The Expendables 3

Detta var en rackans underhållande film!

Jag hade aldrig gått på den på bio om inte Fiffi "dragit" med mig dit. När hon hängt med på konsert med min husgud Neil Young häromveckan tyckte hon att det var rimligt att jag gjorde henne sällskap att se hennes favoritskådespelare Sly Stallone i nya installationen i The Expendables-serien. Sagt och gjort. Vi klämde oss in mellan idel killar i publiken på rad sju på Rigoletto 1.

Lika stor anspänning som jag hade inför Neil-konserten, lika sammanbiten och beslutsam var Fiffi före Stallone-filmen. Detta var på allvar insåg jag plötsligt! Jag har ju sett de tidigare två filmerna hemmavid men jag kom knappt ihåg en enda scen. Så länge sedan var det ju inte! Men nej, jag skulle inte för mitt liv kunna återberätta någondera av filmerna. Jag har ett svagt minne av att Charisma Carpenter från Buffy och Angel var med i första filmen.

Nu är trean den överlägset bästa filmen av de tre. Det är inte så vanligt att kunna säga det om en trilogi! Filmen är nedlusad av gamla actionhjältar från 80- och 90-talen och egentligen är man hemma redan där. Arnold, Sly Stallone, Mel Gibson, Antonio Banderas, Wesley Snipes, Jet Li, Dolph och Harrison Ford. Till detta har vi också Frasier och den nye favoriten Jason Statham. Filmen har stjärnglas!

Men en massa kända namn gör inte en bra film. Fråga bara Ocean's Twelve! Handlingen i denna film är barmhärtigt nog enkel och tydlig vilket bra actionfilmer ofta har. Mel Gibson spelar en före detta kollega till Stallone som gått över till den mörka sidan och en bitter envig dem emellan spelas upp. Till sin hjälp tar Stallone det gamla Expendables-gänget men också några yngre förmågor som trist nog spelas av idel okända skådisar.

Filmens styrka ligger, trots all testosteron, inte i spänningen utan i humorn, "over the top"-action och alla blinkningar till herrarnas ålder och eventuella tecken därom. Det är nästan omöjligt att inte skratta högt så snart Arnold visar sig på duken, än mindre när han säger sina repliker, men är det ett elakt skratt? Nej, det är ett skratt som innehåller en palett känslor; nostalgi, pinsamhet och en ömhet jag nästan bli förvånad över själv. I slutändan är det underbart att se the Terminator, Rocky Balboa, Indiana Jones, Martin Riggs, El Mariachi, John Cutter, Drago och de andra "in action" igen....

Kända skådespelare alltså. Hur lyckas de då? För mig sticker tre skådespelare ut som klart bättre än de övriga. Tre herrar som känns tyngre i sina roller, med mer "gravitas". Först och främst är det Mel Gibson som faktiskt dominerar denna film fullständigt. Det är underbart att se honom i skurkrollen. Mel Gibson är bra, tummen upp från mig. Den andra stjärnan i kanten delar jag ut till Jason Statham. Han är helt enkelt stenhård i vad han än gör. Filmens kanske roligaste skämt handlar om honom och hans brittiska accent. Den tredje guldstjärnan ger jag till Antonio Banderas som gör den hejdlösaste "over the top"-karaktären av alla i en film där var och var en är "over the top".

Vid sidan av dessa tre stjärnor fick jag en hel del underhållning från Arnold som ser riktigt gammal ut nu för tiden, Kelsey Grammer som kanske inte är en actionhjälte men är mycket bra samt Wesley Snipes som får till en bra jargong med Statham.

Fripp spanar: vad hände där i slutet när Arnold och Jet Li omfamnade varandra som ett älskande par? Pride!?

Och hur mycket ammunition har the Expendables egentligen i sina byxfickor? Helt orimligt men också helt förväntat i en film som denna. Det blir nästan ett skämt i sig.

Hur snabbt kan Stallone springa? Snabbare än sin egen skugga!

Hur fasen ska man då betygsätta en sådan här film? Går det ens att jämföra den med en "riktig" film, dvs en seriös och intellektuellt mer förankrad film? Samtidigt måste man gå på känslan. Är filmen kul att se? Vill jag se om den?

Ett genomgående tema som det skämtas om är karaktärernas ålder, som lätt översätts till skådisarnas ålder. Filmen handlar till stor del om "old men". Fiffi satt och bölade sig igenom filmen. Tårkanalerna kom väl till pass så snart Sly Stallone visade upp sig. Det är ju så med "husgudar". Jag förstår det inte när det gäller signore Stallone, men jag var ju nästan likadan när vi stod tio meter från Neil ute på Skeppsholmen. Så vem är jag att döma? Och när Neil Youngs "Old man" spelades i baren i filmens sista scen och karaktärerna sjöng med för fulla muggar fann jag mig själv lite tagen i stunden. Att se en film som denna är som att spenderat lite tid med gamla vänner. Och det måste premieras rikligt.

Jag ger The Expendables 3 fyra gamla gubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tyckte då Fiffi? Älskade hon filmen eller vill hon kasta den i papperskorgen?

Min revy på The Expendables samt The Expendables 2.

Rocky IV (1985)

Drago: I win for me! FOR ME!

#24hfilm nr 6. Fiffis favoritfilm nummer ett, Rocky IV. När jag och Fiffi såg en av mina absoluta favoritfilmer Serenity blev den kosmiska balansen rubbad. För att återställa ordningen var vi givetvis tvungna att se en av hennes absoluta favoriter nu när vi körde filmmaraton. Det var dags för the Stallion mot den store anabolaberikade ryske maskinen Ivan Drago.

Jag hade givetvis sett filmen, men det var länge sedan och såvitt jag mindes det var det en ganska svag film, inte alls lika bra som den första Rocky-filmen. Jag kom bara ihåg brottstycken från filmen. Spelade inte James Brown på scen i filmen? Jovisst. Dessutom var där några längre musikvideomontage under filmens gång. Jag undrar hur de tänkte på den tiden. Men vänta nu, var det inte just det som gjordes i Drive häromåret? Jaja, allt går i cyklar.

Sen hade vi ju den läckra danskan och tillika Stallones fru på den tiden Birgitte Nielsen. Hon var läcker som attans kommer jag ihåg. Det var hon vid denna återtitt också. Som Ivan såg vi vår egen Dolph Lundgren. För mig okänd vid den tiden men nu desto mer känd. Han har inte så många lines, men de få han gör gör han bra.

Drago: I must break you.

Vad jag inte kom ihåg var den "lustiga" roboten, den simpla historien eller träningslägret i Ryssland. Jag kom ihåg Appollo Creed's död som mer smärtsam och jag hade för mig att det var en bättre fajt mellan Rocky och Drago i slutscenen. Men mitt yngre sinne kanske tog in andra saker då för nästan 30 år sedan?

Mot slutet när hela den sovjetiska publiken börjar hålla på Rocky och Drago får svårare och svårare, fann jag mig sittandes och hejja på den store blondinen. Jag antar att filmens budskap inte nådde fram till mig denna gång. Heller.

Jag är ledsen om jag gör Fiffi upprörd nu när vi närmar oss betygsättningen. Det var jättekul att se filmen med henne, hon gillar ju den så fasligt mycket. Och jag hoppas att jag höll masken lika bra som hon gjorde då vi såg Serenity ihop. Men utan en massa nostalgi och andra joxiga känslor runt denna film, Rocky IV, kan jag inte ge den annat än med nöd och näppe godkänt.

Jag ger Rocky IV två knockouter av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Fiffi såg om filmen för femtioelfte gången och hennes revy finner du här.

The Expendables 2 (2012)

Nice touch, a little extreme, but nice touch.

Jag missade denna film när den gick på bio, men jag fick se den på flyget mellan Frankfurt och Ottawa istället. Eller rättare sagt på Frankfurts flygplats, väntades på avisningsmaskinen. En väntan som visade sig bli fyra timmar. Perfekt för lite skön amerikansk underhållning. På flyget över Atlanten hann jag med tre filmer till. Bra flygning!

Låt oss fundera lite på The Expendables 2 först. Jag garvade högt fler gånger med denna film. Jag älskade alla "corny quotes" och blinkningar till hjältarnas gamla filmer; The Terminator, Die hard, Rocky, och så vidare.

Det är verkligen ett explosivt gäng actionfigurer som Stallone samlat runt sig. Och det är överraskande bra. Denna film är helt klart bättre än den första filmen i serien. Stallone är framför allt bättre. Kan det vara så att han koncentrerar sig på sin karaktär istället för dirigerandet? En karaktär med mer djup än vad filmen förtjänar. Jason Statham är också bra. Likaså den kinesiska tjejen och den unge hingsten Liam Hemsworth. Han är förvillande lik Chris. 

Dolph är inte lika stabil... Gör han parodi på sig själv, eller? Och Chuck Norris är närmast pinsam, men han ska kanske vara sån? Till sist, vad kan man säga om Jean Claude? Bra som storskurken? Kanske, kanske inte, jag kan inte bestämma mig.

Men djäklar vad våldsam filmen var. Nödvändigt? Kanske. Det lär tilltala ung och eller dum publik i varje fall. Som actiondängare var denna film mycket nöjsam. Den kändes i magen, men hjärnan fick inte mycket att bita i. Action utan slut som vi brukade säga förr i tiden. Det andra citatet var oftast... Action och action, mest är det porr, sörru.

Sen var det väl lite kul att Amanda Ooms dök upp i en liten roll. Hon spelar det kvinnliga offret, ledsen och bedrövlig. Är jag ute och cyklar eller har inte Stallone ofta en svag kvinna i nöd i sina filmer...? Det är tricket han brukar för att få en liten släng av tyngd och "drama" i hans filmer.

Jag ger The expendables 2 två starka karlar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Expendables (2010)

You know it's not easy being your friend.

Sylvester Stallone har samlat ihop ett gäng med action-hjältar från 80-talet och producerat en hormonstinn adrenalinkick för unga pojkar. I "The Expendables" återser vi Stallone, Arnold, vår egen Dolph Lundgren, Jet Li, Bruce Willis, Mickey Rourke, Eric Roberts och "nykomlingen" Jason Strathman. Det är en gedigen samling ålderspensionärer med mer eller mindre skrovliga ansikten som leker krig med stora skjutvapen.

Precis som i Stallones förra film "Rambo" från 2008 är detta en överdriven våldsfilm som går över gränsen till "gore". Handlingen är usel, men underförstått helt betydelselös. Och ändå är det inte den som är filmens svaghet, utan mer den malplacerade sentimentaliteten som Stallone har en förkärlek till. Precis som i "Rambo" för övrigt.

Filmens ljuspunkter är trenne. Först har vi en kort men ack så underhållande scen med Arnold som slutar med att han går ut ur scenen i ett starkt motljus och Stallone säger "That guy wants to be the President". Sedan gillade jag också de korta men smått intressanta scenerna med Statham och Charisma Carpenter. Lite mer från de två hade varit bra. Konstigt nog var filmens bästa scen en sentimentalitet utan dess like. Det var där den återuppstådde Mickey Rourke med en innerlig känsla pratar om kvinnan på Balkan. "The Wrestler" visade att Rourke är tillbaka, och här levererar han filmens enda sanna scen.

Som summering måste denna film ändå kastas på soptippen. Den var vagt underhållande bitvis men i slutändan skulle kanske vissa av dessa gamla farbröder stannat i 80-talet? Filmen får två exploderande människokroppar av fem.

Betyg: 2/5