Help! (1965)

Om "A hard day's night" var en nästan dokumentärisk och milt humoristisk vy över de unga Beatlarna från 1964 är "Help!" en ren komedi och försök till fiktion med beatlarna i huvudrollen. Filmen påminner om Monty Python och "Rosa Pantern"-filmerna med Peter Sellers. Filmen är också en spoof på Bondfilmerna.

I ett vådligt äventyr jagas Ringo och hans vänner av en indiska sekt på grund av en stor och fin ring som de vill använda i rituella mord på oskulder. Brittiska forskare är också på jakt efter ringen då de tror att de kan bygga en fasligt elakt vapen med dess hjälp.

"Help!" är helt bonkers och den kommer knappast inte upp i "A hard day's night" i artistiskt utförande, men den är på många sätt mer underhållande. Jag som inte brukar gilla korkad farsartad humor! Och det är exakt det vi får här men det funkar på något vis. Det är naivt och supercharmigt. Det är fascinerande hur mycket beatlarna bjuder på sig själva. Det är som att de helt skiter i "appearances".

Filmen är dock mycket tidsdaterad så känsliga tittare varnas. De indiska sektmedlemmarna framställs på ett ganska tokigt sätt, det tål att nämnas.

Filmen vinner på charmen hos John, Paul, George och Ringo.

Betyg: 3/5

A Hard Day's Night (1964)

The Beatles är bra och självklart måste man då se de filmer som är närbesläktade till bandens respektive skivor. Först ut är A hard day's night som Beatles gjorde redan 1964, året efter deras första platta kom ut. Detta är en hjärtlig komedi som beskriver pojkarnas liv som nyblivna popstjärnor. Vi får i en dokumentär stil följa dem några dagar som leder upp till ett tv-framträdande.

Humorn är sprallig och hjärtlig men också farsartad och rent ut sagt lite töntig. Det är extremt mycket brittisk humor över det hela. Men jag köper det med hull och hår för att det är så festligt att se dem så unga och på något sätt oförstörda. De är alla fyra ikoniska personer i historien och jag har känt till dem under hela mitt liv. Det är intressant att se dem både musikhistoriskt men också rent historiskt.

Ringo och Paul är de som verkar vara bäst på att skådespela eller är mest intresserad av att göra sitt bästa i alla fall. John håller bara på och fånar sig filmen igenom, passar in på hans persona. Geroge verkar lite vilsen och bortkommen.

Små funderingar och spaningar... Det var efter filmer som denna kanske inte så konstigt att bandet uppfattades som ganska snälla, jämfört med till exempel de samtida Rolling Stones som var mer av rock'n'roll. "Paul's father" verkade vara mycket ren. Den ena av två tjejer som jagar Ringo verkar ha sträckt sig i ljumsken. Hoppas det gick bra för henne. Det röks en massa i filmen, det var en annan era. TV-producenten som spelades av Victor Spinetti var filmens roligaste karaktär.

Betyg: 3/5