Big Trouble är en underskattad genommysig komedi med ett galleri av härliga karaktärer framförda av en drös ännu härligare skådespelare. Filmen är regisserad av Barry Sonnenfeld som gav oss den likaledes underhållande Get Shorty från 1995.
Handlingen är medvetet rörig men den har inget med att göra om filmen funkar eller ej. Det handlar i alla fall om några vanliga halvhederliga medborgare som blir indragna i skurkarnas värld och ett atomvapen på drift.
Filmen har ett överflöd av sköna skådisar. Tim Allen är mysig och han spelar "the straight guy" som alla skämtare spelar mot. Sen har vi Rene Russo (alltid härlig), Zooey Deschanel och Ben Foster (unga!), Stanley Tucci, Sofia Vergara och Jason Lee (Jesus!). Skurkar i massor med Dennis Farina (lysande), Jack Kehler, Tom Sizemore och Johnny Knoxville. Poliserna spelas förträffligt av Janeane Garofalo och Patrick Warburton, och filmen bjuder på flera kul figurer.
Det är svårt att fingret på varför filmen funkar och är så mysig och underhållande. Dialogen och humorn sitter som en smäck och handlingen är vimsig och meningslös men den adderar till filmens feeling. Av moderna filmer är det kanske re-booten av Fletch som ligger närmast?
Jag ger i alla fall denna film en stark trea!
Betyg: 3+/5
Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.
It's happening.
Varför älskar jag musik?
Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...
Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!
Typ av humor?
Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).
En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...
William: He's on acid, though. I can't really tell. How do you know when it's "kicked in?"
Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.
Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!
Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.
Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.
Filmkvalité vs. humorkvalité?
Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.
TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.
Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.
TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character". William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!
Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They get the girls, but we're smarter." Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."
Manus vs. skådespelare
I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.
Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.
Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.
Favoritkaraktärer?
Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.
Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).
Omtittningspotential?
Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.
Slutomdöme
En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?
Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?
Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!
Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar... William: What do you love about music? Russell: To begin with... Russell: Everything.
Detta var en glad film. Kombinationen att ligga hemma sjuk och Steffos inspirerande jultema på bloggen och tillika tips om julfilmer som Elf gjorde att jag plockade ner filmen från bokhyllan där den samlat damm allt för länge. Juletider är här. Snart kommer tomten och besöker alla snälla barn.
Jag har sannerligen inget emot Will Ferrell. Han är stor, högljudd och allt som oftast rolig. Jon Favreau är en underskattade filmmakare som blåste iväg mig med Chef tidigare i höstas. Till slut måste Zooey Deschanel lyftas fram - denna varelse som är så häli.
Filmen inleds underbart med back story om hur människan Buddy hamnade uppe på Nordpolen hos Jultomten och alla nissarna. Den delen var en klar favorit. Sedan kommer den långa biten när Buddy lär känna New York och sin biologiska pappa spelad av träbocken James Caan. Han, Caan, har aldrig varit en favorit hos mig men här är det just det träiga som behövs. Bra casting ändå! Mary Steenburgen flimrar förbi som Walters fru. Hon är bra men underutnyttjad rent generellt.
Filmen puttrar på. Allas ansikten ser glada ut i biosalongen. Slutet blir som vanligt i komedier som denna både överdrivet och sockersött. Jag förväntar mig och bejakar lyckliga slut i filmer som denna, men det får vara måtta på hur konstlat det får vara. Jaja, ingen fara, mitt leende frodas, det blir inte stelt en enda gång. Tyrion Lannister dök upp i en mycket underhållande scen och att få se Zooey i elf-mundering i sista scenen gjorde min kväll både mysigare och roligare. Nu åter till sjuksängen...
Author's note: The following is a work of fiction. Any resemblance to persons living or dead is purely coincidental. Especially you Jenny Beckman. Bitch.
I jakten på bästa filmen från 2009 tittade jag om en film jag såg hos "The Frans" i vintras. Jag ville se om den var så bra som jag kom ihåg den. Den är bättre. "(500) days of Summer" är en otroligt bitterljuv kärleksfilm. Som berättarrösten berättar i början:
Narrator: This is a story of boy meets girl. But you should know up front, this is not a love story. It's a story about love.
Detta är en film som mycket påminner och ibland till och med övertrumfar "Almost famous", och som ni som känner mig lite bättre vet är "Almost famous" en av mina absoluta favoritfilmer. Båda är skrivna med verkliga personers personliga erfarenheter som grund för manuset. De har tämligen enkla handlingar och är helt karaktärsdrivna. Där är det där igen. Karaktärer och dialog. Goa saker. I båda filmerna spelar musiken en stor roll också. I "Almost famous" på ett mer direkt sätt, i "(500) days of Summer" är det låtarna som spelas i soundtracket som är så bra. Bra låtval i denna typ av film är ett starkt koncept.
Som den filmintresserade läsaren säkert redan ropat ut är också en av de två huvudpersonerna i "(500) days" med i "Almost famous" - den begåvade Zooey Deschanel. Hon är helt underbar här. Mer sådana kvinnor på film säger jag! Filmens stjärna är dock Joseph Gordon-Levitt. Han är fantastisk. Detta är en blivande storstjärna mina damer och herrar. Jag såg honom som värd på SNL häromdan och han är en show- och dansman också. Mångfacetterad, verkligen. Han var också med i en av de senaste årens största positiva överraskningarna "Brick". Revy kommer vid annat tillfälle.
Ok, så filmen handlar om Tom (Gordon-Levitt) och hans 500 dagar med och utan Summer (Deschanel). Tom tror på och söker den enda rätta kärleken här i livet. Summer tror inte på det konceptet och vill vara ledig, men går gärna på Ikea med Tom.
Narrator: She loved only two things. Her long black hair, and the fact that she felt nothing when she cut it off.
Som med alla bra filmer är det egentligen inte handlingen som är viktig. Det är känslan i filmen, charmen hos huvudpersonerna, eller bi-rollerna. Det är dialogen, aha-känslan när sanningar lyfts fram, och igenkännandets sötma eller bittra eftersmak när karaktärerna krupit in under huden på en. På vissa plan kan man jämföra den med Nick Hornby's "High fidelity" även om denna film inte är lika grabbig som Hornby's bok.
Summer: Nobody loves Ringo Starr! That's what I love about him.
"(500) days of Summer" har några härliga bi-roller. Som till exempel Toms kompisar. De är verkligen genuint omtänksamma, inte cyniska eller ironiska som bi-rollsfigurer ibland tenderar bli. Vi ser också Chloe Moretz (Kick-Ass tjejen) som Toms brådmogna lillasyster. Hon ger honom relationsråd på löpande band. Även Minka Kelly i en liten, liten roll lyser som Venus om natten.
Filmen hoppar vilt i tiden. Vi får en aning om var i handlingen vi befinner oss genom räkneverket över dagarna med (och utan) Summer. Dessutom får vi följa Toms inre liv genom ett antal sinnesstämningspåvisande scener. Vid andra titten av filmen njöt jag i fulla drag av allt som kastades över mig. Dialogen är i det närmaste perfekt, jag fann inte en enda överflödig scen i hela filmen. För att citera två spralliga tjejer efter en bio för många år sedan: "Varje scen var helt underbar!!!" Detta är en film som jag inte sett för sista gången.
"(500) days of Summer" får fem Werthiska lidanden av fem.
