Only one is a wanderer; two together are always going somewhere.
Jag är kluven till gamla klassikers. Ibland är de tidlöst klassiska och fortfarande än idag fantastiska, andra var nymodigt fantastiska på sin tid, men inte lika bra nu. Vad funkar för mig? Det är svårt att veta före filmen har setts, och känslorna analyserats. Låt oss titta på en av de stora Hitchcock-klassikerna. James Stewart spelar huvudrollen i "Vertigo". Hans motspelerska är den enigmatiska Kim Novak.
Handlingen är mycket bra. Stewart är en gammal avdankad polis med höjdskräck som blir indragen i ett fall med en kvinna som är besatt av hennes mors mormor. Filmen bygger upp spänningen långsamt till högspänning. Olidligt spännande. Det är mycket dialog och ibland dråplig sådan.
Thriller-elementen finns där, men det bygger på att åskådaren lever sig in i handlingen och identifierar sig med karaktärerna. Det är lite likt att läsa en bok med spänning som byggs upp och scener som spelas upp i ens huvud.
Vid sidan av en del hyss från Hitchcock, med symbolik och underfundig humor, bygger denna film på personkemin mellan Novak och Stewart och Novak. För mig klickar det inte till hundra procent, och även om slutet av dramat intellektuellt är en fullträff finner jag det något otillfredsställande. Var detta allt? Ja, tydligen. Filmen är väldigt hög, men den når ändå inte ända upp.
"Vertigo" får tre spiraler av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Trailer
Det här är en sådan där film som blir bättre för varje gång man ser den. Den har en slags hypnotisk kraft över sig som gör att jag gärna återvänder till den, även om jag första gången inte var så jätteförtjust i den.
SvaraRaderaStewart, Novak, musiken, fotot, intrigen - finns mycket att gilla. Vet att många andra säger att detta är den Hitchcock som blir bättre för varje gång man ser den.
Mina tankar kring .
Vertigo
SvaraRaderaMovies - Noir: Jo jag misstänker att denna, precis som North by northwest, är filmer som man kan och bör se om gång på gång.
SvaraRadera