I samtal om film med mina kära filmbloggande vänner kan man ibland upptäcka gigantiska svarta hål i vännernas filmerfarenheter. Så när jag hörde att Fiffi, som sett "allt", inte hade sett Donnie Darko blev jag förvånad, förbryllad och lycklig i nämnd ordning. Förvånad eftersom det kändes som vi redan pratat om filmen, förbryllad för hur kunde hon ha missat den, och lycklig för att då kunde jag ju bjuda in henne till filmvisning. Vilken sagolik lycka att få se filmen tillsammans med en som aldrig sett den förut! Sagt och gjort, jag bjöd in Fiffi till lite verklighetsflykt, en filmkväll hemma hos Henke.
 |
| Signifikanta filmval av Richard Kelly? |
Jag kom direkt in i filmen, inledningsscenerna med The killing moon är magiskt suggestiva. Tämligen snart började jag dock fundera på hur det var att se filmen för första gången. Jag har väl sett filmen en 5-6 gånger varav två gånger på bio via Filmfestivalen. Hur upplever man filmen vid första titten? Minnen är grumliga från min egen debut. Jag smålog lite för mig själv och sneglade mot Fiffi. Jag undrade om hon drogs med eller om hon bara såg förvirrad ut, men samtidigt ville jag inte att hon skulle känna sig betraktad och därmed ta fokus från filmen. Efter ett tag frågade hon om jag kom ihåg alla scener från filmen? Ja absolut, svarade jag snabbt. Varför svarade jag så? Jag kommer ju inte alls ihåg ALLA scener, bara de flesta. Vi pratade dock inte mer under filmen. Som Jojjenito säger...
 |
| Man. Får. Inte. Prata. Under. Filmen! |
Eftersom man inte kan åka tillbaka i tiden kommer jag aldrig mer få uppleva hur det är att se filmen för första gången. Men såvitt jag kommer ihåg är det en blandning av känslor, från förvirring och rädsla till upprymdhet och eufori. Filmen är kanske en pretentiös independentfilm som mässar kvasireligiösa budskap och leker med begrepp som maskhål och tidsresor, men jag älskar den. Jag kunde inte läsa av Fiffis reaktioner efter filmen så jag kommer vara mycket nyfiken när jag får läsa hennes inlägg om filmen.
 |
| Frank: You got away with it. |
Vad är det som gör den så bra då? Den största förtjänsten måste vara känslan i filmen. Trots flera tittningar fattar jag inte filmen fullt ut än idag, men det gör liksom inget att filmen är som den är. Det är inte viktigt exakt hur allt hänger ihop, det är känslan i filmen som gör den bra och till en favoritfilm. Det är en ganska sorglig film och den har en domedagskänsla som tilltalar mig. Hur man än ser på handlingen så kan den inte ha slutat lyckligt. Ändå blir jag otroligt upprymd varje gång jag ser den. Jag väljer Love, inte Fear! LOL.
 |
| Kitty med sitt anus fortfarande intakt. |
Något som starkt bidrar till stämningen i filmen är ett suveränt soundtrack med höjdarlåtar som The killing moon, Never tear us apart, Love will tear us apart, Mad world och Under the Milky Way. Men framför allt är filmen full av suveräna skådespelarprestationer. Jake Gyllenhaal som Donnie, hans syster Maggie som syrran Elizabeth som gilla Dukakis är perfekta i sina roller.
 |
| En av filmens många starka scener. |
Mary McDonnell och Holmes Osborne är helt otroliga som Rose och Eddie Darko. Pappan är filmens klart roligaste och mamman är filmens motpol till all galenskap samt att hon bär slutscenerna på sina axlar. På tal om galenskaper, vi älskar väl alla Beth Grant som Kitty Farmer och Patrick Swayze som självhjälpsoraklet Jim Cunningham?
 |
| Observera Kittys t-shirt. |
Jag tror inte att filmen vinner på att analyseras ihjäl. Tänk gärna på den, men låt den sedan vara. Lyssna på Frank och fundera lite på om tidsresor kanske ändå finns. Betyget blir till slut ganska lätt att välja, speciellt efter sista scenen där Mary McDonnell spelar så bra, att det kryper i huden på mig.
Jag ger Donnie Darko fem fåniga kanindräkter av fem möjliga.
Betyg: 5/5
Undrar nu vad Fiffi tyckte... jag tror det går bra, kolla här.
Head over heels
 |
| R.I.P Donnie |
