Holy Rollers (2010)

"Medicine for the rich people"

Jesse Eisenberg (The squid and the whale, Adventureland, The social network) briljerar i denna drama som bygger på verkliga händelser. Eisenberg spelar Sam Gould som blir indragen i smuggling av ecstasy-tabletter till USA från Amsterdam i slutet av 90-talet. De dåliga killarna har kommit på att unga ortodoxa judar lätt kommer in genom tullen. Ingen söker genom deras putande resväskor och tabletterna upptäcks inte av narkotikahundarna.

"Don't worry, nothing bad gonna happen"

Filmen är ganska intressant. Det är dock mycket dialog, en hel del på jiddisch, och utan textning var det faktiskt lite svårt att följa alla snabba ordväxlingar, tex i scener på nattklubbar med dunkande housemusik i bakgrunden. Jesse var som vanligt lysande. Han är en av de starkaste unga seriösa skådespelarna just nu. Han går från en valpig oskyldig yngling till en ganska hård affärsman. Vi ser också hur han hela tiden brottas med sitt samvete. Att tjäna pengar eller gud.

Filmen är bra, men så här direkt efter jag sett filmen får den endast två gelt av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Monsters (2010)

I don't want to go home.

"Monsters" är en mycket intressant film. Den är som ett kärleksbarn till "Cloverfield" och "District 9". Släng därtill in en ganska gullig kärlekshistoria och ett "öppet" slut och du har en typisk filmfestivalsfilm. Detta är den brittiske filmaren Gareth Edwards första film. Han har skrivit manus, regisserat, fotat och klippt filmen. Hela projektet har kallats "en gerilla-film". De åkte omkring som turister och filmade in lite här och där i några centralamerikanska länder. Den har två "riktiga" skådespelare och resten är amatörer som han använde sig av på plats. Dialogen är mestadels improviserad...

Jag och Johan var imponerade av datorgrafiken i filmen. Både monster och utrustning som tanks, flygplan, och utbombade byggnader har genererats och det väldigt bra. Filmen handlar om Samantha och Kaulder som försöker ta sig hem till USA genom den infekterade zonen i norra Mexico. Nasa har för sex år sedan stött på utomjordiskt liv och rymdfarkosten som skulle ta hem "samples" störtade i återinträdet över Mexico. Monstren har sedan förökat sig som ogräs och Mexico och USA har försökt stänga in dem i zonen.

Filmen utspelas under några dygn då de två huvudpersonerna försöker ta sig hem. Vi vet inte hur det kommer gå och en viss spänning byggs upp. Till lut tycker jag dock att handlingen är lite för platt. Filmen hade nog kunnat skruvats till än lite mer!

Filmen får dock det bra betyget tre aliens som har sex av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Scott Pilgrim vs. The World (2010)

You're pretentious, this club sucks, I have beef. Let's fight.

Fantastiskt bra film! Detta är en av årets två-tre bästa filmer än så länge. Jag har inte skrattat så mycket sen... jag vet inte! "Scott Pilgrim vs the world" är som en blandning av "Kick-Ass", "The Warriors" och något lämpligt avsnitt från "Buffy the Vampire Slayer".

Dialogen var underbart underfundig och underhållande.

"Bread makes you fat!?"

Stephen Stills, "he's the talent", and Young Neil. Vilda blinkningar till verklighetens Neil Young och hans kompis Stephen Stills (som tycker att han var talangen i Buffalo Springfield).

Hela filmen har ett överdåd av popkulturella vinkningar. Jag gillade de romantiska scenerna ute i snön när de gick i parken och till lekplatsen. Påminde inte den scenen lite om en scen ur "Eternal sunshine on the spotless mind"?

Michael Cera i huvudrollen är stabil, men speciellt Ramona Flowers, wow, vilken häftig tjej! Utstrålning. Vem spelade henne? Aldrig sett henne tidigare, Mary Elizabeth Winstead.

Jag gillade att filmen hoppade mellan scenerna som om man snubblade sig genom en serietidning. Däremot tycker jag att filmen tappar i tempo i tredje akten. Jason Schwartzman är i och för sig väldigt passande i rollen som ledaren av "the league of the evil exes", Gideon Graves, men det blev lite tradigt i slutet. Filmen skulle kanske kunnat vara lite tajtare. Petitesser.

"Scott Pilgrim vs. the world" - en av årets filmer och kanske den största överraskningen hittills. It gets four super evil ex-boyfriends, no exes, out of five.

Betyg: 4/5

My Own Private Idaho (1991)

I love you, and you don't pay me.

I celebration av att den 21:a Stockholms Internationella Filmfestivalen öppnar imorgon har jag sett Gus Van Sant's "My own private Idaho". Jag plockade fram den extremt fina Criterion Collection-utgåvan som stått alldeles för länge i min filmhylla. Äntligen! skulle man kunna säga. Gus Van Sant är årets mottagare av "Stockholm Visionary Award" och de ska faktiskt visa denna film på festivalen.

Filmen handlar om två unga "street hustlers" som säljer sina kroppar för några dollar. Spriten och drogerna. Evigt sökande efter ett bättre liv. Eller? Huvudpersonerna är Mike och Scott spelade av River Phoenix och Keanu Reeves. Detta var tidigt i deras karriärer och det ansågs mycket modigt av dem att spela homosexuella prostituerade. Deras karriärer tog lite olika vändningar efter filmen. River dog av en överdos på någon nattklubb i Los Angeles två år senare och han har efter sin död höjts till skyarna. I denna film är han magisk bra. En "tour de force" skådespelarinsats.

Keanu gick vidare och blev Neo och "the one". Han kanske inte höjs till skyarna för sina dramatiska karaktärstolkningar inte, men här är han bra. Mike/River har blivit övergiven som liten och han är olyckligt förälskad i Scott. Han söker också hela filmen efter sin försvunna mor. Allt detta medan han hela tiden faller i sömn på grund av hans tillstånd, en sjukdom som kastar ner honom i sömnen så fort han blir för stressad. Scott är rikemanssonen som lever ett liv bland samhällets utslagna för att jävlas med sin far. Han har ambitionen att bli "straight" på båda sätten efter hans far dött och lämnat honom sitt arv.

Gus Van Sant har byggt delar av dialogen på Shakespeares dramer Henry IV och Henry V. På så sätt känns vissa scener som tagna ur en teaterpjäs. Andra scener, till exempel på drift i Idaho känns mycket äkta. Delar av den dialogen är skriven av River Phoenix. Detta är allt annat än de vanliga tretton per dussinet Hollywood-produktionerna man ser på de stora filmkomplexen.

Jag visste egentligen inte så mycket om denna film när jag satt mig ner. Jag blev nog lite överraskad av det långsamma tempot och denna "arty"-movie. Jag ger den ett försiktigt betyg till att börja med, men jag känner redan att detta nog är en film som bör ses om, och som kommer ligga och rumla runt inne i huvudet på mig. Det var bra att värma upp med en riktig filmfestfilm innan jag ska ta mig an alla filmer i årets festival.

En personlig reflektion över filmen är hur otroligt lik River Phoenix var en ung Per Hagman. Och det gäller inte bara utseendet, vissa miner eller rörelser var häpnadsväckande lika. Per, var har du tagit vägen?


"My own private Idaho" får tre mått obesvarad kärlek av fem.

Betyg: 3/5

Have a nice day.

Lykke Li - Kägelbanan, Stockholm (2010)

Lykke Li live på Kägelbanan måndagen den 8 november 2010.

En av de största positiva överraskningar jag fått på mycket länge när det gäller live-musik var då jag och Lars-Ola såg Lykke Li på Popaganda i Stockholm förra sommaren. För en gammal ärrad konsertbesökare som mig var det mycket uppiggande med en ny artist som fick blodet att svalla.

Li Lykke Timotej, kul namn, håller som bäst på att arbeta med sitt andra album. Mitt under inspelningen har hon just gjort fem spelningar; New York, London, Paris, Berlin och Stockholm. Jag hade haft turen att få tag på några av de unika biljetterna för spelningen i Stockholm. Hon spelade i den lilla, lilla lokalen Kägelbanan som hör till Södra Teatern på Mosebacke.

Jag, Lars-Ola och novisen i sammanhanget Sveko var således på Lykke Li förra måndagen. Det var en höjdarkonsert. Jag tycker nog att konserten förra sommaren var snäppet vassare. Dels var det en helt galen publik, dels spelade hon mest låtar som folk hade hört tidigare. Denna kväll var det hälften nytt material. En del av det nya var upp-tempo och lät mycket lovande, medan andra lugnare låtar kanske behöver några lyssningar för att sätta sig.

Efter några glas i baren gick vi in i rummet där spelningen skulle hållas och tog plats längst fram. Lokalen rymde ca 500 personer och det var snart helt fullt. Det var mycket speciellt att stå så långt fram. Vi var nästa för nära. Var går gränsen för den personliga sfären för en artist, mitt under konsert dessutom? När hon lutade sig ut över publiken svävade hennes händer över och förbi mitt huvud. Där, längst fram var ljudet kasst, svårt att höra texterna, och man såg ju inte så mycket av ljusshowen. Men gudars vilken närvarokänsla! Man såg allt. På riktigt.


Hon körde några av de vanliga live-favoriterna:
"Breaking it up"
"Little bit"
"Dance, dance, dance"
"I'm good, I'm gone"
Här är en annan bra version av "I'm good, I'm gone".

En hel del av det nya materialet var riktigt spännande. Den nya singeln "Get some" är sensationell. Se själv. You're gonna get some...

Hon spelade också den omtalade låten från New Moon "Possibility" och andra lugna bitar som "Hanging high".

I slutet av konserten fångade jag en av trumpinnarna som Lykke kastade ut med avsevärd kraft. Lars-Ola lyfte på ena ögonbrynet åt mina kvicka reflexer. Jag stod ju bara en meter bort, mind you. Pinnen kunde blivit en prominent memorabilia i musik- och filmrummet, men en ung mörk skönhet som stod precis framför mig ville köpa den. Köpa! Nja, hon fick den i alla fall.

Konserten var nästan fulländad, och hade man hört och sett mer kanske den fått full poäng! Nu väntar vi på nästa konsert med den fantastiska Lykke. Världsturné 2011. Cirkus, Stockholm. Andra maj. See you there!

Knight And Day (2010)

Nobody follow us or I kill myself and then her!

"Knight and Day" är en festlig actionkomedi med Tompa Cruise och Cameron Diaz. Det var lite svårt att greppa vad detta var för någon film först. I början verkar det som att det ska vara en ordinär modern action-film, sedan förstår man att det kanske letar in sig lite romantik. Efter ett tag verkar det som att filmen har glimten i ögat, med lättsamma komiska inslag. Till slut står det klart att detta är en ironisk action-komedi som skämtar med genren och sig själv. Detta är nästan en "spoof" på filmer som "Mission impossible" och "Bourne identity". Dessutom blinkar Tom Cruise till publiken flera gånger med poser och akter tagna från hans tidigare filmer, speciellt ser vi flera homager till "Risky Business" (sv. "Föräldrarfritt") som för övrigt är en alldeles förträfflig film.

Tom Cruise spelar Roy Miller en "rouge" CIA-agent jagad av sin tidigare partner (Peter Sarsgaard) och hela CIA. På sin väg råkar han plocka upp och utnyttja en helt oskyldig June Heavens (Cameron Diaz). Självfallet faller de i kärlek och slutet gott.

Tom Cruise's Roy Miller är en fantastisk agent. Han får Matt Damon's Jason Bourne att framstå som en kusin från landet. Roy Miller räddar sig själv och June ur ett stort antal omöjliga situationer. Oftast med ett svårtytt leende på läpparna, och allt som oftast efter att ha drogat June. Hon, och vi åskådare, ser genom sömndruckna ögon hur Roy fightas, skjuter, flyger helikopter och hoppar fallskärm. Allt detta får man alltså inte se! Roy klarar biffen medan June sover sött.

"Knight and Day" var en positiv överraskning. Den passar perfekt för en skön och slapp söndag, kanske bakfull efter en fest i goda vänners lag. Filmen är inget mästerverk, endast en kul liten detalj i floden av filmer. Med rätt inställning kan du få en helt ok filmupplevelse.

Betyg: 3/5

The West Wing - Season 4 (2002-2003)

President Bartlet (Martin Sheen) har blivit omvald till fyra nya år i Vita huset. Fjärde säsongen följer Jed och hans briljanta team under det första året av den andra presidentperioden.

Efter att ha skyndat igenom de tre första säsongerna tog det mycket längre tid för mig att se klart säsong fyra. Jag tröttnade lite. Oklart varför då serien håller lika hög klass som vanligt. I förra veckan blev jag dock sängliggande i en höstförkylning och då såg jag de sista fyra avsnitten. Säsongens avslutning var mycket stark.

Avsnitt 20 Evidence of things not seen
Avsnittet där gänget spelar poker en fredagskväll, samtidigt som storpolitiken aldrig vilar. Will Bailey och Debbie Fiderer briljerar vid bordet. Josh lyckas under kvällen intervjua Joe Quincey spelad av Matthew Perry från Vänner. Det är några underbara scener där Josh och Joe i tysthet, via blickar och miner, duellerar. Mycket av det som händer i detta dramatiska avsnitt förmedlas endast via blickar och miner. Mycket bra.

Avsnitt 21 Life on Mars
Komiskt guldavsnitt som mot slutet transformeras till ren drama. Matthew Perry's Joe får en lika hård men komisk introduktion till det nya jobbet som Ainsley Haines fick, inklusive det sämsta kontoret i hela huset. Joe visar framfötterna och löser ett mysterium! Avsnittet är dock mest viktat mot humorn. Scenerna med Toby och Charlie's lunch är kul. Allra roligast är dock Will och hans "gang of interns" som arbetar på en reklamfilm mot oljeindustrin. Hilarious!

Avsnitt 22 Commencement
Ett annorlunda avsnitt. Detta är mer som en thriller, med suggestiv musik och vass klippning. Avsnittet har fokus på drama och spänning. The West Wing möter "24". Amy ställer också Donna mot väggen.

Avsnitt 23 Twenty Five
Säsongsavslutningen. Det händer en massa spännande saker i detta avsnitt, men vi får inte så mycket sköna karaktärsdrivna scener. Normalt sett är säsongsavslutningarna i denna tv-serie höjdpunkter, men i denna säsong var det avsnitt 20-22 som var höjdpunkten.

Vem blir då vinnare? Jag funderar lite på den supersexiga Amy Gardner (Mary-Louise Parker), men hon är inte med tillräckligt mycket. Priset går istället till nykomlingen Will Bailey - han är för skön. Man måste ge honom cred för hur han axlar Sam's fallna mantel.

Betyg: 4/5

Säsong 5 finner du här.

The Expendables (2010)

You know it's not easy being your friend.

Sylvester Stallone har samlat ihop ett gäng med action-hjältar från 80-talet och producerat en hormonstinn adrenalinkick för unga pojkar. I "The Expendables" återser vi Stallone, Arnold, vår egen Dolph Lundgren, Jet Li, Bruce Willis, Mickey Rourke, Eric Roberts och "nykomlingen" Jason Strathman. Det är en gedigen samling ålderspensionärer med mer eller mindre skrovliga ansikten som leker krig med stora skjutvapen.

Precis som i Stallones förra film "Rambo" från 2008 är detta en överdriven våldsfilm som går över gränsen till "gore". Handlingen är usel, men underförstått helt betydelselös. Och ändå är det inte den som är filmens svaghet, utan mer den malplacerade sentimentaliteten som Stallone har en förkärlek till. Precis som i "Rambo" för övrigt.

Filmens ljuspunkter är trenne. Först har vi en kort men ack så underhållande scen med Arnold som slutar med att han går ut ur scenen i ett starkt motljus och Stallone säger "That guy wants to be the President". Sedan gillade jag också de korta men smått intressanta scenerna med Statham och Charisma Carpenter. Lite mer från de två hade varit bra. Konstigt nog var filmens bästa scen en sentimentalitet utan dess like. Det var där den återuppstådde Mickey Rourke med en innerlig känsla pratar om kvinnan på Balkan. "The Wrestler" visade att Rourke är tillbaka, och här levererar han filmens enda sanna scen.

Som summering måste denna film ändå kastas på soptippen. Den var vagt underhållande bitvis men i slutändan skulle kanske vissa av dessa gamla farbröder stannat i 80-talet? Filmen får två exploderande människokroppar av fem.

Betyg: 2/5

Apocalypto (2006)

"A great civilization is not conquered from without until it has destroyed itself from within." W. Durant

Hemma hos the Frans fick jag äntligen se denna omtalade film av Mel Gibson från 2006. Det var mycket bra att se den i full hd. Filmen utspelas i mellanamerikas djungler och naturen är naturligtvis underskön. Det ser nästan lika naturligt ut som i "Avatar".

Filmen utspelas under Maya-rikets senare tidsera, under dess förfall. Vi får följa en ung viril jägare från ett fredligt och fredsälskande skogsfolk. Hans by blir anfallen av Maya-indianer på jakt efter slavar och kandidater till deras ritualer med männskooffer. En och annan "öm" kärleksstund med de erövrade kvinnorna verkar också vara på agendan.

Maya-riket beskrivs av Gibson som Romarriket under dess värsta förfall. Samhället är sjukt, förvridet. Människorna degenererade, perversa och vansinniga. Ledarna håller massorna i schack genom vidskepelse och teatraliska blodbad. Därav behovet av en aldrig sinande ström av kandidater som blodsoffer.

Vår hjälte är envis, har en otroligt god kondition och han kan sin skog väl. Han tar oss åskådare på en häftig resa. Intensivo.

Jag har i alla år lyssnat på Neil Young's "Cortez the killer" och sett på de spanska erövrarna som något ont! Efter "Apocalypto" ser jag dem som befriare, som kniven som skär bort en sjukt varig böld. Tack för det Mel Gibson.

Betyget blir fyra sadistiska indianer av fem.

Betyg: 4/5

Vertigo (1958)

Only one is a wanderer; two together are always going somewhere.

Jag är kluven till gamla klassikers. Ibland är de tidlöst klassiska och fortfarande än idag fantastiska, andra var nymodigt fantastiska på sin tid, men inte lika bra nu. Vad funkar för mig? Det är svårt att veta före filmen har setts, och känslorna analyserats. Låt oss titta på en av de stora Hitchcock-klassikerna. James Stewart spelar huvudrollen i "Vertigo". Hans motspelerska är den enigmatiska Kim Novak.

Handlingen är mycket bra. Stewart är en gammal avdankad polis med höjdskräck som blir indragen i ett fall med en kvinna som är besatt av hennes mors mormor. Filmen bygger upp spänningen långsamt till högspänning. Olidligt spännande. Det är mycket dialog och ibland dråplig sådan.

Thriller-elementen finns där, men det bygger på att åskådaren lever sig in i handlingen och identifierar sig med karaktärerna. Det är lite likt att läsa en bok med spänning som byggs upp och scener som spelas upp i ens huvud.

Vid sidan av en del hyss från Hitchcock, med symbolik och underfundig humor, bygger denna film på personkemin mellan Novak och Stewart och Novak. För mig klickar det inte till hundra procent, och även om slutet av dramat intellektuellt är en fullträff finner jag det något otillfredsställande. Var detta allt? Ja, tydligen. Filmen är väldigt hög, men den når ändå inte ända upp.

"Vertigo" får tre spiraler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Trailer