Re-Watch: Toy Story 4 (2019)

 

Det var en stor skillnad att se fyran med ettan, tvåan och trean i färskt minne. När jag såg filmen första gången var det en stark trea, men denna gång blev det ett mycket ståtligare betyg. Skillnaden måste ligga i hur färskt minnet är om karaktärernas inbördes relationer och gemensamma historik, men också att en viss mysighetsfaktor smugit sig in över hela anrättningen.

Filmen inleds med en mycket stark prolog som utspelas nio år tidigare. Vi får se hur Bo Peep förloras då hon och hennes får ges bort till någon annan. Woody är bestört och det är dammigt i rummet. Inte för sista gången under denna filmen kan jag lova.

Sen hoppar de fram till "nutid" och vi bjuds på det bästa äventyret av alla. Vid sidan av de äldsta favoriterna Woody, Buzz, Jessie, Rex, Slinky, Mr och Mrs Potato Head och Hamm har vi Bonnies leksaker Mr Pricklepants, Dolly, Trixie och Buttercup. Man älskar att återbesöka dem och deras värld.

Men filmen är så stark till stor del på grund av alla nya bekantskaper. Bonnie bygger en egen leksak, Forky, och han gör ju succé. Inte på samma nivå som Baby Yoda, men något liknande i en mer modest skala. 

Andra gången det blir dammigt är när Woody får syn på ljusmönstret från Bo Peeps lampa. Bitterljuva känslor stormar inombords. Tredje gången är när Woody med sitt orörliga ansikte träffar Bo Peep igen. Hon är också "död" då ett barn leker med dem. Känslorna som förmedlas trots att de båda är helt orörliga är starka. Det är en bra film detta!  

Det är efter mötet med Bo filmen verkligen tar fart. Vi träffar tjejerna Billy, Goat och Gruff och även den lilla Giggle McDimples. Senare ansluter Ducky och Gunny och Duke Caboom. Gängen är nu kompletta.

Inne i antikaffären möter vi Gabby Gabby och hennes hemska hejdukar som påminner om "The puppet show" för att inte tala om "The Gentlemen" från "Hush". Först känns det som att Gabby Gabby är en tredje antagonist i rad med liknande agenda, men hon visar sig ha "layers", likt Saffron, Bridgette och Yolanda. Att Woody till slut uppfyllde Gabby Gabbys önskan var nog lika överraskande vid denna titt som första gången. Fin scen med den lilla bortkomna flickan. Flickan är rädd och hon vill med en mycket mänsklig projektion trösta dockan. Rart tycker jag.

Jag bara älskar denna film. Manus är så genomtänkt och rent ut smart. De drar nytta av de tre föregående filmerna på ett fantastiskt sätt. Redan etablerade teman och utmaningar förvaltas. Lojalitet står högt i fokus fortfarande, men filmen handlar ännu mer om syftet med livet. Woody ställs inför en livskris då han inte har något syfte i livet längre. Dynamiken mellan Woody, Buzz och Bo Peep är mycket bra.

Jag kände otroligt mycket under filmens gång. Det är något konstigt som händer. Vet inte om det är åldern eller ett resultat av isoleringen under pandemin. Men jag kände mig som en våt trasa när jag såg filmen.

Men filmen är otroligt rolig också. Det är så många roliga saker att jag inte kan komma ihåg alla nu. Jag såg filmen utan att skriva anteckningar då det kan förta känslan av att vara mitt i filmen. Jag älskade hur Buzz följde sin "inner voice" hela tiden, Duke Caboom (Keanu Reeves), Ducky och Bunnys gnabbande (Keegan-Michael Key och Jordan Peele), The girls, "trash" och actionfiguren som först inte fick en "high 5"...

Sen har filmen en massa referenser och kopplingar till tidigare filmer i serien. Som vanligt i denna serie bjuder den på mer eller mindre djuplodande filosofi i massor. Men jag lämnar det till er att upptäcka och uppleva själva.

Jag avslutar som Forky istället:

Forky: I will explain everything.
Knife Toy: How am I alive?
Forky: I don't know.

Betyg: 5/5

Jojjenito ser filmen för första gången så var lite varsamma med honom. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

Toy Story 4 (2019)

Woody har arbetat hela sitt långa liv för barns bästa. Men hur blir det när "hans barn" hittar nya leksaker och går Woody förbi? Efter ett liv i barnens tjänst, vad återstår när barnet, "guden", kastat dig åt sidan?

Sällan har Toy Story-serien så tydligt signalerat konceptet att barnet är Gud och de levande leksakerna är Gudens tjänare, som när barnet Bonnie de facto skapar ett nytt liv i inledningen av Toy Story 4.

Man kunde kanske tro att serien var klar i och med trean, men så var icke fallet. Den fjärde filmen behandlar efterspelet på ett briljant sätt. Jag ångrar bara att jag inte såg om de tre första filmerna före jag såg denna då vi återbesöker en hel del karaktärer och teman som etablerats och behandlats i de tidigare filmerna.

I fyran förbyts ett religiöst blint troende på sitt barn mot något nytt, kan det vara kärlek, kan det vara vänskap, kan det vara ett eget liv som något annat än en slav?

Som vanligt med de bästa Pixar-filmerna har denna film flera lager. Vi får humor och kul karaktärer på flera nivåer. Filmen fortsätter att ge en intressanta saker att fundera på efter den är slut. Jag finner mig konsumera den långt efter själva titten är slut. Den lilla figuren Forky hänger sig kvar. Lustig figur det där.

Den roligaste nya karaktären är dock den kanadensiska Duke Kaboom som har så svårt att leva upp till sin egen reklamfilm. Han pratas av de senaste årens guldgosse Keanu Reeves. Yes We Canada!

En annan mycket kul detalj är skämten runt karaktärernas inre röster där Buzz löser frågan på ett förträffligt och mycket underhållande sätt.

Filmens "bad guy" är mycket bra, en komplex figur med en hustlers röst. Ja, hon pratas av Christina Hendricks känd som Saffron från Firefly. Hennes henchmen är nästan lika creepy som dockan i Buffy-avsnittet "The puppet show".

För övrigt gillar jag fåret Billy, Goat och Gruff. Det är roliga tjejer det.

Ett stort tips de de som inte sett så mycket Pixar-filmer, looking at you Jojjenito. Se alla fyra Toy Story-filmerna ihop, som den serie de är. Det blir filmerna bättre av totalt sett då alla uppföljare refererar till de tidigare hej vilt. Jag ser fram emot att se om alla fyra vid tillfälle och då låta blommorna i denna bukett öppna sig fullständigt.

Det blir en stark trea efter första titten, men jag kan tänka mig att filmen växer vid omtitt.

Betyg: 3/5

Done the Impossible: The Fans' Tale of 'Firefly' and 'Serenity' (2006)

Done the impossible är en dokumentär om fans till tv-serien Firefly gjord av fans till tv-serien Firefly. Den kom ut 2006 och täcker in perioden efter tv-seriens nedläggningsbeslut av kanalen FOX. Det är mycket ryggdunkande och självförhärligande av fansen till serien, men det är också överraskande mycket av filmen som består av intervjuer och deltagande från skapare, skådespelare och folk bakom kulisserna till serien och långfilmen Serenity (2005).

Både Joss Whedon och Tim Minear intervjuas. Tims delar känns mer seriösa. Joss däremot har de fått tag på på golvet på någon stor convention (kan det ha varit Comic Con?). Adam Baldwin (Jayne) är presentatör och värd för hela dokumentären. Dessutom återkommer flera klipp med intervjuer med Jewel Staite (Kaylee), Morena Baccarin (Inara), Alan Tyduk (Wash), Nathan Fillion (Mal), Ron Glass (Book) och Christina Hendricks (Saffron). Av folk bakom kulisserna som deltar i filmen syns seriens kompositör Greg Edmonson samt producenter till Serenity från Universal Mary Parent och Christopher Buchanan.

Andra random folk som dyker upp i kortare intervjuer är James Gunn (som senare gjort Guardinas of the Galaxy-filmerna), Rafael och Yan Feldman (Fanty och Mingo från filmen), Tracy Hickman och Margaret Weis som gjort Firefly the Role Playing Game och författaren Orson Scott Card (Ender's Game).

Men en stor del av filmen lämnas åt fans av alla de olika slag. Det är allt från folk som bara berättar om vad serien betytt för dem personligen, till fans som arbetat med "guerilla marketing" för att få serien att återuppstå efter nedläggningen, till folks om varit med och gjort fans films eller deltagit på conventions i olika roller.

Jag pendlade mellan att tycka att de var gulliga till att vilja ta fram skämskudden, lika mycket för att en del fans var helt hysteriskt känslosamma som en självmedvetenhet om att jag själv är en del av denna skara fans. Jag har ju podden, deltagit på en Firefly/Serenity convention i London 2006 och allt annat jag hållit på med.

Detta är en dokumentär som endast vänder sig till oss som gillar serien. Den berättar inget om seriens uppgång och fall och återuppståndelse från ett perspektiv som skulle vara intressant för den oinvigde. Detta är ren och skär introvert betraktelse om fansen och deras hjältar.

Jag gillar den!

Betyg: 3/5

Jag och Johan pratar om dokumentären i näst sista avsnittet av Fireflypodden.

Selfie!!

The Neon Demon (2016)

  

Tillit?

Nicholas Winding Refn är en filmskapare man inte kan lita på. Det står klart för mig efter att jag sett hans senaste film The neon demon. Det är kanske inte en aspekt av filmtittande som diskuteras ofta, men när jag ser en film och en bit in i filmen känner att regissören gör bra val om och om ingen kan jag känna en stor glädje och lycka över den trygghet som infinner sig. Ibland kallar jag sådana filmer för "riktiga film-filmer". Men när det omvända sker blir smärtan stor, Jag brukade gilla Kevin Smiths alster mer eller mindre utan förbehåll. Men det var före hans film Tusk. I den bevisade han att jag inte kunde lita på honom som filmskapare längre. Tilliten hade försvunnit i och med de katastrofala val han gjorde under andra halvan av den filmen. På samma sätt är det nu med Winding Refn...

Var ska jag börja? Detta är den värsta sortens pretto-smörja man kan se på bio. Filmen är yta, yta,yta och innehållet är spekulativt och uselt. Jag brukar bli förtjust över filmer som man får brottas lite med och som det tar ett tag innan man helt får greppet på och förstår. Men detta är inte en sådan film. Under titten satt jag och jämförde den med en psykedelisk film från 1970 av någon LSD-trippande filmmakare. Döm om min förvåning när Winding Refn tackar Alejandro Jodorowsky i eftertexterna till filmen. Spot on.

Filmen handlar om Jesse (Elle Fanning), en ung flicka på rymmen som försöker slå sig in som modell i drömmarnas stad Los Angeles. Hon möter där sliskiga modefotografer, gudalika designers, kyliga modellagenturfolk och andra flickor som hotas att ramla ner från toppen av de yngre och smalare sötnosarna som hela tiden utmanar nedifrån. Filmen ska väl visa vilket hårt liv modellerna har framför sig och vilka risker det för med sig. Vi får också veta av Winding Refn att det inte är bra att vara 13 år och rymma och ta in på sliskiga motell.

Filmens struktur och fokus på snygga bilder stämmer väl in med filmens tematik och budskap, men jag hade hoppats att filmen hade haft något mer intressant att säga. Det känns som att Winding Refn skrapar på ytan av någon intressant och spännande, men det är som att han inte vet hur han ska få ur sig det han vill säga. Den enda figuren i filmen som lockar till lite nyfikenhet är Ruby (Jenna Malone), men den karaktären krossas under Winding Refns absurda konstnärliga ambitioner i en scen i slutet som kan vara en av de mest groteska jag sett på år och dag. Och det, kära vänner, var inte en "bra" grotesk scen, den var bara grotesk för chockeffektens skull. Som om han vet att hans förmåga att skriva bra manus saknas och han känner att han måste göra något annat "over 9000" för att nå fram i mediebruset. Det är den scenen som slutgiltigen informerar mig om att filmen är "anus", och att jag inte kan lita på Winding Refn. Jag behöll tålamodet uppe efter hans tveksamma Only God forgives. Men efter detta är det slut mellan oss. Jag måste ha en gnutta självrespekt kvar! Damn it!

Spegel, spegel på väggen där - säg, vem som skönast i landet är? 

Jag ger The neon demon två speglar av fem möjliga.

Betyg: 2/5