The Princess Bride (1987)

The Princess Bride har länge rumlat runt i mitt huvud som en av de bästa filmerna från åttiotalet. Det är en klassisk film som älskas brett av filmnördar. Filmen har varit uppe och nosat på högsta betyget under en stor del av mitt vuxna liv.

Den har en störtskön mix av humor, fantasy och härliga karaktärer. Framför allt humor sticker ut, det är en mix av fysisk humor som funkar och en ljuvlig dialog som firar triumfer med en nästintill brittisk "dead pan" humor. Likheterna med Monty Python finns där, men denna film har flera grader varmare humor. Filmen har ett stort hjärta.

Galleriet av karaktärer är välfyllt. Favoriter är bland andra Iñigo "You killed my father..." Montoya, Inconcievable-Vizzin, Fezzik, Prince Humperdink, Count Rugen, The Impressive Clergyman, The Albino och Miracle Max.

Man får aldrig bra karaktärer utan bra skådespelare som ger dem liv och förutom Cary Elwes och Robin Wright i huvudrollerna njuter vi av Mandy Patinkin, Christopher Guest, Wallace Shaw, Billy Crystal och Peter Falk i ikoniska roller.

Jag må ha sett denna film fler än fem gånger och jag börjar kanske nå en viss mättnadsgrad, men jag älskar fortfarande fäktningsscenen mellan the Dread Pirate Roberts och Iñigo. Det kan vara den bäst koreograferade och genomförda fäktningssscenen i filmhistorien. Extra roligt att den är så bra i en film som inte fokuserar på actioninnehållet.

Jag såg filmen tillsammans med Måns i ett något form av "Filmskolan Redux", dvs de filmer han verkligen borde se för att få en bra start grund att stå på i sitt gryende filmintresse. I alla fall om jag fick välja, och det var det jag fick!

Betyg: 4/5

This Is Spinal Tap (1984)

"That extra push over the cliff"

This is Spinal Tap är en klassiker och närmast ikonisk film inom den smala genren mockumentärer. Jag hade sett den någon gång på åttiotalet, men misstänkte att humorn kunde ha varit lite för avancerad för mig då. Nu hade jag anledning att se om den. Jag var på jakt efter "one louder"-scenen! Och tusan vilken bra scen det är! Jag skrattar och slår mig på knäna i barnslig förtjusning.

Varför var jag då på jakt efter "one louder"-scenen?
Jo, idag startar jag en helt ny blogg som heter One Louder Reviews
Det är min nya musikblogg där jag skriver recensioner av mina skivor...
Väl mött i musikens underbara värld
Glöm aldrig One Louder Reviews
onelouder.reviews

Men åter till filmens värld. This is Spinal Tap som helhet var ungefär som jag kom ihåg den, dvs himla kul i vissa scener men fasligt ojämn och lite seg emellanåt. Det ÄR en rolig film, men den håller inte som hel film så att säga. Den påminner mig om mycket som Monty Python gjorde, väldigt kul i små portioner men lite tröttsamt i längden.

Som mockumentär är detta helt ok. Den är otroligt träffsäker över typen av hårdrocksband från min uppväxt. Mycket träffsäkert. Men när den saken är etablerad så mal filmen bara på. Vi får vissa höjdarscener då de sannerligen går igenom aspekter av rockmusiken som man kan skämta om. Vissa av skämten är på gränsen... det underliga med att trummisarna alltid dör, satiren när de diskuterar skivomslaget samt om tjejen som kommer in och förstör. Hette hon inte Yoko?

Nigel Tufnel: The numbers all go to eleven. Look, right across the board, eleven, eleven, eleven and...
Marty DiBergi: Oh, I see. And most amps go up to ten?
Nigel Tufnel: Exactly.
Marty DiBergi: Does that mean it's louder? Is it any louder?
Nigel Tufnel: Well, it's one louder, isn't it? It's not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten. You're on ten here, all the way up, all the way up, all the way up, you're on ten on your guitar. Where can you go from there? Where?
Marty DiBergi: I don't know.
Nigel Tufnel: Nowhere. Exactly. What we do is, if we need that extra push over the cliff, you know what we do?
Marty DiBergi: Put it up to eleven.
Nigel Tufnel: Eleven. Exactly. One louder.
Marty DiBergi: Why don't you just make ten louder and make ten be the top number and make that a little louder?
Nigel Tufnel: [pause] These go to eleven.

"One louder"-scenen är klockrent 5/5 men som helhet ger jag This is spinal tap en trea.

Betyg: 3/5

52 Directors: Rob Reiner

Rob Reiner är en flintskallig amerikansk regissör som är känd för komedier och ett och annat drama. Han har gjort några av filmhistoriens mest kända komedier. Inte illa. Inte en av mina favoriter men värd en plats i detta projekt ändock.



Without further ado...

Rob Reiner topp 5

5. Stand by me (1986)

Fin liten novell av Stephen King har blivit ett bitterljuvt drama om fyra pojkars uppväxt. Det är den där de går längs tågspåret.

4. A few good men (1992)

Filmstjärnornas filmstjärna Tom Cruise is perfekt domstolsdrama. Tompa, Demi Moore och Kevin Pollak kämpar i militärrätten mot Jack Hicjholsons överste Nessup. Kevin Bacon är med som åklagare också. Det är den där Jack Nicholson skriker så att saliven flyger (som vanligt alltså).

3. The American president (1995)

Romantisk komedi med manus av Aaron Sorkin. Michael J Fox och Michael Douglas är perfekt castade. Flertalet skådespelare från den underbara West Wing är med i denna film. Tema, dialog och inblandade gör denna till något av en prolog till serien. Det är den där alla pratar smart.

2. When Harry met Sally... (1989)

En av de bästa romantiska komedierna alla kategorier. Billy Crystal är så bra. Och vilken sprudlande dialog! Det är den där Meg Ryan gör sig en karriär genom att komma på caféet.

1. The Princess bride (1987)

"Hello. My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die."
"Inconceivable!"
"I'm not left-handed either."
Underbar film. Det är den där Columbo läser en saga för barnbarnet Fred Savage.



Jag har bara sett sex av Rob Reiners tjugo filmer:

1. This is Spinal Tap (1984)
2. Stand by me (1986)
3. The Princess bride (1987)
4. When Harry met Sally... (1989)
5. A few good men (1992)
6. The American president (1995)

Hoppa nu över och kolla vad Mr Christian tycker om Rob Reiners filmer.

The Wolf Of Wall Street (2013)

Jordan Belfort: Sell me this pen!

Jag var glad över valet av film för denna månads filmspanarträff. Det är mer givande för mig att vi skriver om välkända filmer som vänner, kollegor och alla andra också är intresserade av. Svåra och/eller okända filmer tycker jag att vi kan lämna åt filmfestivaler, decennier-projekt eller liknande.

Men även om jag var nöjd med filmvalet var det däremot inte riktigt sannolikt att jag skulle gilla filmen vi skulle se, The wolf of Wall Street. Den bestod av tre ingredienser som jag normalt sett inte är så förtjust i "at the movies"; Martin Scorsese, Leonardo DiCaprio och BOATS (based on a true story).

Döm om min förvåning då detta var en av de mest underhållande filmerna jag sett på bra länge. Detta är den bästa filmen från Scorsese jag sett. Jag älskade filmen. Halleluja.

Matthew var med alldeles för lite

Men ta mig tusan, Martin Scorsese har gjort en underhållande film med humor, nakenhet och en svinig Leonardo. Jag väntade mig det sedvanliga från duon, bombastiskt, tråkigt, pretentiöst och allt för seriöst. När Jordan Belfort (Leronardo DiCaprio) snortar kokain ur anuset på ett lyxfnask i inledningen av filmen hajjade jag till chockad över scenens brutalitet i all dess enkelhet. "Vänta nu, var det politiskt korrekt verkligen?". "Nej, sannerligen inte! Tjohoo!". Tänkte jag för mig själv och sedan var det bara som att åka med på "the ride". Rakt ner i Sodom och Gomorra. Rakt ner i den svettiga, knarkade och kåta värld som skapas av filmens 28-åriga finansbrottslingar med extremt mycket pengar. De svinar som bara pojkar med allt för mycket pengar kan göra. De kastar dvärgar på måltavla, knarkar som maniacs och ligger med kopiöst mycket kvinnor, både horor och alla lycksökande som samlas likt bin runt honungen.

Jag har inte egentligen något emot DiCaprio, jag tycker bara att han oftast spelar tråkiga roller, och allt som oftast är det för pretentiösa roller. Men här släpper han loss på ett sätt jag inte sett honom göra förut. Och ingen kan förneka att han har en otrolig karisma på duken. Den behövdes för att göra Jordan trovärdig. Det är som att han spelar huvudrollen i en Kevin Smith-film helt plötsligt. I en sådan film hade sexscener och knarkande inte varit lika upprörande eller oväntat. Det är just när duon Scorsese och DiCaprio gör detta som jag börjar dra på smilbanden. Det är så överraskande och därmed bra.

Filmen är lång, en del säger säkert att den är för lång, men jag satt bara och njöt hela tiden och filmen var över i ett nafs. Den har många framtida klassiska scener. Kokainsnortet i anus, dvärgkastning, Jordan och Naomi (Margot Robbie) i barnrummet, Jordan rinner nerför golfklubbens trappa, Jordan och hans far Mad Max diskuterar "the bush", flygresan till Schweiz, Jordan på lunch med Mark Hanna (Matthew McCounaghey), Jordans tysta konversation med den schweiziska bankdirektören, Donnie's (Jonah Hill) vita tänder, Donnie's 80-talsskjorta och så vidare. Och i slutändan var ju Margot Robbie's nakenscen ensam värd den dyra biobiljetten!

Sensmoral ropar du frågande nu. Tja, måste ALLA filmer vi ser vara moraliska? Måste alla filmer vara små uppfostringslektioner i vad som är rätt och fel enligt någon mittenfåra i ett gudsfruktande land? Var Jordan och hans muntra pojkar svin? Javisst, det är ju just det som gör dem så kul att beskåda. Knarkandet är ju inte så bra, men deras ekonomiska bedrägerier? De gjordes bara för att de kunde göras. Systemet är så ruttet och tillåter de handlingarna.

Skjortan!

Vita tänder!

Denna film måste ses om så snart den kommer ut på dvd. Kan det vara det senaste decenniets bästa citatfilm? Kan den vara lika underhållande vid en andra titt? Kan den bli ännu roligare? Detta var den "fina" filmregissörens svar på 2013 års mest missförstådda film Spring breakers.

Allt är en fantasi, baby. En fantasi om den amerikanska drömmen. Scarface on repeat, y'all.

Jag ger The wolf of Wall Street fem rakade sköten av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Hur upprörda blev filmspanarna? Är de arga? Eller glada som jag?

Fredrik on film

Har du inte sett den? (podd)

The Velvet Café

Jojjenito - om film

Fiffis Filmtajm

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmparadiset

Except Fear
Moving landscapes
Filmitch
Flmr

Stand By Me (1986)

We talked into the night. The kind of talk that seemed important until you discover girls.

En tydlig känsla av längtan tillbaka till barndomen spirar genom kroppen. Det är en nostalgisk längtan som genom minnenas tidsresa tar mig tillbaka till åren då jag lekte med samma kompisar varje dag. Tiden då vi inte ens bestämde att vi skulle ses dagen därpå, det var givet. Mötesplatsen var kanske landhockeybanan, pingisrummet, kojan i trädet eller stranden. Det var en enklare tid. Inga bokade möten, ingen planering som dödar fantasin och aldrig besvikelse över en lunch i ensamhet då sällskapet fått förhinder.

Stephen King (bok) och Rob Reiner (regi) har fångat känslor som jag hade gömt någonstans djup inne i mig. Känslor som visst fanns där, och som bubblar upp till ytan då jag ser filmen. Handlingen blir nästan hel oväsentlig. Stämningen är allt. Är det pojkarna i historien jag följer, eller är de avatarer för mig själv och min barndoms vänner?

Bra film ska ha förmågan att tala till oss på flera plan. En film som man inte kan relatera till blir ofta oförståelig och undflyende. Stand by me talade till mig som om den vore inkopplad direkt på min hjärnbark, till centrum för minnen och känslor från barndomen.

Stand by me har länge varit en film som gäckat mig. Jag hade en vag bild om vad den handlade om och jag trodde inte att jag skulle uppskatta den så mycket. Det är så ibland, det är min svaghet men också strategi. Nu när vi skulle tänka på barndomen kände jag att det var dags för mig att ge filmen en chans, och för det är jag tacksam. Filmen är jättebra, ja faktiskt mysig ta mig tusan.

Jag ger Stand by me fyra bästa kompisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5