hon är som vanligt mycket intressant. Här spelar hon en kvinna som antagligen fortfarande befinner sig i chock. En detalj som jag fann lustig var att Rosemarie DeWitt och Debra Winger nästan är identiska även om åldersskillnaden syntes såklart. Perfekt casting som mor och dotter Samma näsa, samma hår. Otroligt lika helt enkelt.

Pappan spelas av en ny bekantskap, Bill Irwin. Han är hysteriskt lustig i rollen som excentrisk far till systrarna. Hans gester och minspel under förberedelserna och senare bröllopet var underbara. Skådespelarna som spelade Sydney (Tunde Adebimpe) och best man Kieran (Mather Zickel) var också bra. Ja fan, låt oss säga att alla var bra! Till och med typerna som spelade enerverande musik hela tiden. Och hunden. Alla!

Bröllopet i sig var också fantastiskt i all sin multi-kulti. Bruden Rachel kommer från en judisk familj i Connecticut. Brudgummen Sydney kom från en afro-amerikansk familj. Bröllopet hölls av oklar anledning i ett indiskt tema och det avslutades med latinsk sambadans. Färgsprakande.

Personligen satt jag mig med ett ryck upp i fåtöljen under bröllopsceremonin. Brudgummen Sydney sjöng då a cappella en sång för Rachel. Jag kände igen sången direkt men det tog några sekunder att orientera mig och sortera in vad jag hörde. Det var en udda version som dessutom hade vissa rader ändrade för att passa in på bruden. Vilken sång undrar du? Jo, Neils Unknown legend. "She drives a Harley Davidson. Her long blond hair colliding with the very air she breaths...". Sagolikt.

She drives a Harley...

Fripp noterar: Karaktären Sydney är musiker och till bröllopet är några musiker bjudna. Dessa musiker spelar sina instrument oa brutet hela filmen igenom, en gnisslande fiol här, gitarrplock där, några trummor, ett konstant ljud som ibland är rofyllt men ibland oroande. Lite beroende på Kym's sinnestämning. Bra utnyttjnde av musik i filmen av Demme. Han har helt klart ett öra för det.

Från filmens finaste scen...

Detta var en mycket intressant och bra film. Anne Hathaway levererade ännu en gång. Hon är en favorit. Jonathan Demme lät filmen ta den tid den behövde - modigt! Detta är en film som minst hamnat som en bubblare i topplistan över 2008. Nästa gång jag uppdaterar den listan kommer nog Rachel getting married till och med in på topp 10.

Jag ger Rachel getting married fyra starka skäl till ångest av fem möjliga.

Betyg: 4+/5