Pulp Fiction (1994)

När vi sett klart Reservoir dogs var det kanske dags att gå och lägga sig, men Måns var eld och lågor och insisterade på att vi borde se Pulp fiction också. David hade ju inte sett den! Tja, pojkarna är tonåringar, nästan vuxna, och det var en lördagskväll så det är klart att mordbror var med på noterna. Sagt och gjort, fram med dvd och trycka på play.

Hur många gånger har man sett Pulp fiction egentligen? Färre än vad man kan tänka sig tror jag. Det är i alla fall en film som jag inte sett så ofta och förutom de mest ikoniska scenerna; Hunny Bunny, Mia och Vincents dans, adrenalinsprutan, Butch och svärdet, ”It’s Jed choppers, baby” och den olycklige Marvins bortgång kom jag inte ihåg så mycket. Eller jo, jag kom ihåg en hel del men bara fragment. Jag kom ihåg detaljer från många scener men inte hela scener eller i vilken ordning de kom. Allt är ju huller om buller i vilket fall.



Detta är en rackarns lång film också, typ 2,5 timmar. Men tiden flög fram trots den sena timmen. David spekulerade och frågade, Måns och jag log stilla och hyssjade lite då och då. Måns såg extra förtjust ut. Tror att detta är en film som kanske uppskattas allra mest när man ser om den. Vid första titten är det lätt att det blir ”overload” av intryck.

Denna gång kände jag att filmen är i princip lika bra som den är berömd. Det är ett mästerligt hantverk. Samtidigt är den ganska ojämn. Inte för att den blir dålig eller tråkig i de låga partierna men de saknar samma energi som de allra bästa scenerna har.

De bästa partierna är de med Butch och Fabienne, Butch och Marcellus samt de mellan Vincent och Mia. Samuel L Jacksons Jules är lite tradig i vissa partier även om dialogerna mellan honom och Vincent är superba. Tim Roth och Amanda Plummer levde dock inte upp till hypen jag hade i huvudet.



Pulp fiction har sin rättmätiga plats i filmhistorien som Tarantinos första fulländade film. Den har satt avtryck i populärkulturen som bara de största filmerna gör. Jag gillar den.

Av de tre filmerna vi såg under helgen med anknytning till Tarantino, dvs antingen manus eller regi är fortfarande True romance den klart bästa filmen. Pulp fiction är lika klart tvåa och Reservoir dogs tar tredjeplatsen trots att det är en jättebra.

Jag ger Pulp fiction fem stolta boxare av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Some Kind of Wonderful (1987)

Some kind of wonderful är den sista av filmtipsen jag tagit mig tid att kolla på under denna runda. Min gode vän Patrik i Göteborg rankar den som den näst bästa skolrullen från 80-talet. Det är en film han hävdat att jag måste se flera gånger om. Manus är skrivet av favoriten John Hughes och han har också producerat filmen. Regissör är dock Howard Deutch som också regisserade en av mina åttiotalsfavoriter Pretty in Pink. Även om jag såg en hel del film när det begav sig lyckades jag tydligen missa Some kind of wonderful men nu var det dags. Jag såg verkligen fram emot denna juvel...

...men jag kan snart ångra att jag inte så den när den var färsk, för nu har den uppenbarligen gått över sin "bästa före"-datum. Jag kom aldrig in i filmen. Det kan knappast vara manus fel (John Hughes!) då den är precis som alla andra filmer från genren. Nej, det är de extremt svaga skådespelarinsatserna som skjuter filmen i sank. Det är både skådisarnas insatser men också felaktig casting av skådisar helt enkelt.

Filmens huvudperson Keith spelas av en svag Eric Stoltz. Hans ljusa stämma klingar falskt och jag känner inget för den killen. Den enda karaktären i filmen som är bra är Watts spelad av Mary Stuart Masterson. Hennes karaktär är genuin och som skådis känns hon helt ok, problemet med Watts är bara att hon är så ointressant och tråkig. Flera av de övriga är rent ut sagt dåliga. Filmens snygga tjej Amanda spelas av Lea Thompson och hon är katastrofal. Totalt frånvarande. Jag läste att John Hughes ville ha Molly Ringwald i den rollen men att hon tyvärr tackade nej. Vilken miss! Det hade ju varit något det! Some kind of wonderful är ju väldigt lik Sixteen candles i handlingen, men här är det ombytta roller med en fattig pojke som är sugen på en av de populära tjejerna istället för tvärt om. Att få se Ringwald "byta sida" hade varit jättekul.

Filmens svagaste länk är den rike snygga killen Hardy som Amanda är ihop med i filmens inledning. Han spelas av den för mig helt okände Craig Sheffer. Han är totalt usel. Man ser från allra första början att han är ett asshole. Den rollen hade blivit så mycket bättre om en karismatisk och charmig skådespelare hade spelat honom. Då hade man förstått varför han var så populär, varför Amanda var med honom och kontrasten när han svinar till det mot slutet hade betytt något. Lite som James Spaders karaktär i Less than zero alltså. Kyle MacLachlan var ett tag inplanerad för rollen och "hell yeah" det hade varit mycket bättre.

Så sorry Patrik, jag kan inte falla in i hyllokörerna för denna film. För mig handlar den om en ung kille, en bona fide stalker som förälskat sig i den snygga tjejen utan att ha pratat med henne en enda gång. Han målar tavlor av henne. Han köper extremt dyra juveler till henne innan han ens gått på första dajten. Creepy. En framtida serial killer, någon?

Keith's bästa kompis Watts är en dålig trummis med masoschistiska drag. Svårt att sympatisera
speciellt mycket med en karaktär som är så korkad som hon verkade vara. Till sist, Amanda skulle kunnat vara den intressanta karaktären om hon bara spelats av en bättre och mer passande skådespelerska. Scenen när Hardy kallar henne sin "property" hade kunnat vara riktigt vass, nu pannkaka.

Men visst det finns några vagt underhållande scener som skyddar filmen från det nesligaste av nesliga betygen. Bästa karaktären i hela filmen var skinnskallen Duncan spelad av en mycket ung Elias Koteas. Och i rollen som Keiths pappa Cliff ser vi stabile John Ashton, Sgt Taggart från Snuten i Hollywood. Nåja, win some, loose some. Jag ger Some kind of wonderful två svaga kärlekshistorier av fem möjliga.


Betyg: 2/5