Horizon: An American Saga - Chapter 1 (2024)

Horizon borde väl egentligen varit tv-serie som jag ser det. Filmen är groteska tre timmar lång och detta är endast första filmen av fyra planerade! Denna första film är som fyra lagom långa avsnitt ihoptryckta till en megamonolit. Jämför gärna med David Lynchs Twin Peaks: The Return som är en tv-serie som omtalades som en film. Ingen ordning på vad som är film respektive tv-serie nu för tiden... 

Denna serie av filmer verkar i vilket fall vara något av ett drömprojekt för Kevin Costner och han spelar huvudrollen, regisserar och har varit med och skrivit manus. Jag tänker mig att hans inblandning i Yellowstone kan vara en del av förklaringen här.

Vi startar med det positiva. Detta är som en nyinspelning av filmen How the West Was Won från 1962. Den beskriver hur the Wild West erövrades under mitten och slutet av 1800-talet. Filmen påminner mig dessutom otroligt mycket av John Fords westerns med avseende på tematik och mijöer. Jag tänker i första hand på Stagecoach (1939) och The Cavalry Trilogy, dvs Fort Apache (1948), She Wore a Yellow Ribbon (1949) och Rio Grande (1950). Jag blir direkt indragen i berättelsen. Påminns lite om Buster Scruggs också. Många positiva vajbar när filmen rullat igång.

I vissa scener ser det ut som Monument Valley till och med, men jag skulle gissa att det mesta av de varma ställena är filmade i södra USA, kanske New Mexico. Jag undrar också lite om inte Horizon ligger i den dal som folket i John Fords Wagon Master (1950) söker sig till. 

Filmen utspelas också uppe i Montanas bergsmiljöer och de påminner mig närmast om Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller. Kevin Costner blinkar till många hörnstenar inom filmhistorien.

Sedan till det lite mindre bra. Filmens största problem är att den hoppar runt mellan de olika historierna på ett högst oskönt sätt. Det finns väl minst fyra olika historier som berättas parallellt. Sättet att berätta en historia som denna kan skilja sig åt. Robert Altman visade med Short Cuts (1993) att det går att hoppa runt utan att förvirra åskådaren. Redan nämnda How the West Was Won valde att dela upp sina fem historierna i fem separata kortfilmer i kronologisk ordning. 

Här är det huller om buller och dessutom oftast galet klippt. Ingen vägledning eller tecken som hjälper åskådaren att förstå att vi hoppar mellan historierna eller hoppar i tiden (som sker flera gånger). Det blir förvirrande och lite irriterande att en så "enkel" sak kan få störa upplevelsen. I tv-serien How the West Was Won, som på svenska heter Familjen Macahan, löses sådana hopp med att frysa bilden och morpha den till en konstnärlig tavla. Ni kommer väl ihåg Macahans?

Costner valde också att avsluta scener innan de tog slut som för att undvika att uppröra åskådarna med våld, ofta mot kvinnor. Tyvärr är man som filmälskare så van med att om en karaktär inte dödas "on screen" kan den karaktären lätt poppa upp igen som en annan Bobby Ewing i duschen. 

Jag misstänker dock att en karaktär som Ellen inte finns längre... Andra exempel var när vit man på häst jagade ner indiankvinna vid floden. Klippt innan vi fick se vad som hände, fast vi förstod nog ändå.

Ytterligare en förunderlig sak som drog ner var den aparta avslutning av filmen, med snabba klipp från nästa film... Eller vad det nu var. Det var som en snabbspolning av high lights från kommande film. Jag som brukar hålla mig borta från trailers blev minst sagt snopen. 

Den andra filmen visades på Venedigs filmfest i höstas och hade premiär i USA för några veckor sedan. Jag hoppas den kommer på streaming snart. Att se den på bio är nog uteslutet, den andra filmen är ännu längre än ettan.

Förutom klippningen var det en härlig filmupplevelse med många bra skådespelarinsatser där Sienna Miller, Jena Malone, Abbey Lee, Michael Rooker, Luke Wilson och mr Costner själv stod ut bland många andra. Jag blev "investerad" i Hayes, Frances, Van Weydens och de övrigas öden helt enkelt. Gott nog för mig.

Betyg: 4/5

Nocturnal Animals (2016)

Nocturnal animals är den andra filmen från Tom Ford. Amy Adams och Jake Gyllenhaal spelar huvudrollerna. En massa bra skådisar i biroller. Så snygg att man kan skära sig på den. Briljant skådespeleri. En högtid för filmälskare.

Susan (Amy Adams) är en extremt framgångsrik kvinna inom konstvärlden i Los Angeles. En dag får hon ett paket skickat till sig från hennes exmake Edward (Jake Gyllenhaal). Han har skrivit en roman som han dedikerat till henne och han vill att hon ska läsa den. Susan läser boken med stigande bestörtning då den på ett otäckt sätt påminner henne om sin tid med Edward och deras break up.

Man ska gå in och se denna film utan att veta allt för mycket om handlingen och därför väljer jag att inte skriva mer om den här. Man kan varken diskutera filmens struktur eller dess slut utan att spoila skiten ur filmen så jag håller på mig. Men det är lugnt att nämna att filmen utspelas i tre dimensioner; dels nutid, dels för länge sedan när Susan och Edward var ett par och till sist har vi romanens handling som vi ser utspelas allt eftersom Susan läser boken.

Wow, vilken rysligt häftig film! Den är supersnygg såklart men framför allt imponerar Tom Ford med ett otroligt tajt regisserande. Filmen håller mig i ett järngrepp i princip hela filmen igenom. Och en scen på en ödslig landsväg om natten var en av de mest nervpirrande och tajta scener jag sett på bio på länge. Helt klart en kandidat till bästa scen under festivalen för mig...

Filmen är en blandning av relationsdrama och hämdthriller. Finns det till och med en aningens lite psykologisk horror däri tro? Jo, jag tror bestämt det. Amy Adams briljerar i huvudrollen. Jag känner hennes ångest som om den vore min egen. Det är en roll som inte har fasligt mycket repliker men allt sägs i ansiktet på ett sätt som bara kan göras av skådespelare som har full koll på läget. Rollen är mer besläktad med hennes Peggy Dodd från The Master än Giselle från Enchanted. Jag la märke till en lite detalj som jag är säker på att Tom Ford noggrant planerat och skapat. I en scen från förr säger Edward att Susan har ledsna ögon. Då när hon var yngre syns det inte speciellt tydligt, men i alla nutidsscener ser det verkligen ut som att hon har ledsna ögon. På något sätt har de lyckats få hennes ögon att ständigt se nygråtna och tåriga ut.

Jake Gyllenhaal är mycket bra i en roll som kräver en hel del range. Han grundar sin Edward bra. Biroller som jag la märke till spelades av Michael Shannon, Isla Fisher (hon är så lik Amy Adams!), Ellie Bamber, Aaron Taylor-Johnson (fast jag kände inte igen honom!), Jena Malone, Michael Sheen (underbar i liten roll), Laura Linney (rätt ålder)... Alla givetvis top notch. Vilken cast!

Nocturnal animals följer trenden under årets festival att handla om brutna familjerelationer. Den är snygg som attans (har jag sagt det redan?) och spännande i sina thrillermoment och obehaglig i sitt ångestmoment. Det är en film som kommer stanna i mitt huvud en längre tid och jag misstänker att den kommer låta höra av sig när det närmar sig oscarstider. Tom Ford är en rackare på det här med film alltså! Festivalens bästa film (vid tiden för denna visning...)

Jag ger Nocturnal animals fem metaforer av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Sucker Punch (2011)

Dr. Gorski: You control this world. Let the pain go, let the hurt go, let the guilt go. What you are imagining right now, that world you control. That place can be as real as any pain.

Efter att jag sett och blivit omåttligt fascinerad av Spring breakers var det två filmer jag ville se. Dels den igår revyade Project X, dels Sucker punch. Precis som i Spring breakers har Sucker punch tjejgäng i huvudrollen och det är spännande eftersom det inte är så vanligt i den mansdominerade filmvärlden, men den egentliga anledningen till att jag valde filmen var mest för att jag var nyfiken på att se vad Vanessa Hudgens hade att erbjuda i denna film. Jag hade faktiskt börjat se denna film en gång tidigare men då blev jag så bestört över den hemska inledningen där Babydoll's lillasyster blir mördad att jag stängde av filmen. Sedan har den blivit liggandes utan att bli vald som en panelhöna på skoldansen.

Zack Snyder har en säregen stil som regissör. Jag har tidigare sett hans 300 och Watchmen. Denna gång verkar det som att filmen inte bygger på en Frank Miller-förlaga, utan Sucker punch bygger på en originalidé av Snyder själv. Ok, man kan kanske anta att det blir action och stil över innehåll då? Javisst, du har så rätt.

På tal om Spring breakers. Är dessa två filmer jämförbara? Nej, det tycker jag inte, Spring breakers har ett djup som inte finns i denna. Båda filmerna har en tydlig sexuell ton på grund av klädsel, eller avsaknaden av sådan. I Spring breakers ser vi våra fyra hjältinnor i bikinis filmen igenom. I Sucker punch har våra fem hjältinnor på sig kläder som om de vore tagna ur en burlesk kabaré eller någon "high school girls"-fetischporrfilm. Men den stora skillnaden ligger i hur karaktärerna målas upp och vad som händer under ytan.

Sucker punch påminner till stilen mer om filmerna av Tarsem Singh, som The cell eller The Fall, i och med att stora delar av filmen utspelas i ett drömlandskap. En annan film som jag kan likna Sucker punch med är den utflippade Biblioteque Pascal, filmen som jag inte fattade när jag såg den men som har funnits kvar i mitt huvud som en av de mest säregna filmerna från 2010 års festival.

Sucker punch är i alla fall väldigt snygg och flera av actionsscenerna är bra gjorda. Men utseende är inte allt som det brukar heta och filmen har några rätt så allvarliga problem. För det första etableras inte "reglerna" i världen vi får se. Hur hänger den ihop och vad kommer konsekvensen bli om något händer i de olika dimensionerna? Filmen utspelas på tre plan som det verkar. Dels den bistra verkligheten där Babydoll egentligen befinner sig, mentalsjukhuset. Den andra dimensionen är den fantasivärld som Babydoll bygger upp, dvs den värld där hon och de andra tjejerna är lyxprostituerade och dansare. Den tredje dimensionen är de actionscener vi får se när Babydoll dansar i dimension nummer två.

Det tog ett bra tag innan jag helt hängde med i hur dessa dimensioner påverkade varandra. Nu var det kanske bara var jag som var trög i huvudet, men jag tycker nog att lika häftigt som en film som denna kan vara, lika viktigt är det att etablera filmens universum på ett rimligt tydligt sätt. Nu blev de inledande actionscenerna förvisso vackra, men samtidigt lite monotona då jag som åskådare inte helt fattade vilka "stakes" som låg i potten.

Den andra stora anledningen till att spänningen uteblev i denna film är att de fem tjejerna är så eländigt tunt målade. Jag tycker Snyder har misslyckats med manus när karaktärerna blir så grunda. All spänning förtas när man inte bryr sig om dem som riskerar sina liv. Den bästa karaktären, den enda som verkligen kom till liv på duken, var filmens onde man Blue, slajmigt spelad av Oscar Isaac. Men jag hade kunnat gilla filmen mycket mer om tjejerna varit bättre skrivna. Efter filmens suggestiva inledning tappar den gnistan ganska snart och då återstår bara kort-korta kjolar, nylonstrumpor och en massa action.

Nu vill jag inte skylla på tjejerna som spelade Babydoll, Blondie, Sweet Pea, Rocket och Amber. I nämnd ordning var det Emily Browning (från Sleeping beauty), Vanessa Hudgens, Abbie Cornish, Jenna Malone samt Jamie Chung. De gjorde nog det som kunde göras med det material de fick. Vanessa Hudgens är skön, men hon har en ganska liten roll här. Sedan var det gäckande vem som spelade Rocket. Till slut kom jag på det, Jenna Malone var ju Gretchen i Donnie Darko. Kul för henne. Och Abbie Cornish i rollen Sweet Pea... är det någon annan som tycker att hon är otroligt lik Nicöle Kidman?

Actionscenerna var bra alla fyra och de gör i princip hela filmen för mig. Den första i snön mot samurajerna var snygg. Den från första världskriget var rolig med de bisarra tyskarna. Den mot draken var nog bäst av alla där jag gillade hur Snyder visar hur drakar skapar sin eld. Något för Game of Thrones-folket att ta efter kanske. Och den sista scenen med rånet mot det flyende tåget var något av ett The train job.

Egentligen är det konstigt att jag inte gillar denna film mer. Jag brukar ju triggas av denna typ av fantasirika filmer, med drömmar inom drömmar och så vidare. Dessutom har den ett mörker som måste anses som ganska överraskande. Men till slut blir tunna karaktärer och en mycket oklar handling faktorer som gör filmen svag i mina ögon. Vad var Snyders idé med filmen? En gimmick för att få visa upp tjejerna i den ena ekivoka utstyrseln efter den andra?

Till sist, ville man inte få se Babydoll dansa åtminstone en enda gång?

Jag ger Sucker punch två kristaller i svalget av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Donnie Darko (2001)

 

Frank: Why are you wearing that stupid man suit?

I samtal om film med mina kära filmbloggande vänner kan man ibland upptäcka gigantiska svarta hål i vännernas filmerfarenheter. Så när jag hörde att Fiffi, som sett "allt", inte hade sett Donnie Darko blev jag förvånad, förbryllad och lycklig i nämnd ordning. Förvånad eftersom det kändes som vi redan pratat om filmen, förbryllad för hur kunde hon ha missat den, och lycklig för att då kunde jag ju bjuda in henne till filmvisning. Vilken sagolik lycka att få se filmen tillsammans med en som aldrig sett den förut! Sagt och gjort, jag bjöd in Fiffi till lite verklighetsflykt, en filmkväll hemma hos Henke.

Signifikanta filmval av Richard Kelly?

Jag kom direkt in i filmen, inledningsscenerna med The killing moon är magiskt suggestiva. Tämligen snart började jag dock fundera på hur det var att se filmen för första gången. Jag har väl sett filmen en 5-6 gånger varav två gånger på bio via Filmfestivalen. Hur upplever man filmen vid första titten? Minnen är grumliga från min egen debut. Jag smålog lite för mig själv och sneglade mot Fiffi. Jag undrade om hon drogs med eller om hon bara såg förvirrad ut, men samtidigt ville jag inte att hon skulle känna sig betraktad och därmed ta fokus från filmen. Efter ett tag frågade hon om jag kom ihåg alla scener från filmen? Ja absolut, svarade jag snabbt. Varför svarade jag så? Jag kommer ju inte alls ihåg ALLA scener, bara de flesta. Vi pratade dock inte mer under filmen. Som Jojjenito säger...

Man. Får. Inte. Prata. Under. Filmen!

Eftersom man inte kan åka tillbaka i tiden kommer jag aldrig mer få uppleva hur det är att se filmen för första gången. Men såvitt jag kommer ihåg är det en blandning av känslor, från förvirring och rädsla till upprymdhet och eufori. Filmen är kanske en pretentiös independentfilm som mässar kvasireligiösa budskap och leker med begrepp som maskhål och tidsresor, men jag älskar den. Jag kunde inte läsa av Fiffis reaktioner efter filmen så jag kommer vara mycket nyfiken när jag får läsa hennes inlägg om filmen.

Frank: You got away with it.

Vad är det som gör den så bra då? Den största förtjänsten måste vara känslan i filmen. Trots flera tittningar fattar jag inte filmen fullt ut än idag, men det gör liksom inget att filmen är som den är. Det är inte viktigt exakt hur allt hänger ihop, det är känslan i filmen som gör den bra och till en favoritfilm. Det är en ganska sorglig film och den har en domedagskänsla som tilltalar mig. Hur man än ser på handlingen så kan den inte ha slutat lyckligt. Ändå blir jag otroligt upprymd varje gång jag ser den. Jag väljer Love, inte Fear! LOL.

Kitty med sitt anus fortfarande intakt.

Något som starkt bidrar till stämningen i filmen är ett suveränt soundtrack med höjdarlåtar som The killing moon, Never tear us apart, Love will tear us apart, Mad world och Under the Milky Way. Men framför allt är filmen full av suveräna skådespelarprestationer. Jake Gyllenhaal som Donnie, hans syster Maggie som syrran Elizabeth som gilla Dukakis är perfekta i sina roller.

En av filmens många starka scener.

Mary McDonnell och Holmes Osborne är helt otroliga som Rose och Eddie Darko. Pappan är filmens klart roligaste och mamman är filmens motpol till all galenskap samt att hon bär slutscenerna på sina axlar. På tal om galenskaper, vi älskar väl alla Beth Grant som Kitty Farmer och Patrick Swayze som självhjälpsoraklet Jim Cunningham?

Observera Kittys t-shirt.

Jag tror inte att filmen vinner på att analyseras ihjäl. Tänk gärna på den, men låt den sedan vara. Lyssna på Frank och fundera lite på om tidsresor kanske ändå finns. Betyget blir till slut ganska lätt att välja, speciellt efter sista scenen där Mary McDonnell spelar så bra, att det kryper i huden på mig.

Jag ger Donnie Darko fem fåniga kanindräkter av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Undrar nu vad Fiffi tyckte... jag tror det går bra, kolla här.

Trailer

Mad World
Head over heels

R.I.P Donnie