Specialen är tillbaka med albumåret 1991, det andra av tre albumår i vår "grunge-skola". Henke och Niklas reder ut vilka är de tyngsta grungealbumen och vilket är årets köra bil-album.
Vi hinner med våra bubblare samt plats 10-6 på listorna. En del överlapp mellan listorna är kanske oundvikligt ett år som detta. Creme de la creme av albums från året kommer nästa vecka.
Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
Nyligen såg jag Taylor Swift på Friends Arena efter att ha fått tag på biljetten dagen innan konserten. Nu har jag sett Bossen Springsteen av en ren slump, känns lite liknande. Lars-Ola hade råkat hamna med en biljett över till måndagens konsert på Strawberry Arena och han var generös nog att bjuda in mig på gubbrockshow. Jag tackade såklart ja, vem är jag att låta en vän gå på konsert ensammen!
Jag har aldrig varit ett stort fan av Bruce men han verkar vara en mycket trevlig person och han har ju en del bra låtar. Vi hade platser på bakre parkett och jag var lite orolig för att bli stående en sådär 4 timmar bakom långa typer med efterföljande ont i ryggen och kramp i vaderna... Och så blev det. Men konserten blev bättre och bättre ju längre in på kvällen vi kom så jag stod ut/kvar.
Självklart kunde jag inte undvika att jämför de två konserterna... Japp, detta kommer bli ännu ett hyllningstal för allas vår egna Taylor. Jag hade hört tre av hennes skivor lite mera men de flesta av låtarna hon spelade var i princip nya för mig. På samma sätt kände jag igen en hel del av Brucans låtar; The River, Because the night, My hometown, Born to run, Bobby Jean, Dancing in the dark, Thunder Road och några till. Men mestadels lät det obekant i mina öron.
Denna konsert var "helt ok", medan Taylors var helt fantastisk och jag undrade direkt efter den upplevelsen om det var den bästa konserten jag någonsin sett. När jag nu kunde jämföra med den ack så hyllade Bruce Springsteen kunde jag kalibrera mig lite i tesen jag funderat över. Jag var ungefär lika grön inför materialet så jämförelsen är så "rättvis" den kunde vara. Men nej, det var utklassning! Taylor mot alla andra (representerade av Bruce) 1-0.
Aftonbladet hyllade såklart Bruce dagen efter, det måste de väl nästan göra oavsett hur det var antar jag. Och nu stiger Taylors uppvisning i graderna ju mer jag tänker tillbaka på den, en enastående upplevelse. Jag förstår i hjärtat och ryggraden varför amerikanska swifties reser till Europa för att se henne show en gång till. Jag är sugen på att se den igen! Ack, att få leva tider som dessa är ändå något speciellt.
Bruce är en trevlig prick och han var snyggt klädd denna kväll. Han är en bra rock'n'roll-underhållare. Han är också 75 år i september så det är klart att rösten inte håller samma klass och det blev en lite lugnare show än vad han gjorde på sjuttio- och åttiotalen gissar jag. Bandet var bra, jag gillar Max Weinberg och Roy Bittan så klart. Bäst var ändå Nils Lofgren på gitarren.
Ljudet var bra under inledningen då han spelade nya låtar (tror jag). Då fick vi mycket R&B känsla med körsång som gav vibbar av gospel. Kändes lite oväntat (för mig). Sedan blev ljudet sämre en lång stund för att bli lite bättre mot slutet. Detta var konstigt då vi tog plats precis bredvid mixerbordet i mitten av parkett. Där om någonstans borde ljudet varit bra.
Det var extra kul när Bruce gick ner från scenen och hälsade på fansen som stod längst fram på parkett. Entusiastiska fans!
Konsertens konstigaste och sämsta sak var när Bruce höll ett innerligt tal om en död barndomsvän och följde upp det med Last man standing, en potentiellt känslig låt. Men tyvärr dåligt. Varför dåligt? Jo, otroligt nog översattes monologen och sångtexten till svenska på de tre stora skärmarna. Jag blev helt utdragen ut stämningen när textningen kom upp rakt över bilden på Bruce. Obegripligt. Sverige om något land behöver väl ingen översättning från engelska nu för tiden? Lars-Ola hade samma reaktion. Kvällens sista låt var en akustisk låt med Bruce ensam på scenen som besvarade den första sången om den saknade vännen. Även denna sångtext textades för oss "idioter" i publiken. Obegripligt!
För övrigt var det oklart om medelåldern på publiken var över eller under 60 år. A lot of white dudes i alla fall...
Lars-Ola är lite mer bevandrad i bossens musikskatt och han avrapporterade dessa låtar som hans höjdpunkter; Lonesome day, Prove it all night, The promised land, Nightshift, The River, Because the night, She's the one, Wrecking ball, Badlands, Born to run, Bobby Jean.
Höjdpunkten för mig var helt klart Because the night.
Setlist:
1. Into the Fire
2. Lonesome Day
3. My Love Will Not Let You Down
4. Prove It All Night
5. No Surrender
6. The Promised Land
7. Hungry Heart
8. Reason to Believe
9. Youngstown
10. Long Walk Home
11. Working on the Highway
12. Darlington County
13. The E Street Shuffle
14. Nightshift (Commodores cover)
15. My Hometown
16. The River
17. Last Man Standing
18. Backstreets
19. Because the Night (Patti Smith cover)
20. She's the One
21. Wrecking Ball
22. The Rising
23. Badlands
24. Thunder Road
Encore:
25. Land of Hope and Dreams
26. Born to Run
27. Bobby Jean
28. Dancing in the Dark
29. Tenth Avenue Freeze-Out
30. Twist and Shout (The Top Notes cover)
Encore 2:
31. I'll See You in My Dreams
Jag trodde inte att jag skulle få chansen att se Taylor under helgen. Var lite avundsjuk på alla som via lotten eller "connections" fått biljetter. Men i fredags hörde jag att lite ströbiljetter hade släppts men att de var redan slut. Trots det gick jag in på Ticketmaster lördag morgon som en ren chansning... Döm om min förvåning när allt flöt på utan minsta problem. Jag kände mig som guldletaren i The Ballad of Buster Scruggs... Jag klickade fram söndagen och "bästa biljetter"-valet. "Främre parkett, vänster".
Vad hände? Wow, hur tusan gick det till? 1600 kr. Parkett. Okey, let's go.
Taylor skulle äntra scenen vid 19:30 och vi såg fram emot 45 låtar och en längd på ungefär 3,5 timmar. Detta var också dagen efter vi firat min lillasysters och hennes sambos 50-årsdagar. Jag bestämde mig snabbt att skippa förbandet och tog mig till arenan lite senare.
Väl framme hamnade jag på bakre parkett tills jag insåg vad det orangea bandet som vakten satt runt min handled betydde. LOL, jag fick ju gå jättelångt fram, förbi vakterna. Bra tänkte jag. Till slut stod jag bland mestadels vuxen publik nära den långa "tungan" som gick ut i publikhavet från scenen, precis där romben breddade denna del av "tungan".
Ljudet var inte det bästa så långt fram men det lilla som saknades i ljudkvalitet fick man åter mångfalt av känslan att vara mitt i gröten och ta del av en fantastisk show från "första raden" (nästan). Ofta såg vi Taylor och hennes crew på mycket nära håll. Det var endast när Taylor var längst ut på "tungspetsen" som jag såg henne bakifrån och då kom den gigantiska skärmen väl till pass.
Det var dessutom ibland svårt att bestämma var man ville titta på? Oftast Taylor "in real life", på dansarna eller de små scenerna de spelade upp under låtarna eller på den grymma skärmen. Hennes konsertfilmer var next level. För en som är van med Pink Floyds multimediashower kan jag säga att denna show inte kom långt efter, om ens något.
En favorit blev de korta bytena mellan erorna, som små "bryggor" från en stil och look and feel till nästa. Det var tid för byte av scenkläder och kanske en klunk vatten för stjärnan. Hon har verkligen lagt ner mycket tanke, och en hel del budget gissar jag, på dessa "bryggor". De bästa var den mellan Speak Now och Reputation och den mellan Reputation och Folklore/Evermore samt den mellan Surprise Songs och Midnights.
Konserten var helt otrolig. Jag var blown away. När Taylor äntrade scenen första gången steg ett jubel jag aldrig hört förut. Jag är mycket glad att jag hade mina bra öronproppar med. Det var rysningar. Sen blev jag tårögd om och om igen av ren awesomness.
Jag hade aldrig trott att en svensk publik på Friends Arena kunde låta så här mycket. Fantastiskt och rejält omtumlande. Under inledningen uppstod spontan-jubel från olika sektioner runt arenan. Som en "vågen" men via ett mullrande öronbedövande jubel. Snart insåg jag att det var de sektioner som Taylor tittade mot som jublade...
Ja, denna konsert var en omtumlande upplevelse. Så lång också. Hela 45 låtar även om flera spelades i kortare versioner. Ändock var det ofta mellan låtarna när Taylor pratade med publiken som jag det kändes starkast. Hon pratade två gånger om att hon inte uppträtt i Stockholm tidigare och att detta mottagande gjort att hon nu tänker komma tillbaka hit på alla framtida turnéer. Publikfrieri såklart men eftersom det är Taylor tror jag på henne. Jag började lyssna på henne för några år sedan på grund av hennes sångröst. Jag blev ett fan av henne via Folklore och Evermore (som gammalt Neil Young-fan var steget inte långt). Men jag blev en fullfjädrad swiftie på grund av henne själv, hennes genuina och fantastiska person. Hennes humor, hennes hårda arbete, hennes intelligens.
Det var många starka ögonblick under kvällen. Inledningen var svårslagen. Där! Där är hon. Öronbedövande jubel. Låten 22 när hon kramade den unga tjejen som blivit utvald för kvällen. Överlämnandet av hatten, inte ett öga torrt. All too well var otroligt stark live. Reputation-eran, den senaste vinylen från diskografin jag införskaffat, förbaskat bra. Det bröt av känslan av sötma till något mer vasst efter kvällens enda lite svagare låt Enchanted. The Acoustic section och Taylors hyllning av Max Martin med ett medley av låtar de skrivit tillsammans (och då hade hon redan framfört tre av deras låtar under Red-eran), samt den majestätiska Midnights-eran som avslutade hela kvällen framåt elvatiden på natten.
Innan konserten var jag lite orolig för "The Beatles effect". Att man skulle stå bland skrikande och medsjungande 15-åringar hela showen och inte höra Tay Tay sjunga. Men attans lika mycket tur som jag hade när jag fick köpte min biljett dagen före konserten, lika mycket tur hade jag med mina närmaste grannar i publiken. Mestadels vuxna och ingen sjöng med (högt). De jublade och skrek vid "rätt" tillfällen under kvällen. Det var ingen trängsel heller trots att jag stod nära delar av scenen.
Jag hörde amerikanska, norska och danska pratas runt mig under kvällen. Det var ljuvligt. Under Mastermind knackade en tjej mig på axeln och gav mig två "friendship bracelets". Jag gestikulerade besvikelse att jag inte hade några att byta med, men hon gestikulerade svaret att det var en gåva. Sån glädje, sånt oväntat rus. Swifties, love y'all!
Niklas undrade vilka var de bästa låtarna och efter lyssnat igenom låtistan blev det 28 av kvällens 45 ljuvliga "tunes" som jag distinkt kom ihåg som höjdpunkter. Jag bryter ner dem till crème de la crème, de 10 bästa av de bästa; 22, Don't blame me, Cardigan, Champagne problems, August, Willow, Fortnight, Lavender haze, Mastermind, Karma.
Solklart en av de fem bästa konserterna jag sett, och det har hunnit bli en massa av dem vid det här laget...
Setlist:
ERA: Lover
1. Miss Americana & the Heartbreak Prince (shortened)
2. Cruel Summer (extended outro)
3. The Man (spoken intro)
4. You Need to Calm Down (shortened)
5. Lover (spoken intro; extended outro)
Era: Fearless
6. Fearless (shortened)
7. You Belong With Me
8. Love Story
Era: Red
9. 22
10. We Are Never Ever Getting Back Together
11. I Knew You Were Trouble (shortened)
12. All Too Well (10 Minute Version; spoken intro)
Era: Speak Now
13. Enchanted (shortened)
Era: Reputation
14. ...Ready for It?
15. Delicate
16. Don't Blame Me (shortened)
17. Look What You Made Me Do (extended outro)
Era: Folklore / Evermore
18. Cardigan (shortened)
19. Betty (spoken intro; shortened)
20. Champagne problems (spoken intro)
21. August
22. Illicit affairs (shortened)
23. My tears ricochet
24. Marjorie (shortened)
25. Willow (extended)
Era: 1989
26. Style (shortened)
27. Blank Space
28. Shake It Off
29. Wildest Dreams (shortened)
30. Bad Blood (shortened)
Era: The Tortured Poets Department
31. But Daddy I Love Him / So High School
32. Who's Afraid of Little Old Me? (shortened)
33. Down Bad (shortened; with "Fortnight" outro)
34. Fortnight
35. The Smallest Man Who Ever Lived (shortened)
36. I Can Do It With a Broken Heart (extended outro)
The Acoustic Section: Surprise Songs
37. Message in a Bottle / How You Get The Girl / New Romantics (spoken intro; "Max Martin Medley" mashup on guitar)
38. How Did It End? (live debut; on piano)
Era: Midnights
39. Lavender Haze
40. Anti‐Hero
41. Midnight Rain
42. Vigilante Shit
43. Bejeweled
44. Mastermind
45. Karma
 |
| All too well |
 |
| Don't blame me |
 |
| The Folklore cabin |
 |
| Champagne problems |
 |
| The Tortured Poets Department eran |
Shinypodden Special är tillbaka. Henke och Niklas rankar här de bästa tio albumen från 1973.
Följ med på en resa femtio år tillbaka i tiden. Till en spännande musikalisk era då "dinosaurien" symfonisk rock samexisterade med glamrock och en gryende hårdrock bland andra musikaliska genrer.
Vilka album valde vi att ta med? Hade vi några överlapp? Och vilka var musikårets tre bästa album egentligen?
Errata från programmet:
Nästa besök till Berwaldhallen blev en bit in i januari. Även denna gången en matiné på lördagseftermiddagen. Jag såg mycket fram emot att få se och uppleva Planeterna, färdigställd 1917. Verket är omtyckt och ses som en föregångare till filmmusiken, speciellt för science fiction. Jag var stoked.
Tillställningen anfördes av Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radio Symfoniorkester. Konserten inleddes med den svenska sopranen Johanna Wallroth som framförde Sju tidiga sånger av Alban Berg. Det var mycket vackert.
Efter pausen där gästerna kunde läska sig med vin, kaffe eller vatten och allahanda snacks strosade vi in i konsertsalen igen. Jag hade återigen funnit min plats på rad åtta på parkett men denna gång i mitten av raden. En helt perfekt plats som det kändes. Stolarna är stora och raderna står inte för tätt så även mitt i raden sitter man otroligt bekvämt. Det är en stor förbättring än de eländigt trånga raderna på parkett i Konserthuset.
Planeterna har sjusatser, sju planeter i vårt solsystem. Den inleds med Mars och avslutas med Neptunus. Alla planeter utom Jorden och Pluto (som upptäcktes 1930). En bit in i verket hade jag skönt embryon för the Imperial March. Det fanns fler passager som påminde mig filmmusik från Psycho och Jaws bland andra.
Planeterna är ett filmiskt verk, ett smörgåsbord för kompositörer av dagens filmmusik. Jag tyckte det var underbart att låta tankarna fladdra iväg och sjunka in i bilderna som bildades i huvudet till musiken.
Hela konsertens mest spektakulära del var dock avslutningen, Neptunus, där en osynlig kör tar oss in i mål. De stod gömda uppe på hyllan bakom publiken. Jag vände mig om och spanade men de syntes inte från parkett. De sista tonerna från musiken och kören ebbar ut långsamt så att man till slut inte kunde avgöra när den sista tonen förbyttes till tystnad, som en disig horisont över havet under en solnedgång. Harding höll publiken i ett stenhårt grepp och vi jublade inte förrän han gav tecken. Extas!
Nästa besök till Berwaldhallen blir senare i vår då Beethovens femma ska segra. Det blir något annat!
Den andra utflykten till Berwaldhallen för att avnjuta klassisk musik. Nu skulle jag för första gången höra Beethovens nia, Europas nationallåt. Ode to Joy skulle sköljas över mig.
Konserten gick av stapeln kl tre på lördagseftermiddagen vilket var en mysig matiné-tid. Det var lugna puckar att ta sig dit och hem kom man tidig kväll, helt klart soft. Frågan är vilken tid som är bäst, fredag kväll som avslutning på en arbetsvecka eller lördag eftermiddag i lugn och ro? Fredagskvällen känns som snäppet bättre då upplevelsen blir en buffertzon som kickar igång helgen, men lördagen var inte fy skam den heller.
Konserten inleddes med Arnold Schönbergs Friede auf Erden, ett framförande om åtta minuter. Jag har inget minne av den nu i efterhand.
Kvällens höjdpunkt var såklart Nian. Jag var spänd inför vad som skulle komma. Jag hade plats på parkett rad 8 precis utanför den högra gången. Lite sned vinkel men perfekt plats för benen att bre ut sig utan eftertanke. På sidan av gångerna är det endast två stolar per rad så det blir inte trångt och besvärande.
Symfonin är mäktig helt klart. Det är svårt att bli besviken. Det är storslaget och ljuvligt. Den stora kören tog plats uppe på hyllan bakom orkestern tillsammans med de fyra solisterna. Solosången var mycket fin och när kören börjar ta plats med Ode to Joy blev det lite rysningar längst armarna! Härligt och vackert.
Upplevelsen var mycket fin. Inget att klaga på!
Nästa konsert på Berwaldhallen skulle bli Gustav Holsts Planeterna. Det såg jag mycket fram emot.
Detta var sjätte gången jag såg The Cure och nu är det 35 år sedan jag såg dem för första gången på Johanneshovs Isstadion i oktober 1987. På den tiden kändes det som att jag kom för sent till "festen" då bandet grundades en sådär 10 år tidigare. Jag gruvade mig speciellt över att jag inte valde, vågade (?), hänga på Hagman till Åbo och se dem 1985 redan.
Showen 1987 såg jag cirka 15 år före systersonen Måns föddes och nu bjöd jag med honom på konsert med de gamla depprockarna. Måns gillar The Cure och upptäckte dem via låten Boys don't cry, men vem av oss gjorde inte det? De äldsta låtarna ur Cures katalog håller än idag som jag och Måns konstaterade på väg till Globen.
Konserten startades med ett långt instrumentalt intro från den nya sången Alone. Robert Smith kom instrosande på scenen som en annan nestor i ett sakta mak. Han gick längst fram på scenkanten och log ut mot publiken samtidigt som han vred sina händer. Ångest eller positiv anspänning? Oklart! Åren har gått sedan den första showen... Magen är lite rundare, håret glesare och grånat. Men han var på ett strålande humör under hela kvällen och hans sångröst var det sannerligen inget fel på. Det var överraskande och lite imponerande hur bra han fortfarande sjunger.
Ljudet ganska nära scenen var otroligt bra, mycket bättre än vad det kan vara i Globen ibland. Bandet var tajt trots att detta endast var tredje konserten av den nyligen startade världsturnén. Senast jag såg dem, 2016, hade de repeterat in cirka 100 låtar och blandade hej vilt kväll efter kväll. Det var trevligt. I år verkar de hålla sig till en grundstruktur i set list med ett tiotal låtar som skiljer sig mellan kvällarna.
Vid sidan av Robert Smith var det trummisen Jason Cooper som stod ut från showen. Han och Roberts gamla vapendragare bassisten Simon Gallup gav många låtar en överraskande tyngd som jag älskade. The Cure blandar ju fjäderlätta poptrudilutter med tunga och ofta långa depprockigare låtar. Jag gillar oftast de senare mest. Trummorna var otroligt framträdande i låtar som Push, Want, The Walk och Primary. Otroligt bra versioner av dem alla. Inledningen till Push påminde lite om de bästa liveversionerna av Pink Floyds Time.
The Walk som kan vara en ganska trött synthlåt var pigg som jag aldrig hört den förr, och Primary som de kastade in bland en kaskad av pophittar under det andra extranumret mullrade fram som ett godståg.
Inledningen var bra men konserten lyfte inte riktigt förrän cirka en timme in i shown då de körde Push och sedan A forest. Jag blev lite förvånad då de ofta förr i tiden spelade den senare precis i slutet före extranumren, och jag undrade oroligt om det skulle bli en kort show men icke. Därefter blev konserten bara bättre och bättre, och de höll på i nästan 2,5 timmar.
Want var en höjdare, jag måste addera den till min rotation. From the edege of the deep green sea var som alltid upplyftande. Jag älskar "kobjällran" som maler på i låten. Och sist kom den tredje nya låten, Endsong. De tre nya låtarna lät lovande, den nya skivan skulle redan ha släppts men den är uppenbarligen försenad. Det verkade som att de nya låtarnas sångtexter är mycket dystra. Depprock indeed.
Efter en kort paus kom de tillbaka in och Robert presenterade ett "Pornography encore". Jag höll på att tuppa av av upphetsning. Vi fick tre grymma versioner från den fantastiska skivan från 1982; Cold var suggestiv, A strange day var melodiös och så fick vi den bästa version av 100 years jag sett, blytung och obönhörlig. De projicerade bilder från krig ur historien och samtiden. Publiken runt oss såg nästa lite chockade ut, som bestörta. Haha, newbies!
Efter ytterligare en lite paus kom de tillbaka för det andra extranumret. Jag undrade om det skulle bli tre låtar till, om vi hade tur... Istället drämde han till med en radda av poplåtar, där många är bland deras största hittar. Det var som att Robert Smith med pärlbandet av superhittar bad om ursäkt för Pornography-låtarna vi just tvingats "genomlida". Efter poporgien introducerade han Primary som katten bland hermelinerna och till slut fick Måns sin Boys don't cry!
Allt som allt en mycket lyckad show. Jag var nöjd och Måns likaså. Robert och hans gubbar verkade också nöjda!
Setlist:
1. Alone (ny låt)
2. Pictures of you
3. A night like this
4. Charlotte sometimes
5. Lovesong
6. And nothing is forever (ny låt)
7. Burn
8. Fascination Street
9. The hungry ghost
10. Push
11. A forest
12. Want
13. Shake dog shake
14. 39
15. From the edge of the deep green sea
16. Endsong (ny låt)
Encore:
17. Cold
18. A strange day
19. 100 years
Encore 2:
20. Lullaby
21. The Walk
22. Friday I'm in love
23. In between days
24. Close to me
25. Just like heaven
26. Primary
27. Boys don't cry
Mina favoriter under kvällen var Push, A forest, Want, Cold, 100 years, The Walk och Primary.
 |
| Push |
 |
| A forest |
 |
| From the edge of the deep green sea |
 |
| 100 years |
 |
| Lullaby |
 |
| Friday I'm in love |
 |
| Boys don't cry |
Första konserten sedan pandemin startade blev de gamla åttiotalshjältarna Simple Minds. Jag gillar dem fortfarande även om det fortfarande är de första fem plattorna jag lyssnar på mest. Konserten gick av stapeln på Rosendal på Djurgården där de byggt upp en utomhusarena ungefär som de brukade göra vid Sjöhistoriska museet förr i tiden.
Lite efter kl åtta äntrade bandet scenen. Jim Kerr var i gott slag och showade, dansade och åmade sig so han alltid gjort. De inledde med den nya låten "Act of love" vilken var en bråkig låt som lät förskräcklig i högtalarna. Åh nej, jag vill inte ha problem med ljudet tänkte jag. Vi satt på trettonde raden lite till höger. Lyckligtvis var ljudet plötsligt klockrent bara en låt senare då de kastade sig in i en tung version av "Love song". Inledningen av showen var sedan mycket, mycket bra med en hel del lite äldre låtar.
Konsertens höjdpunkt för mig kom lite oväntat med "Book of brilliant things" från "Sparkle in the rain"-albumet från 1984. Det var som att kroppen reagerade på ren nostalgi, och jag blev så rörd att jag kände mig lite tagen i stunden. Låten inleddes i ett sakta tempo och sjöngs inledningsvis av sångerskan Sarah Brown. Sedan ökades tempot succesivt och Jim Kerr kom in för att till slut avslutas i ett crescendo med tunga trummor.
Jim Kerr brukade förr i tiden vara väldigt belåten med sin trummis Mel Gaynor och han introducerades alltid som "the best young drummer in the world". lite högtravande. Nu märkte jag direkt att han inte var med på scenen längre. Har han kanske blivit för gammal? Sedan 2017 är Cherisse Osei trummis i bandet. Hon var klädd i en "one-piece" som glittrade, spektakulärt. Så snart ljudet tog sig insåg jag dock att bandet hittat en mycket värdig efterträdare till herr Gaynor. Hon var riktigt najs och ljudet var mestadels mäktigt från hennes batteri. Även om jag ofta kollar in gitarristerna är ofta trummor det viktigaste elementet när ett band spelar live. Cherisse slängde till och med in ett gammalt klassiskt trumsolo mitt i en låt. Va, är det sjuttiotal nu igen?
För övrigt är det endast sångaren Jim Kerr och gitarristen Charlie Burchill som är originalmedlemmar sedan bandets grundande 1977. Charlie ser gammal ut... Men hans lir var det inget problem med.
Bandet hade ingen spektakulär ljusshow, men de hade en smal skärm som gick över hela bredden av scenen och där visades designelement från omslagen till LP-skivor och maxisinglar (Don't you till exempel). Det var ett enkelt med effektivt sätt att få mig att minnas tillbaka till skivbackarna på åttiotalet.
Detta var den andra gången jag såg dem live och detta var den klart starkare showen. Första gången var i Göteborg någon gång på nittiotalet. En klar majoritet av låtarna var nu ifrån åttiotalet och fikus på New Gold Dream, Sparkle in the rain och Once upon a time. Det är bra.
De spelade till och med favoritlåten "New Gold Dream (81-82-83-84)" som sista låt innan extranummer, men tyvärr hade oförklarligt nog det dåliga ljudet återkommit under just den låten. Det var som att de skruvat upp alla reglage till 11 och allt lät brökigt och skrikigt.
Förband var Lustans Lakejer. Tyvärr drog ett ösregn över Djurgården just då och vi räddade oss in under taket i öltältet. Inför Simple Minds spelning blev dock himlen blå igen.
Jag gick på konserten med min systerdotter Matilda och det var jättetrevligt. Överlag mycket nöjd!
Set list Simple Minds:
1. Act of love
2. Love song
3. Waterfront
4. Colours fly and Catherine Wheel
5. Promised you a miracle
6. Book of brilliant things
7. Mandela Day
8. Vision thing
9. Belfast child
10. Hypnotized
11. She's a river
12. Someone somewhere in summertime
13. See the lights
14. Don't you (Forget about me)
15. New Gold Dream (81-82-83-84)
Extranummer
16. Speed your love to me
17. Alive and kicking
18. Sanctify yourself
 |
| Stratosfear |
