Moonfall (2022)

Moonfall är en sådan där lättglömd film. Ett tips är att skriva sitt blogginlägg direkt efter titten så slipper man sitta och fundera på vad tusan som hände i filmen. Men nåväl, lite kommer jag ändå ihåg från filmen trots att det var några veckor sedan jag såg den nu.

När man sätter sig ner för att se en film från Roland Emmerich är det som att ingå ett virtuellt avtal, man checkar in sin hjärna och alla förhoppningar om logik i filmen mot att få se en spektakulär actiondängare. Och det är just det man får med denna film. Av hans nyare filmer är 2012 min favorit, av de äldre måste det vara Stargate.

Så, Moonfall är på inget sätt en bra film. Men jag fann en hel del underhållande saker i den. Jag gillade att det handlade om en stor konspirationsteori, den påminde mig om den underskattade Conspiracy theory mer Mel Gibson och Julia Roberts. Det var också coolt med sista akten av filmen som utspelades i månen. De sekvenserna fick mig att tänka på Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama.

Tyvärr känns det som att Patrick Wilson inte riktigt kunder bära denna typ av film på sina axlar. Och när dessutom Halle Berry var helt bortkastad i denna roll blev skådespeleriet överlag inte en av filmens styrkor. Det hade behövts några starkare karaktärer för att lyfta filmen över dess absurditeter. Som det är nu var det endast John Bradley (Samwell Tarly i GoT) som underhöll.

Så summan blev att detta var som förväntat, en helt ok Emmerich och det betyder en tvåa.

Betyg: 2/5

Their Finest (2016)

Både Jojje och Sofia pratade och rekommenderade denna brittiska film om teamet bakom en propagandafilm om Dunkirk under andra världskriget. Man skulle kunna se denna film tillsammans med Nolans Dunkirk och Joe Wrights fantastiska Darkest hour som en tematisk trippel. Alla tre speglar undret i Dunkirk ur olika synvinklar.

Nu har jag åtgärdad misstaget från Stockholms filmdagar 2017 och kastat mig in i myset!

Their finest är en riktig "kvinnor kan minsann"-film och som sådan ljuvlig. Den duktiga huvudpersonen Catrin spelas av den oförargliga Gemma Arterton. Hennes make i filmen är givetvis en narcissisk jävel som bara bryr sig om sig själv. Den enda i det brittiska propagandaministeriet som tror på Catrin är en fin och trevlig pôjk spelad av snyggingen Sam Calfin. Kan det nalkas framgångsrikt manus och lite gryende kärlek tro? Jomen visst.

Their finest är väl inte den bästa filmen man sett, men de kan det där med historiska dramer i Storbritannien. Denna gång en dramakomedi till och med. Ändå är det danska Lone Scherfig som regisserad. Vi blev alla lite tagna av hennes An education, mycket på grund av Carey Mulligans genombrott (i alla fall för mig). Denna film är mer slätstruken över hela stycket. 

En av mina favoriter Richard E Grant har en roll i filmen men han var mycket blek, nästan som att han var nedtonad för att inte ta för mycket plats. Istället får den lite lätt enerverande Bill Nighy en massa utrymme i filmen. Däremot gillade jag miljöerna i den lilla fiskebyn de filmade i. 

Detta är ju en film om film, något som folk verkar ha starka åsikter om. Jag kan gilla genren men det blir inte per automatik en favoritfilm på grund av det. Några favoriter ur genren är The Player, State and Main och Get Shorty.

Det var kul att bli inspirerad av Jojje och Sofia och tanken på den perfekta trippeln var så lockande att jag gav filmen chansen. Men tyvärr var detta klart svagare än förväntat. Av de tre är Nolans film rent tekniskt överlägsen men den saknar hjärta och karaktärer. Darkest hour är den i mina ögon klart bästa av de tre med en lysande Gary Oldman som Churchill. Och Their finest är också med i trion...

Mitt betyg för Their finest blir en tvåa, helt ok. 

Betyg: 2/5

The Ballad of Lefty Brown (2017)

The Ballad of Lefty Brown är en långsam och lite finurlig western. Inte superbrutal på något sätt, men den har allt lite pang-pang i alla fall. Jag skulle inte direkt kalla den en revisionistisk western då den ibland får mig att påminnas om känslan i vissa av John Fords episka westerns. Men den är samtidigt långt från John Waynes westerns då vår huvudperson Lefty Brown är en tjomme vars knivar inte är de vassaste i lådan. Lefty är en sådan figur som ofta spelar andra eller till och med tredjefiolen i "vanliga" westerns. Så lite "off the beaten" tracks är nog denna western allt ändå.

Ibland kan jag bli uttråkad av filmer där korkade personer är i fokus då jag tycker det är mer upprymmande att se karaktärer som är bra på vad de gör. Men här funkar det ändå. Delvis för att jag ändå gillar genren och filmen känns fullt ut som en western, men också för att vad Lefty Brown saknar i intellektet kompenserar han med ett stort hjärta och en hel del "street smartness".

Filmen handlar om vad som händer efter att traktens starke man Edward Johnson blir mördad. Hans trogne vapendragare sedan 40 år Lefty Brown blir anklagad för mordet och sedan måste han helt enkelt lösa mordet samtidigt som han måste hålla sig levande länge nog. En ganska enkel handling som det verkar på ytan.

I huvudrollen finner vi Bill Pullman och han gör ett gediget jobb som Lefty. Under filmens gång blir han Lefty i mina ögon och sådant är alltid trevligt att se. Andra skådespelare är Kathy Baker som änkan Johnson och Tommy Flanagan och Jim Caviezel som Edwards och Leftys gamla vapendragare. I rollen som Edward "himself" ser vi Peter Fonda i en liten nära intill cameo-roll. Av dessa gillade jag Tommy Flanagans insats mest. Jag har insett att han ofta är bra, men han har spelat mestadels bi-roller i det jag har sett.

Nu för tiden kommer det inte så många nya westerns och de som kommer ut är oftast smala filmer. Denna film visades upp på filmfestivalen South by Southwest och köptes därefter upp av distributionsbolaget A24. Och det är väl mer eller mindre därför jag hittade till den. Filmen är klart värd att ses om du gillar genren.

Betyg: 3/5

Jurassic World Dominion (2022)

Haha, vilken skön rackarbajsare detta var! En dum-dum men underhållande äventyrsfilm som vagt påminner om "Jurassic Park". Ja så har vi då kommit till slutet på den nya trilogin... För det är väl slutet? Antagligen inte men vad vet jag.

Chris Pratt må inte ha en chans mot namnen Hemsworth men han är allt charmig på sitt eget sätt och jag måste säga att jag gillar Bryce Dallas Howard också. Såg några intervjuer med henne i samband med tv-serien "Mandalorian" och hon är bra!

Visst är handlingen galet ologisk men jag har ändå redan några dagar efter titten glömt den så det kan inte vara så viktigt. Filmen funkade perfekt en fredagskväll när man var trött i huvudet efter en stressig vecka på jobbet. Dessutom fick vi träffa de gamla karaktärerna från originaltrilogin. Jag gillar Jeff Goldblum och Sam Neill och gillade att hänga med dem igen. 

Filmen var så urvattnad att jag inte kommer på mer att tillägga. Men tusan den var underhållande! Tyvärr var den som så oftast nu för tiden rejält för lång. Hade den klippts ner med en 30-40 minuter hade den kanske till och med varit bra!

Nu får den en "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5

Kodachrome (2017)

Här har vi ännu en liten American Independent-film från 2017, precis som "The last movie star" som jag skrev om häromsistens. Denna är ännu mer personlig och har ett snäpp bättre skådespelare. Jag rös ibland av igenkänning och ibland kände jag mig som en voyeur som tittade in i någon annans liv. Jag älskar denna typ av film som friskt blandar genrer, allt från humor till tunga frågor men som alltid fokuserar på väl skrivna karaktärer och deras relationer. Desto mer specifikt desto bättre då det allt som oftast också blir mer allmängiltigt, det specifika är en genväg till det allmängiltiga. Historier som blandar mellan saker jag känner igen med totalt nya intryck är ofta mycket spännande och givande.

Här spelar den numera gråhåriga Ed Harris en universellt hyllad fotograf i slutet av sitt liv som beter sig som ett asshole mot sin familj. Filmen inleds när den gamle mannens PA och tillika sjuksköterska kontaktar mannens son om att fadern önskar att sonen ska köra dem alla tre till en liten håla som kan framkalla en drös med gamla filmrullar. Enligt utsago det sista stället i USA som kan framkalla. Sonen och fadern har givetvis inte pratat med varandra på flera år, det finns ont blod dem emellan.

Ed Harris joinas av Elizabeth Olsen och allas vår egen Jason Sudeikis. Ed Harris är vass i denna film, han går sannerligen all in och spelar sin gamle patriark som ett riktigt svin. Det känns befriande att varken han eller regissören ryggade tillbaka för elakheterna. Elizabeth Olsen är som alltid jättebra men hon står ändock i skuggan av karlarna i denna film. Jason Sudeikis är inte "Ted Lasso" i denna film, långt därifrån. Här är han snarare en drömmare utan roder på livets hav. Hans personlighet skiner dock igenom, precis som den gör i "Ted Lasso", och det är svårt att inte känna sympatier för honom i alla lägen.

Jag gillar denna genre och detta är en film jag fann mycket varm och rörande. De, både genren och filmen, är kanske inte för alla, men för de av er som känner igen er får Kodachrome mina starkaste rekommendationer.

Betyg: 4/5

The Last Movie Star (2017)

The last movie star från 2017 fångade mitt öga då den distribuerats av det sällsamma bolaget A24. De har ju hand om så många superintressanta men ofta smala filmer. Denna film kändes som en typisk filmfestivalfilm, en liten film med några kända namn som hoppat in och gör "riktig film". 

Burt Reynolds spelar en eventuellt nästan självbiografisk roll som en gammal skådespelare som börjar se slutet på sin karriär. Efter att ha varit en av de största på sjuttiotalet bjuds han in till en filmfestival för att ta emot en "lifetime achievements award". Trots att han inte är sugen på resan blir han övertalad av en gammal vän att åka dit. Men inget blir som han hade förväntat sig.

Burt Reynolds är riktigt bra i denna film., de använder gamla klipp från hans filmografi på ett mycket kul sätt. En bit in i filmen utvecklas den till en road trip-film och en buddy-movie. Den äldre vresige skådespelaren tvingas umgås med den unga kvinnliga värdinnan från filmfestivalen. Alltid ett spännande grepp som ofta ger sköna och mysiga filmer, och samma sak här. Här matchas Burt av ungdomlige Ariel Winter som kanske är bäst känd från tv-serien "Modern family". 

Intressant nog dyker Chevy Chase upp i en försvinnande liten roll, men också Ellar Coltrane från "Boyhood" i en stor biroll.

Detta är en mysig liten film. Inga stora kanoner, utan den känns istället väldigt personlig, varm och tänkvärd. Jag brukar gilla denna genre och betyget blir som förväntat.

Betyg: 3/5

Thirteen Lives (2022)

Den första frågan man ställer sig inför denna film är ”varför?”. Svaret i Hollywood är alltid dollars, och denna gång kanske också ett ogenerat försök till en "Oscar grab". 

Frågan ställs för det släpptes en mycket bra dokumentär om denna historia så sent som förra året med det förträffliga namnet ”The Rescue”. Den var dessutom delvis byggd av återskapade scener med skådespelare vilket gjorde den i delar lik en spelfilm. Så varför en spelfilm till? För mig som nyligen såg dokumentären kändes denna film lite överflödig. Jag var dock nyfiken att se hur spelfilmen stod upp mot dokumentären så jag gav den chansen.

Här spelar Viggo Mortensen och Colin Farrell huvudrollerna som Rick och John. Joel Edgerton har också en stor roll som Dr. Harris. Dessutom har vi förstås många thailändska skådespelare varav jag inte kände igen många.

Filmen är regisserad av Ron Howard och då får man en otroligt kompetent filmad film men också en ”säker” och ofta lite tråkig film. Den generaliseringen gäller också här, detta är en typisk "Ron Howard"-film. Nu har han lyckligtvis en otroligt spännande grundstory att hålla sig till och trots att jag som sagt sett dokumentären var denna film olidligt spännande i partier. Så filmen är helt klart bra gjord.

En sak jag saknade var en liten detalj som kändes som en viktig aspekt som togs upp i dokumentären. Det var diskussionen om Dr Harris skulle få amnesti från den thailändska regeringen i förhand för det fall att teamets galna idé inte skulle fungera så bra. Detta skippade man helt och hållet i filmen. 

Det är kanske just därför Dr. Harris är en av få huvudpersoner från den riktiga händelsen som inte deltog i filmarbetet som konsult. Det finns kanske fortfarande oklarheter i juridiken eller moralen om vad de gjorde där fyra kilometer in i berget. Men den gode Ron Howard ville väl inte trassla in sig i frågor om moral och etik. Kan ju bli besvärligt och, hemska tanke, otryggt, men ack så intressant om ni frågar mig! 

Båda filmerna är spännande och bygger på den verkliga händelsen. Se denna eller välj dokumentären. Det är väl värt att se en av dem i alla fall!

Betyg: 3/5

Westworld - Season 4 (2022)

Jag gillar ju ”Westworld” och har sett varje säsong när de kommit ut. Men nu börjar det gå lite för lång med allt mind fuckeri. När dels handlingen är så skymd bakom olika perspektiv, reell tid i den riktiga världen blandat med simuleringar, drömmar och inne i spel, blir det för svårt att hänga med. Under de första säsongerna fann jag nöje att följa Joanna Robinson i diverse poddar och fick på så sätt en vägledning för att uppskatta säsongerna. Nu har jag inte tålamod eller intresse nog att lägga ner extra tid på poddar om serien. Man borde kunna uppskatta materialet utan att behöva någon supernörd berätta vad man sett!

Det andra stora problemet med denna serie nu fyra säsonger in är att i princip alla karaktärer man gillar har dödats och återuppstått som en android så många gånger att alla uns av stakes är som bortblåst. Det finns ingen spänning alls. Nu är det till exempel så illa att en person som skjuts i huvud på nära håll var åter inom samma avsnitt igen, perfekt återskapad och som om inget hade hänt. Och om showen behandlar karaktärers död så lättvindigt gör jag det också.

Detta är lite synd för jag gillar verkligen att följa Dolores (Evan Rachel Wood), Teddy (James Marsden), Bernard (Jeffrey Wright), Maeve (Thandiwe Newton) och The Man In Black (en skrynklig Ed Harris). Tyvärr finns bara deras avatarer kvar nu för tiden. De är alla inne på x-te versionen av sig själva. Tidigare gillade jag Tessa Thompsons Charlotte men jag tyckte inte att de gjorde något spännande med henne denna säsong, hon var i mina ögon allt för platt, enkelspårigt mörk och elak, eller galen. Det var också lite synd att av alla karaktärer valdes Caleb som säsongens huvudperson. Han spelas av Aaron Paul och jag tycker inte att han orkar bära en hel säsong, nej han är snarare ganska svag som skådespelare. Träligt. 

Är Dolores en gud nu?

Men ändå, detta är en spektakulär historia och showen har höga production values. Jag tror att nästa säsong är showens sista. Låt oss hoppas att den går ut med en bang.

Betyg: 2/5

Only the Brave (2017)

"Deploy"

"Only the brave" är baserad på verkliga händelser. Den handlar om brandmännen i Granite Mountain IHC, ett gäng experter på skogs- och präriebränder i Arizona. Filmen bygger på en GQ artikel med namnet "No exit". Hmmm, inte så lovande namn... Jag hade ingen aning om vad som skulle hända och jag tror att filmen vann mycket på detta. Om ni blir sugna att se filmen rekommenderar jag er att inte googla innan ni sett filmen.

Jag visste egentligen inte hur spännande en film om brandmän som kämpar mot bränder ute i bushen, "wildfires", kunde vara. Nu vet jag. Och svaret är mycket spännande. 

Deras teknik var speciellt intressant. De drar upp en linje som elden inte fick passera. Därefter gjorde de en korridor på eldsidan av sin linje där de rensade rent på allt brännbart. Till sist tänder de eld i det brännbara på den andra sidan av korridoren därifrån den riktiga elden kommer. På så sätt möts de två eldfronterna och den riktiga elden kan inte "hopp över" till korridoren och linjen. Resultatet blir att elden stannar av. Detta verkar för det mesta funka bra.

Vi får följa två huvudkaraktärer, dels chefen för gänget Eric Marsh som spelas av Josh Brolin, dels rookien Brendan McDonough som spelas av Miles Teller. Filmen tar lång tid på sig. Den etablerar karaktärerna noggrant, visar upp livet männen och deras familjer lever och hur de arbetar med skogsbränder ute i den extremt torra ökenmiljön i Arizona. 

Jag gillade filmen mycket. Det är ett mycket bra skådespeleri och miljöerna är autentiska. Det känns som att man är ute i öknen eller på en lokal countrybar i Arizona när man ser filmen. Jag gillar också att filmen inte var överdrivet sentimental och att filmmakarna visade en stor portion behärskning i sina val av vad de visade.

Med tanke på att det är en BOATS och vad artikeln filmen bygger på heter (vilket står i förtexterna) börjar jag inse att någon av Eric och Brendan ligger riktigt risigt till. Spänningen stegras allt efter filmen går framåt och de sista trettio minuterna är olidligt spännande. Till sist sitter jag tyst och i närmast ett chocktillstånd när eftertexterna rullar. Stark film. 

Betyg: 4/5

Top Gun: Maverick (2022)

Jag hade förväntningar på denna film, men inte extremt höga som vissa verkade ha. Men tusan vad denna film levererade. Detta var väldigt trevligt, och det var helt klart värt att se om den gamla filmen före denna.

Filmen inleds i nostalgins tecken med flera scener i rad som påminde oss om den gamla filmen, nu fräscht i minnet. Risken är givetvis att överdriva att dra i nostalgikänslorna men regissören Joseph Kosinski höll sig själv i schack. 

Handlingen i filmen var också överraskande bra. Det hade jag inte väntat mig. Mavericks karriär kändes väldigt rimlig, samma sak med Ice Man. Det var bra helt enkelt. Jag ömmade speciellt för Val Kilmer och hans scener, speciellt efter att jag såg den mycket gripande dokumentären "Val" förra året. Stark rekommendation att se den, kan gå som ett komplement till de två Top Gun-filmerna.

Actionscenerna var också över förväntan. Först hade vi provflygningar som påminde om klassiker som "The Right Stuff", till träningen med de unga hetsporrarna. Mavericks tänkande utanför boxen älskade jag. Även uppdraget och fajter mot både robotar och femte generationen var mycket bra! Damnest, det hade jag inte vågat hoppas på.

Karaktärerna och deras relationer då? Tompa är som alltid bra. Jag gillade också hans relation med Jennifer Connellys Penny. Den funkade. Däremot var jag inte helt impad av Miles Tellers Rooster, sån av Goose. Jag kan inte komma på något bättre sätt att skapa den nödvändiga friktionen som filmen behöver, men jag älskade inte det de nu gjorde. Annars var manus överlag bra, lite Mission Impossible-känsla faktiskt. Tompas vapendragare i MI-skrivarrummet var ju med här, Christopher McQuarrie.

Ja! Jag gillar't. Bra skit helt enkelt.

Betyg: 4/5