Just Friends (2005)

 

Just friends är en lite mer ungdomlig romantisk komedi än till exempel The proposal som jag skrev om nyligen. Här spelar Ryan Reynolds den där killen som var tjock och utskrattad i high school, för att tio år senare återkomma till sin hemstad som en framgångsrik "hunk", dvs både rik och snygg. 

Reynolds gör ett gediget jobb, men denna film sällar sig nog inte till mina favoriter från den gode Ryan. Den kvinnliga fägringen består i heta men bortglömda Amy Smart. Hon är ju både kul och sexig. De två är ett bra team.

Men denna film lutar sig trots allt mot komediinnehållet. Chris Klein som vi känner igen från American pie-filmerna gör en rolig roll som den sliskige konkurrenten om Amys gunst. Men lustigast är kanske ändå Anna Ferris som en Taylor Swift-liknande popstjärna som är helt uppfylld av sig själv. Hon och lillebrodern spelad av Chris Marquette är ett annat bra team här i filmen. 

Allt som allt en ganska kul film som ger en bra underhållning för stunden men som sedan glöms ganska lätt. Den känns lättviktig helt enkelt och kommer ljusår efter de bästa romantiska komedierna likt Wedding crashes och dess likar...

Betyg: 2/5

The Mandalorian - Season 2 (2020)

 

Varning för spoilers! You have been warned!

Mando och Baby Yoda tillbaka. Vad härligt! Den andra säsongen känns också som ett stort steg framåt. Första säsongen var underhållande men kanske mer mysig än jättebra. Den var lite ojämn och jag fann den övergripande story arcen om Baby Yoda den mest intressanta.

Säsong 2 är tajtare och mer fokuserad. Även om man inte inser det direkt, har nästan alla avsnitt moment som leder upp till hur säsongen avslutas. Mando skaffar bundsförvanter och verktyg som behövs i det sista avsnittet. På minussidan kan man kanske sätta upp att serien känns lite som ett tv-spel där man utför ett antal utmaningar för att samla på sig styrka och prylar för att klara sista "banan".

Ett stort plus för mig var att jag fick en större känsla av ett litet team då flera karaktärer deltog och samarbetade med Mando. Så kändes det för mig i alla fall. Karaktärer och relationer över action och explosioner. Det var också det bästa i första säsongen, de avslutande avsnitten när Mando samarbetade med Cara Dune, Greef Karga, Kuiil och IG-11.

Jag gillar jag hela teamet vi får följa i denna säsong; Mando, Cara Dune, Mayfeld, Boba Fett, Fennec Shand, Bo-Katan Kryze och Koska Reeves. Det är dock tre figurer vilka alla kan använda kraften som står för säsongens höjdpunkter. 

De bästa avsnitten är Chapter 13: The Jedi när vi i ett samurajavsnitt får möte Ashoka Tano, Chapter 14: The Tragedy när vi får möta Boba Fett och där Baby Yoda gör en "ET phone home", samt såklart sista avsnittet Chapter 16: The Rescue när vi får möta The jedi, Luke Skywalker himself.

Jag såg avsnitten när de kom ut, en gång i veckan, och det gav en tid att vänta på vilken jedi som skulle besvara Baby Yodas signal. Under stora delar av sista avsnittet funderade jag förväntansfullt på om Jon Favreau skulle ha the balls att ha med Luke. Sen när man ser Baby Yoda börja vifta med öronen och titta sig omkring förstod man att nu var det nära. Vem är det som kommer?

Sista sekvensen av avsnittet är helt enkelt magnifik. Mystiken, klippningen, musiken, the build up, Grogu som känner att han närmar sig, en ensam X-Wing, bilderna på övervakningskskärmen i svart-vitt, sen i bländande färg en grön lightsaber, handsken...

Luke stiger ut ur dimman som en annan Darth Vader och lyfter på sin huva. Jag jublade inombords. Där står en ung Luke Skywalker som tagen från Jedi. Borde inte kännas så stort, men när The Skywalker theme startar ryser jag över hela kroppen och ögonen tåras. Star Wars är ändå en fantastisk grej. Och jag rörs av att showen behandlar karaktären på ett så kärleksfullt och respektfullt sätt. För att det känns rätt, helt enkelt, och för alla fansens skull. Luke kommer till oss i sina bästa år, som en räddande ängel, till en värld som lidit nog nu...

I efterhand känns det som det bara kunde vara Luke, alla andra alternativ hade känts fel tror jag. Och personligen hade jag inga problem alls med cgi'n och de-aging.

Actionsekvenserna har ofta varit bra i serien med en tidig höjdpunkt när vi fick se Ashoka in action. Men scenerna när Luke besegrar mördarrobotarna var ännu bättre. Helt fantastiska till och med, tycker jag. Snabbt men tydligt, effektivt och brutalt. Det var vackert, nästan som en dans, precis som det skulle vara. Showen hade tidigare i avsnittet etablerat hur svåra dessa robotar är då Mando hade stora problem att besegra en enda. Nu får vi se vad en jedi med full styrka klarar av. Jag kunde inte undvika att längta efter WoT en liten skvätt. Till. Samma typ av stegring av "power" kommer visas där.

Jag tycker denna säsong snäppade upp nivån rejält, dels hade den en intressantare röd tråd och framför allt bättre toppar. Hela säsongen kryllar av easter eggs och referenser till Star Wars lore. Men också en hel del andra referenser. Var det någon mer än jag som tänkte på Private Vasquez och Private Drake i Aliens när Cara Dune tog täten med sitt bad ass vapen när den lilla gruppen av kvinnor fajtade sig fram till kommandobryggan?

Ni missade väl inte post-credit scenen, stingern för The Book of Boba Fett. Mycket snyggt gjort.

Jäkligt bra detta. Det känns som att Jon Favreau och Dave Filoni har något bra på g. De kan förhoppningsvis trycka bort idioterna uppe på management level som så gravt misshanterade den tredje trilogin. Jag tror det vore bra om Favreau och Filoni får värna, vårda och vidareutveckla Star Wars-universat. De förstår bevisligen denna värld och de tar rätt beslut helt enkelt. 

Nu ser jag fram emot säsong 3, oavsett om den kommer handla om en bok eller om hur de nu ska lösa frågan med the dark saber och vidare äventyr med att återerövra Mandalore... Maclunkey!

Betyg: 4/5

R.I.P.D. (2013)

 

Här har vi ytterligare en actionkomedi med Ryan Reynolds. Denna film är inte superunik, den är som en blandning av "Men in black" och "Ghostbuster" med apokalyps och allt.

Istället för Men in Black's aliens har vi här döingar som vill förvandla världen till helvetet. Men självklart har vi några få goda döingar som försöker förhindra vålnaderna.

Reynolds karaktär dödas lite olyckligt på jobbet som polis och nu måste han stå ut med sin nye partner, i dödsriket, och samtidigt i vår värld ta reda på vem som mördade honom samt stoppa apokalypsen.

Filmen är regisserad av Robert Schwentke som gjorde den oerhörd underhållande "RED". Denna film är i samma genre, action och humor som lever på de medverkandes personliga charm, men tyvärr kommer denna inte alls upp i samma nivå som "RED". Jag vill dock inte klandra varken Ryan Reynolds, Jeff Bridges, Kevin Bacon eller Mary-Louise Parker (som är med i båda filmerna). Jag gillar Mary-Louise, hon är alltid bra.

Men det är en hård konkurrens då den äldre filmens stjärnor förutom M-L Parker är Bruce Willis, John Malkovich, Morgan Freeman och Helen Mirren! Plus att den har ett bättre och roligare manus helt enkelt.

Ryan gör ett bra jobb och det är en go stämning mellan honom och Jeff Bridges även om jag tycker att Bridges spelar över några snäpp. Och det är snarare Reynolds komiska tajming och reaktioner på Bridges eskapader som firar triumfer snarare än Bridges manér. Kevin Bacon är sliskig som sig bör men han är sannerligen ingen Matt Dillon.

"R.I.P.D" passar som ren underhållningsfilm när man vill ha något lättsmält. Tvåa.

Betyg: 2/5

Star Wars: The Clone Wars (2008)

 

Det har smärtat mig att tvingas inse att man antagligen skulle få ännu mer behållning av den snart avslutade säsongen av The Mandalorian om man sett de tecknade serierna som Filoni och hans vänner gjort.

Via tips från vän och övertygande video på youtube blev jag såld. Jag skulle ge mig på tv-serien "The Clone Wars" samt "Rebels". I och för sig sades det att Clone Wars blir riktigt bra först från och med säsong 2. Men det var väl bara att hacka i sig av långfilmen från 2008 som inledde och den första säsongen därpå. Avsnitten är korta så det kan bli en passande serie att klippa när man äter lunch eller något sådant. 

Animationen är tämligen enkel, närmast naiv i sitt bildspråk men man vänjer sig snart. Det är fascinerande hur snart man är inne i berättelsen och inte längre bryr sig om animation och utseende over-all.

Denna film och efterföljande tv-serie utspelas alltså mellan Episode II och III. I filmen här, får vi följa Anakin och Obi-Wan och jag gissar att de kommer vara våra huvudkaraktärer hela den efterföljande serien igenom. Enligt ryktet ska Anakin vara en bättre karaktär i serien än hur han framkom i de stora filmerna.

Filmen är som ett litet äventyr. Obi-Wan och Anakin ska rädda Jabba the Hutts kidnappade son för att sluta fred med honom. Det är den elake Count Dooku som står bakom kidnappningen. Samtidigt har Anakin fått en lärling, en Padawan apprentice, i unga Ashoka Tano. Hon är en frejdig yngling med stort mod och en trevlig bekantskap.

Problemet med filmen är att den fokuserar nästan uteslutande på actionscener. Vi kastas rakt in i en eldstrid mot en massa robotar och på den vägen är det. En hoper med bedövande strider. I måttliga doser hade det funkat bra men nu blev det lite för mycket krydda över en för liten anrättning. 

Det är karaktärerna och dialogen som kan göra filmer eller serier som detta bra. Hoppas på bättre (ska alltså blir bättre säsong 2 enligt ryktena).

Betyg: 2/5

Anakin och Ashoka

The Hitman's Bodyguard (2017)

 

"The hitman's bodyguard" är en helfestligt actionkomedi med Ryan Reynolds, Samuel L Jackson och Salma Hayek. I biroller ser vi sköningarna Richard E. Grant  och Gary Oldman. Filmen osar av 90-talsaction, det är en skön känsla. Underskattat där ute på filmtundran...

Den näst bäste Reynolds spelar en livvakt på dekis efter ett misslyckat uppdrag. Han förlorade sin firma, sin flickvän och framför allt sin självaktning när han lät en klient bli mördad under hans vakt.

Men här i filmen får han chans till upprättelse då hans ex kontaktar honom och ber honom skydda ett vittne i en rättegång om mänskliga rättigheter i Haag. Han ska frakta en lönnmördare spelad av herr Jackson till rätten allt medans den onde mannens hejdukar jagar dem två med allt de har.

Vi åskådare får en skön och rolig aktionkomedi med många "motherfucker", en del cool action och framför allt en bra personkemi mellan Reynolds och Jackson. Jag gillade också Salma Hayeks insats även om hon inte var med så mycket.

De har hittat en mycket bra mix av humor och spänning. Detta är inte en orgie i biljakter och explosioner som "Fast & the Furious" till exempel, utan filmen har mycket mer fokus på karaktärerna, deras relation och humorn dem emellan.

Filmen använder en hel del kända låtar till mycket njutbart resultat. Jag la speciellt märke till "I just wanna know what love is", "Dancing in the moonlight" och "The sign". 

Festlig film, inte världsomvälvande, men den drar nytta av Reynolds komiska tajming och en bra personkemi mellan de två huvudrollsinnehavarna. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Blade (1998)

Ok, detta är en hyfsat känd filmserie som jag hade osedd. När jag såg att den näst bästa Reynolds är med i den tredje delen kommer serien in i fokus nu. Jag vill ju kolla in RR på film.

Detta är ju i första hand Wesley Snipes filmserie och visst är han ganska cool. Filmvärlden behövde verkligen en färgad superhjälte och mr Snipes gör det bra. Han spelar en vampyr med en själ eller något sådant. 

Filmen kom ut mot slutet av nittiotalet, året före 1999 som var ett helt fantastiskt filmår. Tänk vad kreativiteten flödade precis före millennieskiftet. 1997 hade Buffy the Vampire Slayer premiär också, och det är svårt att inte jämföra denna film med den ikoniska serien.

Summa summarum är att jag blev vagt besviken trots ganska nedtryckta förväntningar. Den har hyfsat bra action, men i en otacksam jämförelse med The Matrix (1999) efter står Blade sig väldigt lätt. Blade har i vissa scener liknande sceneriet men lägre ambitionsnivå och helt klart svagare genomförande. 

Men ibland kan man vara mer nyfiken på världsbyggandet och filmens karaktärer än själva actioninnehållet och där måste filmen jämföras med Buffy hur orättvist det än kan upplevas. Och här blir Blade ännu mer slagen på fingrarna, vilket inte var helt överraskande. 

Wesley Snipe är som sagt ganska cool men han är inte någon Spike direkt. Stephen Dorff som main villain Deacon Frost var lite smått underhållande. Kris Kristofferson var tyvärr med alldeles för lite och filmens fagra dam spelad av N'Bushe Wright var i mina ögon mycket blek.

Tyvärr blev jag inte jättesugen på tvåan, men för att komma till den tredje delen där RR är med måsta jag väl se den antar jag.

Betyget för Blade blir helt ok.

Betyg: 2/5

The Proposal (2009)

 

A damn fine woman! Sandra Bullock alltså. Hon är fin. Här spelas det romantisk komedi mot och med Ryan Reynolds och det funkar alldeles utmärkt. 

Filmen är trivsam och helt klart väl värd att se när man är sugen på en RomCom. Det är långt från den bästa i genren där favoriter heter saker som "Wedding crashers", "America's sweethearts" och den nya "The holiday", men den duger som avslappning från livet.

Ryan Reynolds är ganska kul men samtidigt behärskad. Hans "persona" från mer nyliga filmer syns knappt här. Det finns en scen när han tappar tålamodet med Bullocks elaka chef som hans rätta jag kan anas under den glassiga ytan men det är allt.

Filmen bjuder mer på romantik och "family values", eller "tillbaka till ditt riktiga jag" i alla fall, än humor även om det finns en ganska hysterisk scen som slutar med att både Bullock och Reynolds slutar helt nakna. Ingen "full frontal nudity" såklart.

Tyvärr hittar jag bara en bra biroll. Mary Steenburgen är en gullig mamma, Betty White är en creepy "grandma" och Malin Åkerman är en lite menlös före detta flickvän. Alla tre funkar väl i sina roller men de gör inte så mycket. Nej, lustigkurren är Denis O'Hare i rollen som Mr. Gilbertson, nitisk handläggare på immigrationsbyrån. Lite kul den gubben.

Nej, focus ligger på våra två stjärnor och även om det inte flyger gnistor om dem, funkar de som kärlekspar tillräckligt bra för att får ett stabilt betyg.

Betyg: 3/5

Green Lantern (2011)

Det kändes ganska lämpligt att starta min resa med den näst bästa Reynolds med hans "Green lantern", en film som han själv dissar och skojar om i "Deadpool"-filmerna. 

Att det är en superhjältefilm måste ändå vara ett litet plus för mig, men att det är DC är helt klart ett stort minus. Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag satt mig ner för att se filmen...

Så döm av min förvåning att filmen inte var helt usel i alla fall! Den är helt ok rakt igenom utan allt för mycket uselhet men tyvärr absolut inget som får en att spritta till i kroppen heller. Den är medelmåttig och då blir ju helhetsintrycket svagt. En typisk 2/5 film helt enkelt.

Ryan gör väl en helt ok insats. Däremot syns inget av hans sköna persona som firar triumfer i "Deadpool", "6 Underground" och "Hobbs and Shaw".

Det enda som jag lockas av lite är vetskapen att det är under denna film som han och Blake Lively träffades. Och ta mig tusan det känns ändå som att de har en bra personkemi! Jag gillar Blake en hel del, inte minst från hennes bad asseri i filmen "A simple favor".

Som superhjältefilm har den sina sidor. Visst börjar man lite trött på alla dessa origin stories! Källan av nya superhjältar verkar ju aldrig sina. 

Detta är DC och de brukar ju inte leverera så att filmen känns lite menlös var väntat. Om jag tillåts jämföra med MCU är detta lite som en blandning av "Thor" och "Guardians of the Galaxy". Lite humor via huvudpersonen, lite space, lite konstiga monster och en lömsk kollega.

Trivia 1: filmen är regisserad av samme Martin Campbell som regisserade bondfilmerna "Casino Royale" och "GoldenEye".

Trivia 2: vi ser regissören Taika Waititi som den rolige barndomsvännen till Hal.

Kul att ha sett den i alla fall, men inte en film som hamnar bland favoriterna. Mediokert.

Betyg: 2/5 

The Boys - Season 1 (2019)

Hade fått flera rekommendationer om "The Boys" och den är från en genre jag är nyfiken på. Serien bygger på Garth Ennis serietidningar, och Ennis är bra enligt expertisen.

Sagan utspelas året 2019 i en alternativ värld där superhjältar finns och där de behandlas som rockstjärnor. De är också, såklart, kommersialiserade som satan, dvs ett stort bolag hanterar dem med PR-avdelning och allt. Hjältarna i fråga är dock inte fromma och snälla som Stålmannen, de är snarare som vi människor är i vanliga fall, med våra dåliga och bra egenskaper. En del är kanske goda men många är ärelystna, elaka, egoistiska, lögnare eller till och med psykopater. Men vad gör man när en hjälte med Stålmannens krafter är en psykopat? Svårt läge som man säger...

Serien är överraskande våldsam utan att vara en actionserie och den har en lågintensiv svart humor utan att vara en ren komedi. Mestadels är det ett drama i en intressant premiss med hyfsat intressanta karaktärer. Tyvärr faller jag inte i kärlek med karaktärerna så min titt blir mer analytisk och lite utifrån. Jag dras inte in fullständigt i världen, jag tittar dock med intresse på densamma. 

Huvudrollen spelas av Jack Quaid som säkert inte hade någon hjälp alls av att vara son till Dennis Quaid och Meg Ryan när han sökte jobbet. Även i vår riktiga värld får kändisar, som är våra "superhjältar", en räkmacka... Han är dock lyckligtvis en av ljusglimtarna bland skådisarna så låt oss gå vidare.

Karl Urban spelar en hårding. Han är hård men kanske inte den bästa skådisen man sett. Elisabeth Shue är ett annat känt namn som dyker upp i en tung roll. Hon spelar en liknande roll som namnen Elizabeth Banks spelar i "The Hunger Games", dvs en managertyp på den onda sidan... Världen vi här tittar in i påminner lite om den dekadenta och kallhamrade värld som de rika bor i Hungerspelen. Man kan också lätt komma att tänka på någon av alla ironiska dystopier som Paul Verhoeven har gett oss genom åren.

Allt som allt var första säsongen lätt att se. Åtta avsnitt om en timme vardera flög fram. Jag rankar inte serien i toppskiktet men den är gott och väl intressant nog för att se fram emot säsong 2 som just har avslutats på Amazon Prime. Speciellt om det blir samtittning!

Betyg: 3/5

Ted Lasso - Season 1 (2020)

 

Ibland kommer en tv-serie som känns ny och fräsch och som på ett konstigt sätt passar perfekt in i samtiden. Nu när vi har en vidrigt polariserad värld där de politiska "sidorna" hatar varandra utan slut, och där sociala medier istället för att föra människor närmare varandra bidrar till starkare och starkare polarisering kommer den snällaste tv-serien jag sett på länge. Jag handhjärtar denna serie. I love it 3000. 

Ted Lasso är en coach från Texas inom deras typ av fotboll som får jobbet som huvudcoach för ett lag i Premier League, det påhittade laget AFC Richmond. På resan över "the pond" tar han med sig sin högra hand, Coach Beard, och en aldrig sinande positiv inställning till uppdraget.

Detta är en komediserie på pappret, men lyckligtvis är den inte lika ensidigt "tokrolig" som  reklamfilmerna om Ted Lasso. Amerikanska NBC började sända Premier League 2013 och deras reklamfilmer från det året ligger till grund för tv-serien. 

Istället blir, lyckligtvis, serien lite mer av en dramakomedi. Humorn hade inte fungerat lika bra om Ted Lasso varit som en texasvariant av Borat där allt är "over the rop" i form av kulturkrock blandat med elakheter som bygger på att folk ska bevisas vara så korkade som möjligt. 

Låtsaspersonen Ted är lyckligtvis bra på vad han gör men han kan väldigt lite om "vanlig" fotboll och i den krocken ligger mycket av humorn. Men jag välkomnar hjärtligt karaktärs- och situationsdriven humor om en person som är duktig på det han gör.  

Vid sidan av kulturkrocken inom sportens värld får vi en massa kul aspekter på vad som är amerikanskt respektive brittiskt. Humorn är som ett sammelsurium av det bästa från båda länderna. Att se denna "fish out of water" i det besynnerliga England innebär en stor portion igenkänningshumor för mig.

Jag gillar relationen mellan Ted Lasso (Jason Sudekis) och Coach Beard (Brendan Hunt). Jason Sudekis är mycket bra, han klarar både av fysik och högljudd humor och den mer lågstämda humorn för oss finsmakare. Sen gillar jag den rika ägarinnans assistent Higgins (Jeremy Swift), klubbens "equipment guy" Nate (Nick Mohammed) samt Keeley, spelad av den som alltid förträfflige Juno Temple.

Kan bara rekommendera serien å det varmaste! Apple TV+ för den nyfikne.

Betyg: 4/5