Agatha Christie's Poirot - Series 10 (2006)

 

Så har jag betat av den tionde säsongen av denna supermysiga serie. Efter att säsong 9 var så bra hade jag ganska höga förväntningar som delvis uppfylldes.

Serien är så mysig att det knappt har betydelse exakt hur intressanta de fyra filmerna är. Miljöerna är ofantligt mysiga, speciellt när det utspelas på 30-talet. Sir David Suchet är som sagt fantastisk som Poirot. Jag väljer att se serien i lagom takt. Det ska vara en lugn och trivsam sittning, gärna med ett glas portvin i handen. Det är så jag jobbar.

Under säsongen ser man några mycket kända och flera vagt kända skådespelare dyka upp vilket är ett resultat av större budget och en starkare produktion. De mest kända från denna säsong torde vara Elliot Gould och Michael Fassbinder. Sedan ser jag flera brittiska karaktärsskådespelare som jag ofta inte kan namnet på.

Första filmen är "The mystery of the Blue Train" vilken jag tyckte var lite otydlig och mest kändes som en tidig version av något som senare skulle bli "Mordet på Orientexpressen". Vi har samma visa med tåg, ond bråd död och Poirot i sitt esse.

"Cards on the table", säsongens andra film var mycket stimulerande. I denna film bjuder en stenrik och excentrisk man in åtta personer, dels fyra som han tror har begått mord och kommit undan, dels fyra "sleuths", dvs detektiver. Vi har Poirot, en polisman, en Secret Service-snubbe samt Adriane Oliver, den mycket lustiga författarinnan av kriminalromaner. Ms Oliver är givetvis Agatha Christies alter ego, n'est-ce pas? 

De fyra potentiella mördarna spelar bridge i ett rum och kriminalarna spelar i ett annat rum. Sent om natten bringas värden om livet. Det är kul för en bridgspelare att se att själva mysteriet delvis löses med hjälp av hur partierna spelades. 

Båda de två återstående filmerna, "After the funeral" och "Taken at the flood" påminner starkt om Rian Johnsons "Knives out". Eller tvärtom såklart. De handlar om efterdyningarna av en rik person som dött och hur de efterlevande härjar för att vinna så mycket som möjligt. "After the funeral" var sinnrik och ganska roande, medan "Taken at the flood" som utspelas 1946 hade en mycket mer allvarlig och ödesdiger stämning. 

Av de två var "Taken at the Flood" klart bäst. Inledningen var lite lätt förvillande då regin var annorlunda. Jag fick en känsla att regissören försökte vara lite för konstnärlig, men allt eftersom historien utvecklades blev jag mer och mer indragen. Detta är ett mörker i alla fall inte jag är van vid från Agatha Christies värld. Efterkrigstiden i England var dock en mycket mörk tid, något vi i Sverige kanske inte riktigt kan förstå. Hela landet i ruiner. Friheten för Europa hade ett högt pris på sina platser. Slutet av filmen är ett av de starkaste i Poirot-serien jag upplevt. Jag har aldrig sett Poirot så arg! Jag älskade hans intensitet och medmänskliga patos. Mördaren hade gjort helt oförlåtliga synder enligt Hercule och jag kan inte annat än hålla med honom. Trots att jag är ateist. Moral handlar inte om religion som jag brukar säga.

Mycket njutbart som alltid, men en viss range mellan filmerna under säsongen.

Betyg: 3+/5

Cards on the table

 

Stand Up Guys (2013)

How's your pecker?

Projektet decennier är just nu inne i den tidiga fasen som betyder en massa gamla filmer. För att lätta upp det hela lite har jag sett på några nyare filmer också. Som kompensation valde jag till att börja med en film med tre mycket gamla skådespelare. Al Pacino, Christopher Walken och Alan Arkin gjorde alla sitt bästa för att ge pensionärs-bad-ass-farbror'n ett ansikte i den ståndaktiga Stand up guys.

Pacino spelar Val som just denna dag kommer ut från fängelset där han spenderat de 28 senaste åren av sitt liv. Bäste kompisen Doc (Walken) hämtar honom vid fängelseporten och de spenderar ett dygn tillsammans under filmens gång. Dramat i filmen är att Val är jagad av den lokale maffiabossen för blodshämnd. Doc och Val åker omkring i stan, fikar, går på horhus, tar lite för många Viagra, går på nattklubb, är bad asses och hämtar ut sin gamle ligamedlem Hirsch (Arkin) från ålderdomshemmet.

Walken, Arkin och Pacino

Detta är en thriller-komedi som faktiskt påminner mig lite om Killing them softly, fast den filmen inte hade en uns av komedi i sig. Men den långsamma och lite sorgsna stämningen med skurkar som filosoferar över ett förlorat liv finns där.

Alan Arkin splear skjortan av hans mer kända kollegor men han är inte med så mycket. Nej, detta är Pacino och Walkens film och jag överraskade mig själv med att tycka att Pacino är bättre än Walken, kors i taket. Walken kommer liksom inte igång. I de inledande scenerna är han tom ganska vinglig. I några scener i slutet är han dock hård som förr. Pacino spelar lyckligtvis inte över lika mycket som han gör i vissa filmer. Detta trots att hans Val är en karaktär som spelar över konstant. Val pratar mycket och lever livet med stora penseldrag. Komediinnehållet är inte hysteriskt men det får mig att småle några gånger.

Som late night diner-servitrisen Alex syntes en tjej som jag först tänkte kanske var hon som spelade Mel Gibsons dotter i den underskattade Into darkness, men det visade sig att jag känt igen henne från tv-serien Californication, Allison Timlin. Hon spelade den heta skådespelerskan Sasha Bingham i säsong 4 eller vad det nu var. Den lustiga Lucy Punch var med i en liten roll också.

Stand up guys var underhållande och bättre än vad jag förväntade mig. Mindre våld och mer innehåll så att säga.

Jag ger Stand up guys 3 avsked av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Addison Timlin som Alex

Lucy Punch som Wendy