I Confess (1953)

"I confess" är sista Hitchcock-filmen för ett tag här på bloggen. Shinypodden säsong sex avslutades med denna film. Ni kan lyssna och kommentera på avsnittet här.

Filmen i fråga är inte en muntergök direkt. Detta är tungt och helt humorbefriat till skillnad från Hitchcocks vanliga stajl. Hitchcocks lite ironiska anslag saknas här vilket känns som en svaghet. Det är kanske hans katolska uppväxt som lagt sordin på hans arbete med denna film?

Filmens huvudsakliga konflikt, den om prästen som inte får eller kan eller vill yppa vem mördaren är, är ganska intressant. Han har fått reda på vem mördaren är under bikten och när prästen själv ställs inför rätta för mordet blir det en prekär och tillspetsad situation.

Fast nu vill jag bekänna att det egentligen inte är speciellt intressant, om jag ska vara helt ärlig. Det är galenskaper alltihop, vuxna män med vanföreställningar och ett invecklat regelsystem runt deras hittepå. Desto fler regler desto lättar att tro på? Men så som det spelas upp i filmen är det vagt intressant i alla fall.

Sidohistorien om prästen och hans kärleksliv är inte intressant tycker jag. Manusförfattaren har antagligen adderat den sidohistorien för att skapa mer konflikt och den känns onödigt helt enkelt. Hade varit renare om det bara handlat om prästen och hans inre kamp. Vem vet?

Filmens styrkor ligger i ett snyggt svartvitt foto och en massa snygga "shots" från Quebec då mycket av filmen spelades in "on location". Till fotot kommer en vass insats av Montgomery Clift. Han spelar prällen med sparsam dialog och uttrycker ångest, rädslor och inre konflikt via ansiktsuttryck och specifikt via ögonen. Det var spännande att se honom metodskådespela.

Som helhet var dock filmen trälig och jag ger den en tvåa.

Betyg: 2/5

Patton (1970)

"I don't know why, but the image of a bullet coming straight for my nose was more horrifying than anything else."

Patton är en lång film, en ruskigt lång film. George C. Scott är majestätisk i sin tolkning av den galne men i krigsmått mätt framgångsrike amerikanske generalen under WWII. Scott vann en Oscar för bästa manlige skådespelare. Filmen vann totalt åtta Oscars inklusive bästa film, regi och ett av manusprisen. Filmen bygger på två biografiska böcker om mannen.



Som studie av mannen, myten, Patton är filmen bra. Trots alla personer som passerar revy i filmen är det egentligen bara Patton och hans kollega General Bradley ljuvligt spelad av en mänskligare Karl Malden som vi får lära känna närmare. Patton var högfärdig, stolt, hård, fåfäng och hade en kort stubin. I vissa scener är han Tumpianskt absurd. Han skäller ut och slår soldater som är rädda till exempel. General Bradley som för övrigt startade som ett befäl under Patton och slutade som hans chef (vissa ledare över Patton såg hans galenskap och begränsade hans avancemang i rang), är en mildare och mer komplett ledare. Jag gillade till att börja med Maldens gigantiska potatisnäsa men under filmens gång gillade jag honom för hans humanism mer och mer.

Filmen är lång och den kan delas in i tre delar. Under de första timmarna när de är i Afrika och krigar mot Rommel och hans ökenråttor är den som bäst. Under en timme eller två i mitten tappar filmen rejält i tempo och blir ganska tråkig. De avslutande timmarna utspelas i de franska skogarna om vintern under Ardenneroffensiven och slaget om Bastogne och då är filmen mer intressant igen.



Filmen misslyckas i en avgörande detalj och det är att visa Patton som den strateg han var. Vi får knappt se honom utföra sitt jobb en enda gång. När hans 3:e armé avancerar ser vi honom åkandes fram och tillbaka i en jeep men jag får aldrig en känsla för varför hans styrkor vann hela tiden. Det enda som påvisas är att han var hård och drev sina mamman hårt. Filmen är kanske endast en studie av mannen bakom kulisserna, men jag hade gärna sett att man lagt lite mer tid (för det har man gott om i denna film) på att beskriva de militära strategierna och bedrifterna. I en serie som Band of Brothers får man en mycket bättre känsla för vad som hände och var på karta det hände än denna film. Detta trots att serien också fokuserar på individen mitt i kriget.



Flera gånger visades tyska pansar som avancerade men sedan rann det ut i sanden/snön och själva slagen hoppades över. Ofta blev det en ren "cop out" där slagen representerades av korta svart-vita tv-bulletiner från kriget typ "Patton befriar Bastogne". Ur militärhistoriskt perspektiv är filmen inte ok. Vi får också se den tyska sidan av och till och följa diskussionerna om Patton hos de tyska ledarna runt Rommel. Mycket intressant men tyvärr ledde detta inte heller till något speciell "pay off". Däremot var det mycket uppfriskande att se Patton ha en så klart bild av vad Sovjetunionen var för något. Han ville ju fortsätta österut och ta hand om nästa fiende med en gång. Tänk så rätt han hade!

Som helhet hade dock filmen tillräckligt mycket av bra saker för att den ska vara klart rekommenderbar för någon som har en dag över att spendera med Patton i Scotts skepnad.

Jag ger Patton tre historielektioner av fem möjliga.

Betyg: 3/5