Citadel - Season 1 (2023)

Citadel är en ny spionserie med bröderna Russo som  producenter. Russos har gjort Avengers-filmer och nu senast varit involverade i de två förträffliga Extraction-filmerna. Såklart att jag var nyfiken på denna nya serie som utspelas i en nära framtid med en massa cool tech som inte finns än.

Tyvärr är serien katastrofalt dålig. Jag antar att även solen har fläckar om solen får representera Russos denna gång. Allt är undermåligt; manus, skådespeleri och specialeffekter.

Storyn och manus är uselt där de tar sig friheter med logiken om och om igen. Det är ett tecken på dåligt hantverk när manusförfattare tar sig sådana friheter bara för att det är sci-fi. Alla filmer och serier måste trots allt hållas sig till de logiska regler som gäller i den värld de utspelas i, världsbygget styr vad som är möjligt eller ej. Här bryts den regeln allt för många gånger. Det blir meningslöst och alla stakes faller till marken.

Skådespeleriet var en annan svaghet. Huvudpersonerna spelas av Richard Madden från GoT och det för mig nya ansiktet Priyanka Chopra Jonas. Jag vet inte vem av dem jag tyckte var allra sämst. Antagligen båda. De enda jag tyckte var hyfsade var Stanley Tucci och dansken Roland Møller, men inte heller de gjorde något extraordinärt egentligen. 

Till sist har vi specialeffekterna. I serien kan man vänta sig lite lägre nivå än i en stor filmproduktion men det finns gränser för hur taffligt det får se ut. 

Dessutom har teamet uppenbarligen försökt sig på att härma eller ha med homage till kända filmer inom genren som James Bond, Mission Impossible och Long Kiss Goodnight. Det görs inte charmigt eller med glimten i ögat. Ingen fyndig vinkel, endast trötta referenser. Som så mycket annat i denna serie känns det endast menlöst. Musiken i serien är dessutom något av en rip-off av musiken i Westworld. Inget är rent eller unikt i denna soppa.

Nej, detta var en rejäl besvikelse och efter de sex avsnitten i första säsongen tackar jag för mig. Serien är nästan lika dålig som The Wheel of Time och det säger inte lite det...

Jag önskar mig en bättre spionserie!

Betyg: 1/5

Murder Mystery 2 (2023)

Detta är en oförarglig komedi med Adam Sandler och Jennifer Aniston. De spelar ett amerikanskt par som råkar hamna på en paradisö som gäster på ett bröllop. Ett mord sker samt värden blir kidnappad och våra hjältar inser snart att de måste de lösa mord- och kidnappningsmysterierna.

Jennifer Aniston är en underskattad skådespelerska. Hon når inte upp till Sandra Bullocks eller Reese Witherspoons nivå men hon är alltid stabil. Min favoritfilm med henne är We’re the Millers. Här är hon rolig och bär filmen på sina axlar lite.

Adam Sandler är jag inte lika förtjust i. Han är frustrerande att titta på då han blandar högt och lågt. Inom samma film kan han vara bra i en scen för att sedan vara dålig eller rent ut sagt fånig i fem scener i rad därefter.

Komedier som denna lever ofta på sina birollskaraktärer och där famlar denna film lite. De är ok men ingen sticker ut ur mängden. Men det var detta Netflix hade råd med för årets Adam Sandler komedi.

Smått underhållande för stunden men långt från nivån för bra komedier. En knappt godkänd tvåa.

Betyg: 2/5

Murder Mystery (2019)

Detta är en oförarglig komedi med Adam Sandler och Jennifer Aniston. De spelar ett amerikanskt par på smekmånad i Europa som råkar hamna på en lyxyacht där ett mord begås. De blir givetvis misstänkta och därmed måste de lösa mordmysteriet själva medan den franska polisen är dem på spåren.

Jennifer Aniston är en underskattad skådespelerska. Hon når inte upp till Sandra Bullocks eller Reese Witherspoons nivå men hon är alltid stabil. Min favoritfilm med henne är We’re the Millers. Här är hon rolig och bär filmen på sina axlar lite.

Adam Sandler är jag inte lika förtjust i. Han är frustrerande att titta på då han blandar högt och lågt. Inom samma film kan han vara bra i en scen för att sedan vara dålig eller rent ut sagt fånig i fem scener i rad därefter.

Komedier som denna lever ofta på sina birollskaraktärer och där famlar denna film lite. De är ok men ingen sticker ut ur mängden. Men det var detta Netflix hade råd med för årets Adam Sandler komedi.

Smått underhållande för stunden men långt från nivån för bra komedier. En godkänd tvåa.

Betyg: 2/5

The Princess Bride (1987)

The Princess Bride har länge rumlat runt i mitt huvud som en av de bästa filmerna från åttiotalet. Det är en klassisk film som älskas brett av filmnördar. Filmen har varit uppe och nosat på högsta betyget under en stor del av mitt vuxna liv.

Den har en störtskön mix av humor, fantasy och härliga karaktärer. Framför allt humor sticker ut, det är en mix av fysisk humor som funkar och en ljuvlig dialog som firar triumfer med en nästintill brittisk "dead pan" humor. Likheterna med Monty Python finns där, men denna film har flera grader varmare humor. Filmen har ett stort hjärta.

Galleriet av karaktärer är välfyllt. Favoriter är bland andra Iñigo "You killed my father..." Montoya, Inconcievable-Vizzin, Fezzik, Prince Humperdink, Count Rugen, The Impressive Clergyman, The Albino och Miracle Max.

Man får aldrig bra karaktärer utan bra skådespelare som ger dem liv och förutom Cary Elwes och Robin Wright i huvudrollerna njuter vi av Mandy Patinkin, Christopher Guest, Wallace Shaw, Billy Crystal och Peter Falk i ikoniska roller.

Jag må ha sett denna film fler än fem gånger och jag börjar kanske nå en viss mättnadsgrad, men jag älskar fortfarande fäktningsscenen mellan the Dread Pirate Roberts och Iñigo. Det kan vara den bäst koreograferade och genomförda fäktningssscenen i filmhistorien. Extra roligt att den är så bra i en film som inte fokuserar på actioninnehållet.

Jag såg filmen tillsammans med Måns i ett något form av "Filmskolan Redux", dvs de filmer han verkligen borde se för att få en bra start grund att stå på i sitt gryende filmintresse. I alla fall om jag fick välja, och det var det jag fick!

Betyg: 4/5

The Menu (2022)

The Menu är en skräckkomedi och satir om snobbiga restauranger och ännu snobbigare matkritikers. Det känns som att nördiga matentusiaster från hemmets trygga vrå också får sig en släng av sleven.

Med stjärnor som Anya Taylor-Joy, Ralph Fiennes, Nicholas Hoult och Hong Chau är underhållningsvärdet mer eller mindre garanterat. Filmen erbjuder höga “känslosmaker” och allt sitter i detaljerna. Hoult är träffsäker som matnörden, som ett malplacerat sjögrässkum. Fiennes är som alltid delikat, som en vass citronsorbet. Stjärnskottet Chau kompletterar Fiennes som ett väl gräddat surdegsbröd. Men det är filmens hjältinna Taylor-Joy som håller oss åskådare i handen. Hon är filmens outsider, som en klassisk cheeseburger.

The Menu består till lika delar rysligheter, humor och satir. Den påminner lite om Midsommar i feeling. Vad är det med sekter som är så obehagligt egentligen? Dessutom påminner den en hel del om den svenska satiren Triangle of Sadness. Filmerna är något av en ”systerfilmer” men denna film är mycket bättre då den lyckligtvis inte tar sig själv på så sablans stort allvar.

Det är underhållande och för mig tog filmen några vändningar som var oväntade. Jag satt på helspänn hela titten igenom. Filmen gör sig bäst om man inte är spoilad. En stark trea.

Betyg: 3/5

Semester!

Nu tar bloggen semesterstängt, precis som podden redan gjorde tidigare i veckan. Bloggen är åter någon gång i slutet av juli eller kanske i början av augusti. Vi får se. 

Vi hoppas på soliga dagar men om regnet behagar ösa ner kan det bli en och annan film också. På återseende.

The Man Who Wasn't There (2001)

Jag och Carl såg denna film i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen. Det blev andra gången jag såg filmen. Första titten var kort tid efter den kom ut på dvd då jag skrev en recension på den sedan 2021 insomnade webbaffären Discshop. Jag har inte texten kvar så jag vet inte vad jag tänkte på efter den titten. Mitt minne sa mig att jag hade gillat filmen men jag kunde inte sätta fingret på vad som gjort den bra. Jag gick in till denna titt med inställningen att den nog skulle vara bra men troligast runt en trea i betyg. 

Döm om min förvåning när filmen visar sig vara ett mindre och underskattat mästerverk! Detta måste vara en av brödernas bästa filmer helt klart. Jag satt i alla fall som förhäxad under filmvisningen. Den har ett sävligt tempo men känslan i filmen är magnifik. Oavsett hur bra Coens filmer i slutändan blir är de alltid mycket väl producerade, regisserade och filmade. Så också denna i knivskarp svartvitt som en gång för alla förkunnar att det kanske är det bästa fotot. I alla fall för en stämningsfilm som denna.

Filmen är också en film noir. Här är det dock mer fokus på karaktärerna och deras inre våndor än brotten som begås. Skådespelarensemblen är superb med Billy Bob Thornton, James Gandolfini, Frances McDormand, Michael Badalucco, Scarlett Johansson och Tony Shalhoub i spetsen. Speciellt Billy Bobs porträtt av en man som i de flesta perspektiv inte var där är utsökt.

Filmens första tredjedel är dess starkaste. Speciellt Faances McDormand står ut med ett minspel och små detaljer i hennes förkroppsligande av den frustrerade makan till mannen som inte var där.

Under andra halvan träder en 17 år ung Scarlett Johansson fram i en roll som kan upplevas problematisk. Som åskådare förväntar vi oss att Billy Bobs vuxne karl ska missbruka tonåringens intresse men filmen går inte den förväntade vägen. Istället får hennes Birdy en central roll i upplösningen av mordmysterierna. Är det hon som är filmens femme fatale? Oklart!

Bröderna Coen har här en film som inleds med en hel del komiska undertoner, men som senare under andra halvan blir allvarligare, mörkare och mystisk. Det gick så långt att någon scen mot slutet påminde mig starlt om något från David Lynch, tex i Lost Highway. 

Coens sprider flertalet referenser till utomjordingar, aliens. Någon pratar om en alien abduction, vi ser skyltar med antydningar, en dagstidning syns i bild med stor nyhet om aliens och så vidare. Aliens ligger nära det begreppet "alienation" och det är det som filmens huvudperson personifierar. Är han en alienerad alien, är det så vi ska tolka filmen? Mycket möjligt. Hur annars förklara filmens slut och hur Billy Bobs karaktär helt lugnt går sitt öde till mötes och till och med kommenterar vad han ska göra efteråt?

Filmen är långsam, otydlig och den kräver en hel del av sin åskådare. Sådana filmer kan sannerligen bli vattendelare. Just denna gång, vid just denna titt, blev jag mer eller mindre blown away. Jag ger den en stark fyra!

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.

Bröderna Coen: The Man Who Wasn't There

Sista Shinypodden inför sommaruppehållet. Vi bryter här mitt i säsong 13, efter femte filmen av bröderna. Hela fem härliga filmer plus companions väntar vi med tills i höst.

I detta avsnitt battlar vi om om brödernas The Man Who Wasn't There från 2001 och Billy Wilders Double Indemnity från 1944.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Podden är planerad att återkomma måndagen den 4:e september med Specialen med Henke och Niklas som rankar 1983 års bästa album.

En vecka senare, den 11:e september, återkommer Coenpodden och då med filmerna Intolerable Cruelty från 2003 matchad med David Mirkins Heartbreakers från 2001.

Extraction 2 (2023)

Jag älskade Extraction, en renodlad actionfilm skriven av bröderna Russo, regisserad av Sam Hargrave och med Chris Hemsworth i huvudrollen som Tyler Rake. Filmen skippade på ett skönt sätt att etablera Rakes bakgrund eller personliga liv. Vi kastades in i en lång actionsekvens mer eller mindre. Filmen hade som är välkänt en 12 minuter lång obruten actionsekvens.

Nu kommer tvåan och såklart man är lite orolig att den inte skulle hålla måttet. Men jag blev ändå rätt så nöjd. Nej, tvåan är inte riktigt lika bra som ettan, men den är bra likväl. Denna gång är det mer personligt för Rake och hans bakgrund utforskas lite mer. Hans PTSD bubblar upp.

Men filmen är framför allt action, precis som i den första filmen. Båda filmerna bygger på graphic novels skrivna av Anthony och Joe Russo tillsammans med Ande Parks. Handlingen är flyttad från Asien till östra och centrala Europa. Det är hemska östeuropéer som är skurkarna denna gång och de lägger inte fingrarna emellan direkt.

Actionsekvenserna är svettiga och denna gång har de lyckats med en 21 minuter lång sekvens inifrån ett fängelse där Tyler måste hämta ut några stackare som inte borde varit därinne från första början.

En kritik jag kan lyfta att med ännu mer action tenderar filmen också att närma sig John Wicks nivå på odödlighet hos huvudpersonen vilket sänker stakes rejält. Det är inte kul när ens huvudperson blir skjuten och knivad hur många gånger som helst utan att det verkar ha betydelse. Extraction är långt från så illa som John Wick, men de närmar sig. Antar att det är ett av problemen att filmatisera graphic novels, där jag gissar att actioninnehållet är ännu mer sanslöst.

Vad jag däremot gillar skarpt med denna uppföljare är att vi får följa teamet mer, denna gång är inte Tyler ensam. Syskonen Nik och Yaz Khan spelas av Golshifteh Farahani och Adam Bessa och de är riktigt bra båda två. Jag blev indragen i filmen på grund av trions dynamik och lojalitet. Det var kul att följa dem helt enkelt.

Jag gillar denna filmserie och ser redan fram emot nästa. Underhållningsaction är inte fy skam! 

Betyg: 4/5

Down by Law (1986)

Jag gillar Jim Jarmusch och denna film är en typisk Jarmusch-film. Det handlar om känsla, känsla, känsla. 

Handlingen är sekundär, om ens det. Karaktärerna och känslan är det jag gillar. Tom Waits är helt underbar som Zack. John Lurie som Jack är bra men försvinner lite i Waits skugga. Till dessa två straighta karaktärer har vi filmens comic relief Bob spelad av den italienske älskvärde Roberto Benigni.

De tre hamnar i finkan. De två tuffingarna Jack och Zack för brott de inte begått och den sprallige och vänlige Bob för ett dråp han har begått! Mycket lustig set-up för resten av filmen.

Via en härlig sång om glass och ett prison break som vi helt slipper bevittna ser vi de tre hjältarna traska omkring i den amerikanska söderns träskmarker. 

Filmens är kul och underhållande att se. Den känns också som att den har en hel del att säga och den kommunicerar mer med mitt undermedvetna och min mage än mitt intellekt och min hjärna. Sådana filmer är välkomna, de också.

Betyg: 3+/5

Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.