Tom Clancy's Jack Ryan - Season 3 (2022)

Tom Clancy's Jack Ryan är inte den bästa spionserien jag sett men den är nog så spännande och den inbjuder till "binge watching". Jag kastade mig in i tredje säsongen direkt efter att jag tittat klart på S2.

Denna gång ska Jack, Greer och Mike stoppa ett världskrig mellan Ryssarna och västvärlden. Det är höga stakes och säsongens problem är bra iscensatt. Säsongen inleds med en suggestiv scen från mörkaste Sovjetunionen 1969 om en utveckling av ett icke spårbart litet kärnvapen som kan användas för att starta eller elda på konflikter. Detta onda vapen poppar upp i nutid och Jack får nys på det. The chase is on...

Jacks irriterande chef ms. Wright beordrar honom att sluta jobba med caset och Jack måste åter igen gå "rogue". Detta verkar vara Jacks modus operandi.

Jag gillar karaktärerna och deras samarbeten, Jack, Greer och Mike. Greer blir mer och mer den tänkande hjärnan som förstår sig på hur fienden tänker medan Jack och Mike mer och mer påminner om Modesty och Willie.

Samtidigt blir det lite fånigt när höga CIA chefer för att inte tala om Tjeckiens president gör egna utflykter, utan livvakter etc, och försätter sig i knipa. Det känns oproffsigt allt som oftast och det uppfyller endast manusförfattarnas behov av drama, inte en realistisk hantering om man nu ska vara lite kritisk.

Delarna om Tjeckien och deras president var säsongens svagaste och då gillar jag ändå Nina Hoss som skådespelerska. Det kändes oklart om Tjeckien ens var med i NATO, vilket de ju är(!), och hanteringen av hoten mot landet kändes allt annat än realistiskt. När man sitter och funderar på sådana saker istället för att hänge sig åt spänningen har showen missat något viktigt i sitt upplägg kan jag tycka.

Jacks lokala CIA chef ms. Wright startade som en backstabbing bitch men hennes karaktär fick upprättelse i slutet av säsongen. Jag hade svårt att lita på henne ändå. Däremot verkade högsta CIA hönset director Miller vara en ful fisk så jag blev lite förvånad när han bara försvann ur handlingen mot slutet. Hade gärna sett lite mer konspiration där. Det är alltid kul med lite Ludlum-känsla över dessa spionserier. 

Karaktärerna Luka och Petr var båda intressanta, speciellt den gamle Luka från Sovjet. Eftertankens kranka blekhet hade nått honom. En gammal grizzlybjörn som man gärna har på sin sida när det blir hett om öronen. 

Bra underhållning för stunden ändå!

Betyg: 3/5

Tár (2022)

 

Tár är en fantastisk film för oss som kan uppskatta att gå på konserter på Berwaldhallen och se klassisk musik framföras av en symfoniorkester. Denna långa film uppehåller sig runt repetitionerna av Mahler femma som ska vara pricken över i:et för huvudpersonens karriär, den sista av Mahlers symfonier i cykeln med den kända orkestern i Berlin... 

Vem är, eller närmare bestämt vad är Lydia Tár? Och vad är filmen Tár? Båda frågorna är intressanta. Och jag har en tolkning på filmen som jag inte hört om på några poddar som recenserat filmen!

Lydia Tár är en fiktiv gigant inom den klassiska musiken. Hon är chefsdirigent för Berliner Philharmoniker. Hon är en världsberömd artist, en riktig stjärna. Hon är också hård, målmedveten, elak, egocentrisk och något av ett asshole. Missförstått geni, elak elitist eller helt enkelt psykopat? Frågorna rumlar runt i huvudet på mig under och efter titten.

Vad filmen är är faktiskt minst lika svårt att beskriva. Vid en hastig blick förefaller den vara en nutida kommentar om ”Mee too” och "cancel"-kulturen där man bytt på könet på rovdjuret. Men regissör Todd Field ger oss inte några svar vad Lydia Tár egentligen gjort sig skyldig till. Det antyds och görs troligt att hon groomar unga kvinnliga musikers som hon sedan förför. Men filmen bryr sig inte om att reda ut detta. Åskådaren lämnas att undra och spekulera i max 280 tecken. Just som det ofta är i verkligheten.

Vid en närmare titt handlar filmen om makt. Inget antyder att Lydia drabbas av kåtslag och förför sina adepter på grund av ruset. Jag kan inte komma på en enda scen i filmen som upplevs som speciellt sensuell. Lydia är en elitist och något säger mig att det är speciellt de som har magnifik talang som hon dras till. Som om hon ville skörda deras musikalitet, ungdom eller hela deras framtida karriär inom den klassiska musiken. Lydias fru Sharon (Nina Hoss) anklagar också Lydia för att alla mänskliga kontakter hon haft är en transaktion av något slag. Förutom relationen till parets dotter. Där ser man skymten av en person bakom masken "Lydia Tár".

Men om detta nu är handlingen varför känns filmen som en spökhistoria? Den blir mer och mer ruggig desto längre den går. Stämningen kan närmast jämföras med den smygande terrorn i Aronovskys Black Swan. Är detta en spökfilm eller finns det någon annan förklaring? Hmmmmm.

Först och främst tror jag inte att det är en spökfilm. Men hur kan då Lydias före detta adept och älskarinna (?) Krista Taylor dyka upp i hennes lägenhet om och om igen? Speciellt med tanke på att Krista just begått självmord efter att blivit motarbetad i sin karriär av Lydia... "Krista är en besvärlig person" sprider Lydia till alla som skulle kunna anställa henne.

Till slut hittade jag en Slate's artikel som var inne på samma spår som jag och till min förvåning och glädje hade han till och med "screen shottat" fram bildbevis på att Krista hemsökte Lydia i Berlin. Dessa små glimtar av Krista inne i Lydias lägenhet såg jag inte själv!

Tolkningen är att andra halvan av filmen utspelas i Lydias huvud, à la "Mulholland Dr."-style. När hon ramlar i stentrappan och slår sig halvt fördärvad i huvudet kan filmen switchat till hennes inre resa. Då får vi se hennes ångest och skuldkänslor göra sig påminda. Det kan också förklara de mer och mer bisarra scenerna som avslutar filmen som obemärkligt gått från ett drama till en spökfilm till en surrealistisk helvetseresa mot slutet. Hur man ska tolka den sista delen i Asien vet jag inte riktigt men det var kanske som att komma hem för henne, långt från uppmärksamheten, uppståndelsen och alla ofrånkomliga krav. Hon fick vara med sin musik i sitt esse med dirigentens pinne i handen.

Fascinerande film. Uppenbart att Cate Blanchett gör något extraordinärt i filmen. "Master class" i skådespeleri... Kan vara värt att ses om någon gång.

Betyg: 3/5

Krista på Q&A med Lydia i inledningen

Lydia hör Kristas dödskrik?

Krista står i skuggorna i Lydias sovrum

Krista står bakom dörrgaveln...

Slump att Lydia fastnar för massös nr 5? Mahlers femma...

Tillbaka Till Montauk (2017)

Filmen är ett relationsdrama signerat den tyske regissören Volker Schlöndorff. Stellan Skarsgård spelar en bohemisk författare från Sverige men bosatt i Berlin med det lockande namnet Max Zorn. Namnet kan vara taget av konstnären Anders eller varför inte Bondskurken med liknande namn?



Nina Hoss spelar Rebecca en framgångsrik advokat på Manhattan. Av en slump träffas de igen för första gången på många, många år. De var älskande under studietiden. Av skäl som inte ens Max kan beskriva gled de isär. Han var kanske ovillig eller oförmögen att hänge sig, ständigt på jakt efter nya famnar och trippar. Hon var kanske redo att slå rot, förvirrad av mixade signal? Max vill inte vara ett träd som slagit rot, han vill alltid flytta på sig. Men till vilket pris? Kan den kvinna han var menad för, och vice versa, gått förlorad redan på ett tidigt stadium i livet? Max är nu gift med fjärde hustrun, den yngre och totalt oskyldiga Clara. När han fått upp vittringen på Rebecca är Clara snabbt glömd.

Jag kände tidigt samhöre med filmen. Som om den beskrev saker som jag själv upplevt. Ibland kunde jag nästan förutse dialog eller beslut som karaktärerna gör. Ibland blev jag överraskad eller förfärad av deras val. Rebecca och Max åker på en kortare resa ut till spetsen av Long Island, till Montauk. Jag älskar miljöerna och jag slits sönder av Max och Rebeccas oförmåga att kommunicera. Ingen av dem lyckas kanske ta sig in innanför de hårda skal de skapat runt sig. Det är fascinerande att se en film full av scener som känns som mina egna minnen.



Skådespeleriet är lysande och manus är oerhörd naturligt och lätt att tro på. Detta är en ypperlig film som passar bäst för den tänkande filmtittaren. Väntar er inga bomber och granater, absolut inga robotar eller drakar. Bara två människor som hade en chans då, och kanske nu.

Jag ger return to Montauk fyra bleka tavlor av fem.

Betyg: 4/5

Homeland - Season 6 (2017)

Previously on Homeland... Första säsongen av Homeland var otroligt bra. Därefter har serien tappat en del men jag kommer åter till den om och om igen. Nu har jag sett den nyligen avslutade sjätte säsongen. Min revy kommer innehålla spoilers så jag varnar er som inte vill läsa sådant.

Första säsongen var en karaktärsdriven dramathriller. S2 och S3 hade allt för mycket fokus på alla turer runt Brody och blev mer actioninriktat, lite som om de sneglat lite för mycket på 24. S4 i Pakistan gav serien en ny energi och den utvecklades mot en ren spionthrillerserie. S5 i Berlin fortsatte i samma spår.

Spoilers för Homeland S6 nedan!



Här i säsong 6 befinner vi oss mestadels i New York. USA har en ny kvinnlig president och serien blir mer av en politisk spionthriller. Jag vet inte om showen bettat på att Hillary skulle vinna valet i höstas, men de har trots detta ändå fått med många aktuella frågeställningar som känns igen nu när då Trump och hans pojkar har makten. Det gör att serien får en extra krydda.

Första halvan av säsongen är riktigt vass. Jag binge watchar serien i tre sittningar. det går att hålla ett så högt tempo då avsnitten ofta avslutas med cliff hangers, och den är inte speciellt tung så att man måste låta avsnitt sjunka in mellan tittningarna. Det är inte som med Westworld, Stranger things eller den nya Legion alltså.



Trots att serien är spännande har den flera saker jag inte jublar över. Carrie är som bekant ensamstående mamma till en liten dotter och med henne i släptåg kan inte Carrie flaxa runt som en vettvilling som vanligt. Detta löser showen mer eller mindre krystat med att socialen tar hand om dottern och anklagar Carrie för att inte kunna sörja för hennes trygghet. Vardagsbänken igen och inte det roligaste ämnet i världen för en actionthriller.

Sen är det ju tämligen synd att min favorit Quinn lider av sviterna från den hjärnblödning han tydligen fick i slutet av S5. Jag hade nästan gissat på att de skulle ha låtit honom dö där i S5. Men nu när vi ändå har honom så fokuseras en stor del på honom. Jag gillar det men känner mig lite blåst på konfekten då han bara antydningsvis kommer tillbaka till att vara den bad ass vi alla vet att han är. Under hela säsongen byggs det upp emot att Quinn ska åter igen blir en total bad ass, men det sker aldrig. Det sker aldrig!



Hela slutet av säsongen är som en pyspunka. Det politiska spelet blåser in och över och lämnar en massa frågetecken inför S7. Gott så, men alla de små scener där enskilda personer får betala för sina gärningar hoppar de nästan helt över. Det är de små scenerna jag som åskådare sitter och väntar på till stor del. Det gör att jag känner mig väldigt besviken efter sista avsnittet.

Ta till exempel den högerextreme "sektledaren" O'Keefe. Varför fick vi inte se när hans propagandamaskin nedmonterades? Detta efter att den snälle Max riskerat livet för att avslöja dem. Att O'Keefes organisation inte överlevde är nog klart, hans beskyddare och finansiär uppe i högre makter försvann. I sista scenen från O'Keefes studio får jag en känsla av att hans verksamhet är åter till en liten obetydlig skala, men det är inte jättetydligt. Jag saknade tillfredsställelsen att se någon ta ned O'Keefe på jorden.



Ett annat exempel. Quinn följde efter den blonde mördaren under hela sablans säsongen kändes det som. Men slutet på den tråden blev extremt otillfredsställande. Quinn mot sitt gamla team av elitisar!! Hur kunde showen missa den chansen?? Och nu är Quinn expired. Supertrist. Nästan så att jag helt tappar suget efter mer från denna show. Astrids slut? Nja, dramatiskt i alla fall, men det kunde de göra mer av också.

Carrie då? Jodå, vårt gamla "drinking game" med en sup varje gång Carrie säger "I am sooo sorry" eller lipar så att snoret flyter kvarstår. Hon är inte lika intressant längre. Claire Danes gör henne så bra man kan, inget fel på henne, men författarna har börjat jaga sina egna svansar känns det som. Dessutom byggde hela säsongen upp för en show down mellan Carrie och Saul på ena sidan och Dar Adal på andra men det fick vi inte se heller.



Nu låter det som att jag sitter och vill skriva om hela manus, men nej, jag redovisar det jag trodde att showen byggde upp till. Det kändes som det jag skissar på ovan skulle komma men icke. Showen skickade signaler men följde inte upp dem. Tror att det är relevant att ifrågasätta showen i detta fallet.

Som helhet var dock säsongen spännande och engagerande. En show som denna (är nu) bygger väldigt lite på karaktärsutveckling utan istället är det handlingen inklusive alla twistar som är dess värde. Men när säsongen avslutas svagt blir betyget inte tipp-topp.

Jämfört med Angel som jag skrev om igår finns det inga karaktärer i Homeland som jag känner lika starkt för som en fyra fem stycken i Angel och det finns inget enskild avsnitt i Homeland som jag skulle vilja se om som "stand alone" bara för att spendera tid med de gamla "kompisarna". Homeland S6 är jämnare och slukas lättare, men den lämnar inte lika djupa spår i själen. Det är skillnad på serierna på det sättet.

Betyg: 3/5