Tom Clancy’s Jack Ryan: Ghost War (2026)

Amazon Primes serie Jack Ryan har än så länge fått fyra säsonger mellan 2018 och 2023. Jag har sett alla och de är helt ok, de får betyg 2 eller 3 vilket är ingefär förväntat. Spännande, lättsett och mycket underhållande för stunden men inget som går till historien som ovärdeliga tv-seriesäsonger.

I serien ser vi John Krasinski som en ung Jack Ryan, Wendell Pierce som Jacks mentor James Greer, Michael Kelly (känd från House of Cards) som Jacks kollega Mike November och Betty Gabriel som CIA Director Elizabeth Wright.

Här i spin-off filmen återser vi alla fyra ovan och får dessutom se Sienna Miller som MI6-agenten Emma Marlow och Max Beesley som main villain Liam Crown.

Jag gillar John Krasinski som Jack Ryan. Harrison Ford äger fortfarande rollen i mitt huvud men Krasinski är helt klart lika duglig som Ben affleck och bra mycket bättre än Chris Pine i den där usla Jack Ryan-filmen från 2014. Men min favorit i gänget är helt klart Michael Kellys Max November. Han adderar humor och glimten i ögat utan att göra det lika pajjigt som en sådan roll lätt kan bli. Tänk till exempel på Simon Peggs Benji i Mission: Impossible filmerna. Han balanserar den tunna linjen mellan adderad skön humor och rena jönserier. Ibland klarar han av balansgången, ibland inte.

Filmen är precis som serien... Den är spännande och extremt lättsedd. Man kan kanske tycka att den sakna en tyngd eller djup som skulle ta den till en högre nivå av spionfilm, och jag köper den tanken till fullo. Men den är ändock underhållande på en lagom nivå och det är alltid något. Det är lagom spännande, lagom komplext, lagom dålig och lagom bra. Som om de tagit en idé till ett dubbelavsnitt för serien, adderat lite budget och kört ut den som en fristående film. 

Betyg: 3/5

Horizon: An American Saga - Chapter 1 (2024)

Horizon borde väl egentligen varit tv-serie som jag ser det. Filmen är groteska tre timmar lång och detta är endast första filmen av fyra planerade! Denna första film är som fyra lagom långa avsnitt ihoptryckta till en megamonolit. Jämför gärna med David Lynchs Twin Peaks: The Return som är en tv-serie som omtalades som en film. Ingen ordning på vad som är film respektive tv-serie nu för tiden... 

Denna serie av filmer verkar i vilket fall vara något av ett drömprojekt för Kevin Costner och han spelar huvudrollen, regisserar och har varit med och skrivit manus. Jag tänker mig att hans inblandning i Yellowstone kan vara en del av förklaringen här.

Vi startar med det positiva. Detta är som en nyinspelning av filmen How the West Was Won från 1962. Den beskriver hur the Wild West erövrades under mitten och slutet av 1800-talet. Filmen påminner mig dessutom otroligt mycket av John Fords westerns med avseende på tematik och mijöer. Jag tänker i första hand på Stagecoach (1939) och The Cavalry Trilogy, dvs Fort Apache (1948), She Wore a Yellow Ribbon (1949) och Rio Grande (1950). Jag blir direkt indragen i berättelsen. Påminns lite om Buster Scruggs också. Många positiva vajbar när filmen rullat igång.

I vissa scener ser det ut som Monument Valley till och med, men jag skulle gissa att det mesta av de varma ställena är filmade i södra USA, kanske New Mexico. Jag undrar också lite om inte Horizon ligger i den dal som folket i John Fords Wagon Master (1950) söker sig till. 

Filmen utspelas också uppe i Montanas bergsmiljöer och de påminner mig närmast om Robert Altmans McCabe & Mrs. Miller. Kevin Costner blinkar till många hörnstenar inom filmhistorien.

Sedan till det lite mindre bra. Filmens största problem är att den hoppar runt mellan de olika historierna på ett högst oskönt sätt. Det finns väl minst fyra olika historier som berättas parallellt. Sättet att berätta en historia som denna kan skilja sig åt. Robert Altman visade med Short Cuts (1993) att det går att hoppa runt utan att förvirra åskådaren. Redan nämnda How the West Was Won valde att dela upp sina fem historierna i fem separata kortfilmer i kronologisk ordning. 

Här är det huller om buller och dessutom oftast galet klippt. Ingen vägledning eller tecken som hjälper åskådaren att förstå att vi hoppar mellan historierna eller hoppar i tiden (som sker flera gånger). Det blir förvirrande och lite irriterande att en så "enkel" sak kan få störa upplevelsen. I tv-serien How the West Was Won, som på svenska heter Familjen Macahan, löses sådana hopp med att frysa bilden och morpha den till en konstnärlig tavla. Ni kommer väl ihåg Macahans?

Costner valde också att avsluta scener innan de tog slut som för att undvika att uppröra åskådarna med våld, ofta mot kvinnor. Tyvärr är man som filmälskare så van med att om en karaktär inte dödas "on screen" kan den karaktären lätt poppa upp igen som en annan Bobby Ewing i duschen. 

Jag misstänker dock att en karaktär som Ellen inte finns längre... Andra exempel var när vit man på häst jagade ner indiankvinna vid floden. Klippt innan vi fick se vad som hände, fast vi förstod nog ändå.

Ytterligare en förunderlig sak som drog ner var den aparta avslutning av filmen, med snabba klipp från nästa film... Eller vad det nu var. Det var som en snabbspolning av high lights från kommande film. Jag som brukar hålla mig borta från trailers blev minst sagt snopen. 

Den andra filmen visades på Venedigs filmfest i höstas och hade premiär i USA för några veckor sedan. Jag hoppas den kommer på streaming snart. Att se den på bio är nog uteslutet, den andra filmen är ännu längre än ettan.

Förutom klippningen var det en härlig filmupplevelse med många bra skådespelarinsatser där Sienna Miller, Jena Malone, Abbey Lee, Michael Rooker, Luke Wilson och mr Costner själv stod ut bland många andra. Jag blev "investerad" i Hayes, Frances, Van Weydens och de övrigas öden helt enkelt. Gott nog för mig.

Betyg: 4/5

American Sniper (2014)

I slutet av filmen "The blind side" får man ser autentiska bilder bland annat från när Michael Oher blir vald i första rundan av NFL draften. Man får också se bilder av hela familjen Tuohy när de gläds tillsammans med Michael. Starka bilder! Dammigt i rummet. Filmer som bygger på verkliga händelser och människoöden, så kallade BOATS, är som bäst i två mycket specifika filmgenrer. Det är sportfilmer, som "The blind side" är, samt den ibland kontroversiella krigsfilmsgenren. Under eftertexterna till "American sniper" får vi se autentiska bilder och jag tycker att det är bra. Starka och känsloframkallande bilder! Jag hade varit med i dessa bilder om jag bott där borta i Dallas. Det kan jag lova.

Jag gick in till visningen av "American sniper" utan att veta något om handlingen. Jag hade sett en teaser som var fruktansvärt bra, spännande och lockande. Jag ville se filmen! Dagarna inför biobesöket bubblade det dock dåliga vibbar runt filmen. Jag uppfattade låga betyg i massmedier och på bloggar. Det obligatoriska USA-hatet visade sitt fula tryne. Det klagades på flaggviftande. Som vanligt alltså. Någon tolkade filmen som förhärligande av krigets fasor. Vad skulle jag tro? Min syn är att antagligen hade många av dessa belackare redan bestämt sig före de ens såg filmen. Jag tycker att man måste skilja på beslutsfattare och fotfolket. Det är helt ok att framföra kritik och hat mot de regeringar/presidenter som startar krig, men man måste också hedra de individer som krigar i vårt ställe. Deras historier kan vara nog så intressanta eller viktiga. Det betyder inte med automatik att man älskar krig bara för att man tycker att det är intressant med individers besvärliga läge i situationer som inte är normala.

Hur är då "American sniper" som film sedd med mina ögon? Nja, den är helt ok, inte jättebra men inte heller usel. Som film påminner den mig en hel del om "Argo" som gick och vann oscarn för bästa film för några år sedan. Jag tycker "American sniper" är snäppet bättre än "Argo". Båda är BOATS och båda är rent tekniskt kompetent genomförda. Men ingen av dem är så spännande som grundhistorierna borde ge utrymme för. Problemet med "American sniper" är att den är kronologiskt berättad och upphackad mellan hemma, på uppdrag i Irak, hemma igen, på updrag osv. Ingen av perspektiven tas hand om jättebra. Att Chris har problem med sig själv och familjen hanteras alldeles för lättvindigt och samma sak med hans deltagande i kriget. Det blir aldrig lika spännande som i filmer som "Black Hawk down" eller "Zero dark thirty". Så snart spänningen byggts upp är han hemma igen. Oharmoniskt. Jag hade hellre sett en fokusering på några färre situationer så att dessa kunde gås igenom mer på djupet. Nu täcker filmen in cirka 10 år, och då räknar jag inte flash backsen till Chris ungdom.

Tyvärr blev jag inte riktigt engagerad förrän just i slutet. Vissa scener och passager var starka, men däremellan var det partier som inte kändes lika bra. Scenen med telefonsamtalet med en gravid fru var stark. En av de sista scenerna från en folktom bar hemma i USA var en av filmens mest drabbande. Eftertexterna är tunga, då en liten textsträng på duken kastade mig ut över stupet och det var kaos i känslorna när eftertexterna började rulla. Ni som sett filmen vet varför.

Jag ger "American sniper" tre vattendelare av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen med filmbloggarkompisen Jojjenito. Vi avnjöt plusstolar och varsin prasslande godispåse. Bättre att vara prasselstörare än prasselstörd? Siktade han smått eller brett?

PS, satan vad bitig han blivit Bradley Cooper. Crazy.

Foxcatcher (2014)

Lediga dagar runt nyår innebar en biokväll med filmbloggarkompisen Jojjenito. Vi valde att se storfilmen Foxcatcher som antas figurera flitigt under "the awards season"... BOATS är ett sablans otyg om det inte handlar om sportfilm eller krigsfilm. Filmen för dagen bjuder på en historia som bygger på verkliga händelser (BOATS) och det är en sorts sportfilm.

Filmen utspelas på 80-talet och handlar om brottning! Bröderna Mark och Dave Schultz tog båda guld i OS 1984. Inför OS i Seoul får de hjälp av den rike och excentriske John du Pont som sponsrar dem och ger dem träningsfaciliteter. Han vill dock också delta som coach, mentor och inspirationskälla.

I huvudrollerna ser vi Steve Carell, Mark Ruffalo och Channing Tatum. Detta är en finkulturfilm där skådespeleriet står i första rummet. Steve Carells tolkning av John du Pont har i första hand handlat om hans lösnäsa. Den är väl synlig men den gör varken till eller från då det gäller skådespeleriet. Det är synd att folk är så utseendefixerade för Carell är nämligen lysande som den ensamme mannen med kraftiga vanföreställningar. Jag gillade hans sätt att dra ut på vissa ord. Han talar som överklassen gör. Hans John hade antagligen blivit retad för sin näsa om han haft några vänner som ung men som vuxen gör han inget för att dölja den. Istället står han ofta med huvudet bakåtböjt som för att framhäva sin ståtliga kran

Channing Tatum och Mark Ruffalo spelar brödraparet som växt upp på egen hand och det är en stark känsla av "vi mot världen" som spelas upp. Tatum gör sin Mark som på gränsen till förståndshandikappad vilket jag har lite svårt att köpa. Ruffalo är däremot supertrevlig i denna film. Han är så fin att det nästan gör ont.

Ofta när vi får se så bra skådespeleri som här brukar jag falla för filmen. Gör jag det denna gång? Nej, så blev det icke. Den är ju så fruktansvärt tråkig! Jag har noll, zero, intet intresse av dessa muskelnuttar och deras kämpande. Jag bryr mig inte ett dyft över John du Ponts längtan efter samhörighet, betydelse eller sex.

Den påminner lite, lite om Aronovsky's The Wrestler men den filmen är sjukt mycket bättre. Den tar sig under huden på mig medan Foxcatcher inte ens repar ytan.

Tyvärr inget jubel från mig. Jag ger Foxcatcher två BANG av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ska bli spännande vad Johan tycker om filmen. Är han en gyllene örn eller en olyckskorp?

G. I. Joe: The Rise Of Cobra (2009)

Scarlett: He doesn't speak.
Ripcord: Why?
Scarlett: He doesn't say.

Om Sommarklubben är till för korkade actionfilmer träffade jag helt rätt med G. I. Joe: The rise of Cobra! Detta var inte bara dumt, vilket kan förlåtas och vara riktigt underhållande, se bara på Men in black eller Armageddon, men det var tråkigt också vilket inte är lika lättförlåtet.

Filmen är ändå gjord av Stephen Sommers som gjort de två extremt underhållande filmerna The Mummy och The Mummy returns. Där har han i och för sig en vettig om än enkel handling att jobba med, samt sköna skådespelare som Brendan Frazer, Rachel Weisz och John Hannah. I denna film har han en story som bygger på plastleksaker. Närmaste genren borde vara Comic Movie, men här finns delar av Sci-fi och Action också. Filmen har en namnkunnig men chanslös cast bestående av Channing Tatum, Sienna Miller och Joseph Gordon-Levitt. Arnold Vosloo, ni vet mumien i The Mummy-filmerna, är en av skurkarna och han stjäl de flesta scener han är med i.

Jag undrade länge vem som spelade Ana, jag kände igen henne men ändå inte. Det visade sig vara Sienna Miller som jag sett i filmen Interview med Steve Buscemi. Hade inte riktigt väntat mig henne i en actionfilm som denna.

Trots att jag satte på filmen fullt medveten om att detta skulle bli en urbota dum film hoppades jag ändå på en film med bra action, samt om jag hade tur lite kul dialog och gärna en riktigt bra skurk. Men tyvärr detta var dödligt tråkigt. Jag tyckte inte att Duke och Ripcord's gnabbande var speciellt upplyftande och bland skurkarna var Zartan med alldeles för lite, JGL var lite vek för den rollen och Sienna Miller var mest - vem är den där tjejen? Actioninnehållet var tyvärr inte heller så bra att det kunde höja filmen. Scenerna från Paris med två snubbar springandes i metalldräkter var verkligen inte bra och skurkarnas nya fantastiska vapen var mest skrattretande. Slutets attack på undervattensstaden med miniubåtar fick mig att nostalgiskt drömma mig tillbaka till Bondfilmerna.

Denna film konkurrerar på samma arena som filmer som Transformers och X-Men, men den är klart sämre än de två serierna. Transformers har maffigare och snyggare actionscener, X-Men bättre grundstory och karaktärer. Uppföljaren är kanske bättre? Sommarklubben lever vidare, men denna film får gärna bli glömd.

Jag ger G. I. Joe: The rise of Cobra en "nära" framtid av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Det är ju Sienna Miller!