Denna revy innehåller spoilers från Buffy the Vampire Slayer, säsong 7
Givetvis skulle man önska att sista säsongen av Buffy skulle vara den starkaste av de sju, men antagligen var det ett långskott, för vilka tv-serier avslutades med sin starkaste säsong egentligen? Förutom Firefly då! Det är kanske naturligt att slutet blir svagare då det är betungande för alla inblandade att lyckas knyta ihop säcken på ett bra sätt och samtidigt addera ny energi i serien hela vägen in mot mål.
Jag tycker i alla fall att säsong 7 är svagare än femman och sexan. Och svagare än tvåan och trean också. Den är i nivå med fyran och ettan för mig. Säsongen story arc är svag och ogenomtänkt känns det som. Som vi diskuterade i podden svänger det fram och tillbaka om flera saker, inte minst Buffys roll i gruppen, från hyllad, till utkastad ur sitt eget hus tillbaka till ledare i gruppen inom en miniarc om 3-4 avsnitt.
Att de valde att lägga till en massa nya ansikten i form av the wannabies (the potentials) känns också olyckligt. Förvisso synkar det in i det övergripande temat att serien ofrånkomligen handlar om mångfacetterade och starka tjejer så tar det onödigt mycket fokus på de karaktärer vi lärt oss älska, scoobisarna, som jag ville spendera varje sekund med desto närmare slutet vi kom.
Tyvärr var kärleksrelationen mellan Kennedy och Willow också under all kritik. Kennedy känns inte som en person som Willow skulle falla för. Det är snarare en tjej som skulle passat i Cordelias bitchiga gäng från säsong 1, det vill säga det gäng som gjorde livet surt för Willow under hela hennes uppväxt som den nörd hon var.
Trots att den övergripande story arcen inte är speciellt bra finns det ändå favoritavsnitt från säsong 7. Jag älskar avsnittet med Gnarlen som äter köttslamsor från Willows mage när hon ligger osynlig och paralyserad i en grotta. Det är en av de äckligaste scenerna i hela serien. Självklart älskar jag säsongens master class i tv-seriekreativitet i Jane Espensens Conversations with dead people där vi både får finurlig komedi med Buffy och dramatisk spänning med Dawn och en tyvärr något avtrubbad romantiskt nostalgi med Willow. Ett humoravsnitt som gick hem hos mig var Storyteller där säsongens uppstickare Andrew spelar in en videodagbok från huset.
Vad mer? Jag gillar konceptet med The First även om det hade varit lite kul att få lära sig mer om han/hon/det. Jag älskar såklart Caleb, spelad av en av mina favoriter Nathan Fillion. Och det var kul och lite känslosamt att återse Angel, Faith och The Mayor.
Sista avsnittet är svagare än vad jag skulle önskat men det känns ändå alltid konstigt att se det just för att det är det allra sista avsnittet av de 144. Det går inte att inte bli ledsen, vemodig och ångestfylld när signaturmelodin tonar ut för sista gången. Det är som att förlora en nära vän som man umgåtts med mycket under en längre tid. Som om allt det roliga tagit slut. Som att inse att nu måste man tillbaka till sin egen vardagsbänk...
Min topplista för säsongen:
5. Dirty girls (S07E18)
4. Chosen (S07E22)
3. Same time, same place (S07E03)
2. Storyteller (S07E16)
1. Conversations with dead people (S07E07)
Bubblare: Lies my parents told me (S07E17), First date (S07E14), Showtime (S07E11), The killer in me (S07E13)
Jag ger säsongen en svag fyra.
PS, om du är intresserad av Buffy kan jag tipsa om Buffypodden som jag och Johan körde 2015-2017. Där poddar vi om hela serien, alla sju säsonger, alla 144 avsnitt under 47 glimrande poddavsnitt. Du hittar podden här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar