AVP: Alien vs. Predator (2004)

Jag och Måns fortsätter vår exposé genom Alien- och Predator-franschiserna. Denna gång fick vi sällskap av kusin David också. Härligt.

AVP är varken "kanon" i Alien- eller Predator-världarna enlig "the internets", men det måste vara någon slags gråzon här för detta känns som att den passar väl in i båda världar. Pyramiden våra hjältar försöker ta sig ur omkonfigurerar sig med jämna mellanrum vilket påminner lite om Cube 2: Hypercube också för den delen.

Filmen är regisserad av Paul W.S. Anderson och den kommer då såklart rent generellt sett inte upp i nivå med Alien-filmerna då det gäller production value, skådespeleri eller dialog. Det känns som en b-film helt enkelt. Men den är engagerande och det mesta av actioninnehållet verkar vara utfört med praktiska specialeffekter vilket jag älskar. Filmen är dock lite daterad i en del av de digitala effekterna, tex något blodsplatter såg udda ut.

Dialogen är ibland bedrövlig, ibland överförklarar de vad som sker, varför inte låta publiken få befinna sig i ovisshet lite längre stunder vilket kan leda till mer spänning? Eller så lider den av svaga skådespelare som inte lyckas leverera. De enda två skådisarna jag gillade var Lance Henriksen som mr Weyland och Sanaa Lathan som Alexa Woods.

Filmens klart bästa partier är när människorna börjar inse att de måste liera sig med the Predators för att kunna klara sig från "the serpents", samt när kontakt tas och samarbetet inleds. Tyvärr fokuserar inte filmen speciellt på detta element i historien. Den lägger likvärdigt mycket tid på en massa set-up och andra relativt sett svagare partier. Enkla regler i alien-filmer; visa inte monstret för mycket och fokusera på "skrikandet i tunnlarna"... 

Hade filmen fokuserat än mer på när aliens jagar människor och de tre predators, samt när de två senare fajtas tillbaka hade filmen kunnat bli bra på riktigt.

Nu hade jag en himla kul stund under titten tillsammans med systersönerna ändå. Detta var en kul om-titt för mig och killarna gillade också denna lite pajjiga men ändå intressanta utveckling av lore för dessa två filmserier.

Betyg: 3/5

Shinypodden - They Were Expendable

John Ford-podden är tillbaka och nu beger vi oss till det andra världskriget med filmen They Were Expendable.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Slow Horses - Season 4 (2024)

Den fjärde säsongen av Slow Horses var fantastiskt bra. Både spännande och underhållande och den utmanar den första säsongen rejält och är kanske till och med den bästa säsongen hittills. Ofta brukar ju tv-serier nuförtiden starta starkt för att sedan bli lite, lite sämre varje ny säsong som släpps...

En femte säsong verkar redan vara inspelad med tanke på den trailer av femman som visades efter sista avsnittet var slut. Peppen är stor.

River Cartwright och hans morfar David Cartwright är i fokus under säsongen. TV-serien bygger på böcker av författaren Mick Herron. Säsong fyra bygger på den femte boken Spook Street från 2017.

Strukturen är den vanliga. Vi får följa MI5-teamet i Slough House parallellt med de övriga MI5 i högkvarteret vid Regent's Park.

Seriens två standouts är Jacksom Lamb i Gary Oldmans fantastiska skepnad samt Kristin Scott-Thomas i rollen som Diana Tavener, Second Desk. Lambs team är alla outliers, cast offs, med sina respektive quirks, psykologiska problem eller psykopati men de har alla sina specialiteter och som team blir de alltid överraskande effektiva.

Världen som målas upp är som tagen från John le Carrés Smiley-värld. Jag har inte läst någon av dessa böcker än så jag kan inte kommentera hur de står sig mot le Carré. Men som tv-serie känns det bra. Gamle och halv om halvt senile David Cartwright frågar till och med om Karla är ute efter honom. Är inte Karla endast huvudmotståndaren till George Smiley? Eller finns den figuren i verkligheten? Jag tolkar det som att serien använde "Karla" som en hommage till George Smiley och därmed le Carré.

Main villain i säsongen spelas av vår gamle vän Elrond/Agent Smith, ingen mindre än Hugo Weaving. Här är han äldre men han påminner mig mycket om Agent Smith på grund av hur han drar ut på vissa ord i sin släpiga blandning av accent. Han spelar en rogue CIA agent här till bra utfall. Som skurk är han delikat.

En ny figur som dykt upp och skapar oreda är den nya "First desk", dvs den nya chefen för MI5 Claude Whelan. Han är svag och oerfaren av fältoperationer. Han har fått jobbet för att han vill modernisera MI5 med mer transparens och öppnare attityd mot allmänheten. Detta går givetvis stick i stäv med hur hemliga agenter arbetar, de kallas inte för spooks för intet. Allmän kaos. Tyvärr fick vi inte se Tavener klämma till honom ordentligt. Det kanske kommer i säsong 5, vem vet.

Mycket bra säsong, till och med över förväntan som ändå var satt rejält högt. En av de bättre serierna som pågår just nu.

Betyg: 4/5 

The Greatest Night in Pop (2024)

The Greatest Night In Pop är en musikdokumentär av Bao Nguyen om natten då We Are The World spelades in. Lionel Ritchie är vår ciceron under filmen som blandar nyinspelade intervjuer med helt fantastiska klipp från natten då allt hände.

Lionel Ritchie, Michael Jackson och Quincy Jones låg bakom idén som det verkar. De ville väl matcha britternas Do They Know It's Christmas från året före. På grund av den långa lista av storstjärnor som bjöds in blev det svårt att hitta ett datum som passade alla. I alla fall tills en genial idé föddes att de skulle lura in alla stjärnorna i en studio under natten efter den stora American Music Awards med just Lionel Ritchie som programledare den 28:e januari 1985. Och så blev det. Rafflande!

Det är underbart att få se bilder från inspelningen. Det känns lite som att man är som en fluga på väggen. Det är kul att få se hur charmig Lionel Ritchie är, både 1985 och i nutid. Han blir en klar vinnare i denna dox. 

Man får se hur taffligt Bob Dylan beter sig. Obekväm mycket. Man lider med Shiela E som endast bjöds in för att de hoppades att Prince skulle dyka upp på grund av vänskapen med henne, men alla fick tji där. 

Eller hur Stevie Wonder sent om natten fick för sig att de skulle sjuna på swahili och hur countrylegenden Waylon Jennings då fick nog och reste sig upp och gick hem. Cyndi Lauper var också skön. Huey Lewis var stark. Någon annan blev packad som en a-lagare på Hertig Johans Torg. Kul grejjer.

Som musikintresserad vad detta en mycket kul dokumentär. Klart sevärd för de av er som har liknande böjelse som jag.

Betyg: 3/5

Jojje har också sett filmen, läs hans revy här.

How Green Was My Valley (1941)

Ok, så här har vi ett drama om några stackars gruvarbetare i Wales i slutet av 1800-talet. Då det är en film från tidigt 40-tal och i svartvitt tar det en stund innan man kommer in i berättarstilen. Det är bra att vi såg The Grapes of Wrath veckan före för at komma in i stilen. En berättarstil som kör med förstärkta karktärer nästan som på teatern. 

Denna film påminner i temat mycket om The Grapes of Wrath men de skiljer sig väldigt mycket också. Grapes känns mer opersonlig. Familjen Joad är mer en representat för en grupp. Hardship drabbar dem och filmens patos spirar ur det onda som gör Joads ledsna. Oklart vilka de onda är förutom "systemet" eller "dem". Men i sanning var det en historia om en familj som inte hade råd att hyra sin gård längre på grund av den stora depressionen på 30-talet. Om man läser på om eran lär man sig snart att staten gjorde stora insatser för att hjälpa de mest utsatta, men det får man såklart inte veta mycket om i filmen.

I How Green was My Valley får vi lära känna känna filmens huvudpersoner på ett annnat sätt. De är mer utmejslade individer med sina bra och dåliga sidor. Djupa karaktärer med sina hjärtan fyllda med förhoppningar och drömmar i livet. Här är det också lite mer klart vem som är den onde. Det är borgaren som äger gruvan som vägrar att höja lönerna och allmänt suger ut landet och folket runt sig. Filmen sticker inte under stol med vad som försigår. Filmens titel är en bitter tanke om den fina grönskande dalen som fanns där före kolgruvan...

Samtifigt är Grapes en mycket mer allvarsam film, den är stiff till hundra procent. My Valley är mer lustfylld med en liten glimt i ögat. Om Grapes kändes nästan som en dokumentär, känns My Valley lite som en tidig Disney-film fast som en svartvit spelfilm. Vi får lära känna den stora familjen Morgans på ett lustfyllt sätt. Tonaliteten är mer pajas men också mer hjärta. Jag fattade mer tycke för Morgans än Joads helt enkelt.  

Tonaliteten i John Fords filmer från denna era är också ibland lite all over the place med slapstick, sångnummer och burleska skämt blandat med romantik och ren drama. Detta kommer fram mer i My Valley än Grapes helt klart.

Maureen O'Hara i rollen som dottern Angharad stack ut. Hon påminde mig mycket om Ingrid Bergman från 40-talet, till exempel Hitchcocks Spellbound. Filmens manliga "hjälte" prästen mr Gruffyd spelas av en ståtlig Charlton Heston-liknande Walter Pidgeon. Båda dessa var klart intressanta.

John Ford får också med ett av hans återkommande element i moralpoliser som man snabbt lär sig att älska att hata. Här är det kyrorådet med Deacon Patty i spetsen som får ens blod att koka.

Bra film ändå.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Shinypodden - How Green Was My Valley

John Ford-podden är tillbaka! Vi har averkat fyra av de elva filmerna på listan. Veckans film How Green Was My Valley från 1941 är vår femte film.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Top 10 films of 2023

Top 10 of 2023

Det börjar bli dags att klämma ur sig en topplista för filmåret 2023. 

Vi har ju förstås redan poddat om filmåret i Specialen (del 1, del 2). Men denna lista är dagsfärsk, jag har inte ens kollat på vilka filmer eller ranking jag tog med mig in i podden. Detta är nog till viss del en ny lista.

Filmåret var i mina ögon en stor besvikelse. Jag har inte hittat en enda 5/5 att vässa toppen på min lista med. Jag har i och för sig inte sett lika mycket film från året som jag gjorde under bloggens glansdagar, så det är till viss del mitt eget fel, men det är som det är med det.

Jag har 12 hederomnämnanden förutom min topp tio. Det är alltid något. Tyvärr har jag en gedien lista med stora besvikelser, jämfört med mina egna förväntningar, eller jämfört med hur filmerna mottogs av andra och därmed sattes orimliga förväntningar för mig. 

Jag såg inte mycket film på bio, det blev endast en handfull, så de flesta av årest snackisar såg jag hemma och i vissa fall "för sent"... För de som undrar listar jag dem underst i detta inlägg.

Först, årets konsertfilm får ett extra hedersomnämnande: 

Taylor Swift: The Eras Tour - En så bra representation av konserten som man kan få på bio. Givetvis långt från "the real deal" som för övrigt var något utöver det vanliga.

Bubblarna

21. Anatomy of a Fall - Pratigt domstolsdrama som inte nådde upp till hajpen

20. Mission: Impossble - Dead Reckoning Part One - Den första av tre "Del 1" vilket rumphugger upplevelserna allt för mycket. Denna M-I var bra kommer jag ihåg, men kan inte ens komma ihåg vad filmen handlade om eller vad som hände i filmen...

19. Rebel Moon - Part One: A Child of Fire - En överraskande bra första del (tvåan suger balle)

18. Les trois mousquetaires: D'Artagnan - Härlig inledning av modern fransk adaption av den kända boken, men har inte kommit mig för att se tvåan än...

17. Ballerina - Sydkoreansk actionthriller, våldsamt på hämndtemat

16. Gojira -1.0 - Godzilla Minus One, japansk rackarrökare, lite lätt hypad som nästan levde upp till förväntningarna

15. She came to me - skön american independent med Peter Dinklage, Anne Hathaway och Marisa Tomei

14. The Equalizer 3 - Denzel är superstabil som Robert McCall, men denna tredja i serien kommer inte upp i samma nivå som de två första trots en mysig återförening med Dakota Fanning (Man on Fire)...

13. No hard feelings - hejdlös komedi med Jennifer Lawrence

12. The Killer - David Finchers nya med Michael Fassbender som en lönnmördare på hämndresa, mycket bra

11. La passion de Dodin Bouffant - supermysigt franskt historiskt romantiskt drama om matlagning

Top 10 films of 2023 

10. Cocaine Bear (Elizabeth Banks)

Hysterisk kaoshumor och galsnskaper av Banks. En rolig film att se om och om igen.

9. Operation Fortune: Ruse de Guerre (Guy Ritchie)

Kommer inte upp i hans The Gentlemen men denna film är hög underhållning också. jason Statham, Audrey Palza, Josh Hartnett och Hugh Grant ledsagar oss i denna agentactionkomedi.

8. American fiction (Cord Jefferson)

Underfundig betraktelse på det identitetspolitiska haveriet. Tänkvärd!

7. Perfect Days (Wim Wenders)

Wim Wenders poetiska betraktelse över zen känns mer janpansk än europeisk. En underbar film.

6. Are you there God? It's me, Margaret. (Kelly Fremon Craig)

Årets amerikanska oberoende dramakomedi och "coming of age". Bitterljuv och bedårande..

5. Fast Charlie (Phillip Noyce)

Pierce Brosnan och Morena Baccarin underbart ljuvliga i detta romantiska maffiadrama från södern. Påminner mig om vad som kunde ha blivit...

4. DogMan (Luc Besson)

Som att för att knyta an till transtrenden i samhället ger Luc Besson oss DogMan. Bra grejjer, men inte för alla gissar jag.

3. A Haunting in Venice (Kenneth Branagh)

Tredje filmen i serien av Branaghs snygga adaptioner av Agatha Christies Poirot-blöcker. Det perfekta komplementet till Suchets serie. Snyggt och kusligt.

2. Extraction 2  (Sam Hargrave)

Den bästa Chris kämpar på i Hargraves ultimata actionrökare. Damn vad denna slår John Wick på fingrarna! Dessutom nästan lika bra som den första filmen. Vem hade kunna ana, inte jag!

1. Oppenheimer (Christopher Nolan)

Årets överlägset bästa film trots allt. Om mannen, om projektet, om fysiken. Väldigt intresserad av alla tre. Mästerlig film och det var för väl att jag såg filmen på bio.

Mina stösta besvikelser var ofta hyllade av andra; Poor Things, Saltburn, Killers of the Flower Moon, Dream Scenario och så förstås Past Lives. Två nya installationer i filmserier jag hade hoppats på, men kanske förstod att risken för magplask var stor; Guardians of the Galaxy Vol. 3 och Indiana Jiones and the Dial of Destiny. Till sist, ny sci-fi från Gareth Edwards, The Creator, den var också en grym besvikelse.  

Bone Tomahawk (2015)

Bone Tomahawk var Niklas val för gemensam film inför Specialens retrospektiv av filmåret 2015. Han tyckte det passade sig att vi alla skulle se S. Craig Zahlers westernskräckis! Och det gjorde han rätt i. 

Jag hade länge tänkt se filmen ändå men det hade helt enkelt inte blivit av än. Hans namn hade nämnts av filmentusiaster med något glittrande i ögonen när de snackat om hans våldsamma och "tuffa" filmer.

Nu fick jag till slut njuta av Kurt Russel med en mustig mustasch fajtas mot grottlevande kannibaler i den vilda vilda western. Kul variation jämför med John Ford kan man ju inte annat än säga! 

Filmen inleds med en våldsam scen där några mystiska demoner i bergen introduceras utan att vi riktigt får grepp på vad det var. Men resten är ett westerndrama med vetskapen om en skrämmande avslutning som retar och kittlar åskådarens medvetande. Klart effektivt, och mycket bra val att inte visa monstren allt för tydligt allt för tidigt (tänk Predator, Alien, Hajen).

Storyn är enkel som ofta funkar bäst i denna genre (tänk Predator, Alien, Hajen). Här har vi ett gäng vita som blir kidnappade från tryggheten i den lilla staden Bright Hope. Resten av filmen följer de fyra som rider ut i vildmarken för att rädda gisslan från monstren.

De fyra är sheriff Hunt (Kurt Russell), den gamle vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), Brooder den dödligt farlige gentlemannen (Matthew Fox) samt Arthur (Patrick Wilson) vars fru Samantha (Lili Simmons) är en som rövats bort.

Gruppen är kul att följa även om filmen sackar i tempo rejält. Det känns som att deras transportsträcka till bergen där grottfolket håller hus aldrig ska ta slut. Filmen är 132 minuter lång och det känns som att Zahler lätt hade kunnat skala av en halvtimme utan problem.

Men till sist kommer gruppen fram till skådeplatsen för ursinnigt våld. Och så serveras vi det. Ingen lär går oberörd från visningen av filmen. Även de mest perversa fetischer lär bli uppfyllda med råge.

Favoriten i filmen blev något överraskande Matthew Foxs karaktär med sin German, en dyrbar teleskopkikare konstruerad med de tyska ingenjörernas precision. Självklart var det himla kul att följa Kurt Russell också. Denna film spelades in parallellt med Tarantinos The Hateful Eight. Russells karaktärer i filmerna påminner mycket om varandra.

Mitt hjärta ömmade mest för Lili Simmons karaktär. Hon drog på många sätt nitlotten i denna film. Fanns andra som inte klarade sig speciellt bra också. Ibland blir jag mer känslosam över de som råkar illa ut men det tonas ner och underspelas jämfört de stackare som utsätts för de mest spektakulära våldshandlingar vilka ofta känns så överdrivet. Men självklart skulle man inte vara så pigg på den behandling de manliga fångarna råkade ut för heller...

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Kaili Blues (2015)

I Speicalen tittade vi tillbaka på filmåret 2015 och vi fick ta med en film var som vi alla fyra skulle titta på och sedan diskutera i podden. Carls val blev den kinsesiska Kaili Blues.

Jag slog mig ner med stora förväntningar på filmen. Jag hade ingen aning om jag skulle gillade den men jag förväntade mig att få se något annorlunda, speciellt om man jämför med "vanliga" Hollywood-filmer. Och dessa förväntningar uppfylldes med råge.

Filmen är ett svårbeskrivet poetiskt drama som rör sig mellan drömmen och verkligheten. Man pratar om magisk realism och denna film är full av det. Vi får följa en man som beger sig ut på en resa för att hämta hem sin brorson som blivit såld av sin far. På resan möter vår huvudperson personer från sitt liv, från förr, från nu och från framtiden. Den döda frun är nu ung kvinna, lilla poken är nu vuxen och så vidare. Mycket speciellt.

Detta om vad som händer i filmens andra halva förstod jag förstås inte under titten, det är något jag fått läsa mig till på Wikipedia i efterhand. Under titten blev jag sömnigare och sömnigare och kunde inte hålla mig vaken. Precis som under en konsert med klassisk musik föll jag in i en dvalan mellan vaket och fullt sovande tillstånd. Jag spolade tillbaka filmen om och om igen för att försöka fatta vad som skedde men lyckades inte besegra dåsigheten. Lustigt nog såg jag en ny film senare på kvällen och då var jag inte dåsig över huvud taget längre. Det var något med sättet Kaili Blues var berättad på och dess tempo som fick mig att gå in i dimman.

Detta var en film som jag tycker var mer intressant på pappret än hur jag upplevde den i mitt halvsovande tillstånd. Men om man gillar denna typ av art-film kan den vara ett ett tips.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Inside Out 2 (2024)

Inside Out 2? Är detta en bra idé? Jag var nog lite tveksam. Men kanske kunde Pete Docter överraska oss med en smart och inspirerande andra historia om Riley? 

Nähä? Det är ju inte Pete Docter som skrivit eller regisserat. Pixar håller på att lämna över från kreatörerna från pre-Disney till ett nytt gäng! Ja, men det kan ju inte gå dåligt på något sätt... 

Låt oss fundera, hur har Star Wars gått efter Disneyfieringen (2012)? Hur har MCU gått efter Disneyfieringen (2015)? Well...

Tyvärr är Inside Out 2 en mycket dålig film. Den bidrar inte med något nytt efter första filmen, istället tar den fasta på de svagaste delarna av originalet och double down. Problemet består i att Rileys inre känslor beskrivs som kompletta karaktärer var för själv med ett helt känsloregister inom sig samt att de, känslorna, motarbetar och går bakom ryggen på varandra. Detta känns som en saga om ett gäng personer med respektive olika temperament och känsloregister, inte som en del av en ung tjej i puberteten.

Första filmen kom undan med vaga problem av denna sort, mycket på grund av att det var en fräsch ny idé. Denna idé har för övrigt Pixar kört om och om igen i ett antal filmer som handlar om vår väld plus en annan parallel värld på sidan.

För att Inside Out 2 skulle fungera skulle de behövt skaka om konceptet rejält och givit oss något nytt.

Istället får vi tre nya känslor som belyser svagheten i konceptet på ett smärtsamt sätt. Lustigt nog hade inte de vuxna i den första filmen dessa vuxna känslor vilket hade varit ett snyggt grepp. Men denna uppföljare har såklart kommit upp som idé långt efter Peter gjorde filmen om sin dotter ursprungligen.

Dinsey står nu för tiden för det värsta av Hollywood och att piska en häst till döds verkar vara deras nmelodi, dvs köra sequels och re-makes in absurdum.

Jag fann i alla fall att jag var helt oengagerad i Joy, Sadness, Anger och de övriga och än mer ointresserad av de nya karaktärerna Anxiety, Envy eller Embarrassment. Det är inte annat än att jag önskar att de gjort något smart och engagerande med de tre nya känslorna. Hur Envy gör Joy mindre, hur Embarrassment gör Anger större eller hur Anxiety gör Disgust och Sadness större...

Sidohistorien om Riley på hockeyläger och den trötta tropen om ungdomar som måste välja mellan den "snygga/populära" gruppen och "de riktiga vännerna" är så genomlyst av John Hughes att denna film inte adderade ett lingon i frågan.

Betyg: 1/5 

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.