The Notebook (2004)

The notebook? Varför kom denna film med egentligen? En välkänd bild av en omfamning och kyss i regnet. Hon ser ut att ha på sig en tunn blå blus. Det visade sig vara en blå dräkt av något slag. Jag hade förstått det som att detta var en renodlad romantisk film och att den ansågs riktigt stark i vissa kretsar. Jag ville ge den en chans. När jag dessutom såg att den hade Ryan Gosling och Rachel McAdams blev jag än mer nyfiken. Mest för att en gång för alla kunna bestämma mig för om Gosling är så medel som jag misstänker. Och om McAdams är så bra jag misstänker.

Jo, jag gillar nog allt Gosling i Drive och före dess i den helt underbara Lars and the Real girl, men utöver de filmerna har jag blivit mer eller mindre besviken av honom. Han är inte direkt dålig, men jag känner inget extra för honom. Det är kanske inte det att han har onda ögon. Han har bara ganska intetsägande ögon.

Rachel McAdams har jag dock sett i flertalet romantiska komedier och hon är alltid intressant. Men är det för att hon bara är snygg? Vilket i och för sig inte är ett "bara". Bra jobbat där Rachel. Eller är det så att hon en ny Anne Hathaway, det vill säga att utseendet hindrar oss initialt från att se hennes "acting chops"?

Filmen har en intressant struktur, lite likt klassikern The princess bride. I nutid läses en bok och vi får se hur historien i boken spelas upp. Denna gång är det inte morfar som läser för den lille pojken. Istället läser morfar för en gammal dam med åldersdemens. Han läser en historia om ett ungt par som älskar varandra mot alla odds trots hinder som klassklyftor, ett världskrig och en illasinnad moder.

Inledningen av filmen är trist. Usch vad tråkig den var. Mina tankar fladdrade omkring som kanariefåglar som släppts ut ur sin bur. Ryan Gosling är verkligen inte den mest karismatiske skådisen vi har just nu va? Däremot är McAdams charmig som attans. Det är svårt att se att de två skådespelarna inte gick ihop under filminspelningen. Gena Rowlands och James Garner spelar de två lite äldre karaktärerna och de är bra. Självklart lyser Gena Rowlands mest. Hennes son Nick Cassavetes är filmens regissör och han verkar vara lika duktig som sin far på att få ut häftiga prestationer ur henne.

Allt eftersom blir jag dock indragen, engagerad och till slut faller jag pladask för historierna. I båda tiddimensionerna. Jag gillar't som vi brukar säga. Den är ju jättebra! Det är svårt med renodlade romantiska filmer. Gränsen mellan värmande och berörande och det lökiga och patetiska är snäv. Denna film inleds lite svagt men den växer hela vägen in, den skakar om mig, den bryter sig in och kastar ut skeptikern. Bara den blödige blir kvar i mig. Och slutet är förbaskat starkt!

Är det så här romantiska filmer är? Jag får kanske säga som Allie (McAdams), fast hon pratar förstås om något heeeelt annat...

Allie: You got to be kidding me. All this time, that's what I've been missing? Let's do it again.

I slutändan förblev jag ganska sval inför Ryan Gosling. Han är en kall jäkel. Lita aldrig på en man med så tättsittande ögon! Besvarad! Rachel McAdams gillar jag dock jättemycket i denna film. Hon är varm, filmens hjärta och smärta. Hon gör mig nyfiken. Jag fick i alla fall svar på en av mina frågor.

Jag ger The notebook fyra överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

A Beautiful Mind (2001)

Jag gillar ju historier om matematik och matematiker, och historien om John Nash som kämpar med psykisk sjukdom men senare i livet får upprättelse och till och med nobelpriset är lika spännande som den om Alan Turing och han kodbrytarmaskin. Turing behandlades nyligen i filmen The imitation game och även om den bakomliggande historien är spännande behöver inte filmen bli bra. Jag var mer sval inför The imitation game än vissa andra, host*Halo*host.

Det ligger i sakens natur att dessa filmer är BOATS och det är ofta tyvärr ett litet problem. Det blir ofta så formuläriskt och stelt. Filmen om John Nash, A beautiful mind, bjuder på ytan inte några nya grepp som BOATS. Den startar när han är helt ny på universitetet och slutar på galan i Stockholm. Egentligen handlar filmen dock bara sekundärt om hans forskning och idéer. Den handlar mest om hans paranoida schizofreni. Inom detta område är filmen både innovativ och lekfull. Jag gillar de bitarna av filmen.

Alla inblandade skådespelare är bra. De kända namnen är Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ed Harris, Paul Bettany, Adam Goldberg, Judd Hirch och Christopher Plummer. Ingen av dem stod dock ut så mycket att filmen definieras av dem. Filmen är regisserad av Ron Howard vilket brukar borga för superstabilt men inte riskabelt eller nyskapande.

Som matematiker fick alltså Nash sitt erkännande till slut. Jag älskar filmens bästa scen då hans kollegor visar honom sin respekt med att lägga ner sina pennor vid hans plats i universitetets kafé. Det är någon sorts tradition som lever där. En stor del av filmen utspelas i universitetsmiljön och det är en miljö jag gillar i filmens värld (också). En bra film i den miljön är Wonder boys. En bra bok i den miljön som jag gärna skulle se filmatiserad är Donna Tartts The secret history.

Åter till A beautiful mind. Jag kände till att Nash var en nobelpristagare och ju längre in i filmen vi kom desto mer såg jag fram emot hur de skulle behandla detta. Jag tycker att scener då pristagare får veta att de vunnit är det bästa med priset. Ni vet det där samtalet från någon från akademin i fråga. Medaljutdelningen och festen är givetvis också kul, men att få se när pristagaren får informationen är spännande. Tyvärr fumlar filmen med detta moment. Det blir en halvmesyr med en "vetting" före priset annonseras. Trist då jag verkligen såg fram emot en "tear jerker" scen där.

Detta är en helt ok film, bland de bättre BOATS om en historisk person jag sett på ett tag nu, men den är inget mästerverk. Den blev ju oscarsnominerad i alla möjliga kategorier. Akademin är verkligen svag för BOATS-filmerna. Som om de inte kan skilja på filmen och personen/gärningen som filmen beskriver.

Jag ger A beautiful mind tre låtsaskompisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Un long dimanche de fiançailles (2004)

Alternativa titlar: En långvarig förlovning, A very long engagement

Dagens gemensamma Decennier-film är den där filmen som Audrey Tautou gjorde efter Amelie. Först trodde jag att det var den första filmen efter hennes stora genombrott men interwebben kan berätta att hon gjorde en hel massa filmer mellan 2001 och 2004. Ok, men detta var i alla fall den första filmen med henne som jag kändes vid efter Amelie. Jag älskade Amelie-filmen så mycket att jag inte ens ville se denna när den kom ut. Inget skulle kunna matcha storheten i den förra.

Nu föreslogs filmen av min Decennier-broder och tiden var uppenbarligen inne för att ge den en chans. Intressant nog är filmen regisserad av samme regissör som stod bakom Amelie, Jean-Pierre Jeunet. Han kommer jag för alltid har ett problem med efter att han slaktat sista akten i Alien 4.

Ok, detta är ett episkt och smäktande historiskt romantiskt drama som utspelas under tiden runt första världskriget. Usch, bara där har filmen mer eller mindre tappat mig. Det är väl inte en BOATS men det kunde fasen lika gärna adderats också. Jag var misstänksam från ruta ett.

Filmiskt påminner den lite om Amelie-filmen i färger och feeling. Däremot är denna inte "quirky" utan episk som sagt. Inga applåder från mig. Handling är inte det viktigaste brukar jag tycka. Här är däremot handlingen allt. Det är en superinvecklad mysteriefilm visar det sig. Den var så rörig att jag inte hängde med bland alla franska bönder, bagare, snickare och allt vad de var. Swosh. Vem gjorde vad flög över huvudet på mig. Jag tror att storyn kanske såg bättre ut på papper än hur det blev på filmduken. Jeunet gjorde det inte direkt lättare med den ryckiga berättartekniken. Hoppade de inte fram och tillbaka i tiden en himla massa också?

Krigsscener. Damn, jag gillar inte första världskriget på film. Är inte supersvag för WWII heller. Jag ser hellre mer moderna krig eller konflikter på film. Ok,det var vidrigt i skyttegravarna. Seså, finns det några andra öppna dörrar att slå in? Den "djupa" insikten att krig är hemskt är lika utmanande som att kasta pil på en laduvägg från fem meters håll, om ni förstår min liknelse?

Men bitterljuv romantik då? Det brukar ju Henke-gubben gilla? Jovisst, men uppenbarligen inte i alla tappningar. Men vänta ni till senare i Decennier... Nåväl, jag satt i alla fall lydigt kvar och såg hela filmen. Den är ju bra gjord rent tekniskt så jag hade inte en supertråkig stund. Men desto närmare slutet jag kom desto mer såg jag fram emot slutscenen och den blev till syvende och sist en stor besvikelse. Som en pyspunka. Var det inte mer?

Skådespeleriet då? Audrey Tautou av adekvat men långt från hennes paradroll i Amelie. En udda fågel i sammanhanget var Jodie Foster. Vad gjorde hon där mitt i en superfransk film? Istället vaknade jag till lite när Marion Cotillard dök upp i en liten roll. Hon var vederkvickande och filmens behållning.

Jag ger En långvarig förlovning två återseenden av fem möjliga.

Betyg: 2/5

När det handlar om gemensamma filmer har ni som vanligt tre perspektiv av filmen att njuta av. Vad tyckte Christian och vice-sheriffen Jojje? Var förlovningen för lång?
Christian
Jojje

Top 10 films of 1997

Så var det dags för en topplista igen. Nu är det filmåret 1997 som går under luppen. Det har gått nästan tjugo år sedan dess så denna lista kommer till stor del bygga minnesbilder om känslorna jag hade för filmerna inbäddat i ett nostalgisk skimmer. Visst vore det trevligt att kunna se om det tjugotal filmer från året som skulle kunna vara aktuella för topplaceringarna och få fram en "purfärsk" lista, men det gavs inget utrymme för en sådan aktivitet i planeringen.

Min lista är denna gång sammansatt av hjärtat och magen. Huvudet har inte fått många sylar i vädret. Detta är inte en topplista med de "viktigaste" filmerna, eller de rent tekniskt bästa. Detta är min egna Henke-gillar-lista. Så som det ska vara. 1997 var ett brett år, det finns många filmer att välja på. Efter listan finner du ett gäng bubblare som kanske borde, kunde eller kommer vara med på listan. För som ni vet kan listan uppdateras när som helst efter vilken nyck som helst.

10. Jackie Brown (Quentin Tarantino)

Var inte överväldiga av Tarantinos tredje film med Pulp fiction färkst i minnet, men den är ju rejält bra ändå. Den puttar ut Kevin Smiths film i sista sekund.

9. Vegas vacation (Stephen Kessler)

Sköna komedier får aldrig underskattas, bespottas eller glömmas på listorna. Chevy Chase, Randy Quaid, Beverly D'Angelo och Wayne Newtron är förbaskat roliga.

8. The ice storm (Ang Lee)

En Decennier-film som slår sig in på listan. Iskall betraktelse av det välbärgade förortslivet under tidigt sjuttiotal. En stellar cast!

7. The game (David Fincher)

David Finchers thriller med superstjärnan Michael Douglas får givetvis plats på listan.

6. Con Air (Simon West)

Härlig underhållning med Nic Cage, John Cusack, Steve Buscemi och John Malkovich. Handlar om fängelsefångar som åker flyg till Vegas.

5. Good Will Hunting (Gus Van Sant)

Good guy-film. Värmer hjärtat. Filmer om matematik är alltid lite extra spännande (för mig). Minnie Driver och Matt Damon är fina.

4. Starship troopers (Paul Verhoeven)

Paul Veerhovens underbara satir förklädd som en sci-fi-action.

3. Grosse Pointe Blank (George Armitage)

Otroligt skön film. Humorn, spänningen, romantiken. Jag säger som Steffo brukar säga: jag gillar't. Både Minnie Driver och John Cusack på två platser vardera i listan.

2. Lost highway (David Lynch)

David Lynchs mardrömslika mysteriefilm. Creepy är bara förordet.

1. The fifth element (Luc Besson)

Leeloo har ett multi pass rakt in i mitt hjärta. Luc Bessons sista riktigt bra film? Denna film har allt inklusive en oroligt hög omtittningsbarhetsfaktor.





Mina bubblare är:

• Chasing Amy (andra Kevin Smith-filmen jag såg och en av dem som gjorde att jag började gilla karln)
• The princess Mononoke (Decennier-film, magiskt och fantasifullt som vanligt från Miyazaki)
• L. A. confidential (schysste neo-noir om jag inte missminner mig)
• Men in black (underhållande som tusan, humor och action. Snygga ben)
• Conspiracy theory (Underhållande med en galen Mel Gibson som jagar konspirationer)
• Fools rush in (Sv. Kärlek vid andra ögonkastet) (Salma Hayek)

Årets Bond-film Tomorrow never dies var som vanligt underhållande och en bra biostund men den rankas i botten av serien och har ingen chans på årslistan för '97.

Låt oss nu kolla in vad de övriga filmspanarna i dagens blogathon har för listor från 1997. Ska bli spännande! Hur många av mina vänner kommer ha med dessa filmer i sina listor: Titanic, Boogie nights (Sofia?), Face/off (Fiffi), Cube (Jojje?), Donnie Brasco (Christian!), Ensam hemma igen, Cop Land (Fiffi), The full monty (alla anglofiler), G. I. Jane (Cecilia?), Funny games (finsmakarna), Spice World (Christian?), Deconstructing Harry, The sweet hereafter (Gustav?) eller Gummo (alla prettosar).

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Flmr
We could watch movies
Filmitch

Publicerad tidigare:
Movies-Noir

Closer (2004)

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av Closer. Jag visste bara att jag ville se filmen. En del peppar den, medan andra dissar den. Fantastiskt spännande. Och med en sådan cast var filmen given i Decennier the 00's. Det skadar ju inte heller att den är regisserad av Mike Nichols som gjort några filmer jag älskar; The graduate (en tidigare Decennier-film), Working girl och Charlie Wilson's war.

Closer är ett triangeldrama med fyra aktörer. Tja, ni vet vad jag menar. Natalie Portman, Jude Law, Julia Robert och Clive Owen förlorar sig i kärlekens irrfärder. Först är Nat och Jude ihop, men så blir Jude sugen på Julia men råkar sätta ihop henne med Clive. Så gör Jude slut, blir ihop, gör slut igen, vill bli ihop igen. Handlingen är en ren soppa. Detta är som en filmad teaterpjäs. Och som på teatern lever stycket mycket på skådespelarnas prestationer. Och kvartetten är riktigt bra i detta fall.

Filmens stjärna i kanten ger jag till Natalie. Hon har den mest utmanande rollen och ger oss den mest dynamiska karaktären. Jag är ganska neutral till henne som skådis, hon är ingen personlig favorit, men absolut inte på minussidan heller. Här imponerar hon på mig i alla fall. Hon ger oss också den karaktär som jag gillar mest i filmen. Den jag "hejjar" på.

Julia lever som så ofta på sin naturliga charm och hon håller sig här inom ganska snäva och stela gränser. Det är så hennes karaktär är skriven, men det lämnar mig lite törstande efter en något mer. Gillar man henne i denna film? Well, klart att man gillar Julia.. Eller? Det gör man ju alltid... Här är det faktiskt inte riktigt så. Hon är otroligt nedtonad och jag förhåller mig neutral till hennes karaktär. Hon fungerar mer som en katalysator i denna film.

Clive kör också på i säkra vatten. Som filmens alfahanne behöver han i och för sig inte tänja på gränserna men han levererar. Är han en bra person? Kan tyckas "nej" vid en första anblick men jag skulle vilja säga att han är den mest normale av dem alla. En som bara hamnade mitt i smeten av en slump. Är han snäll mot Jude? Nej, sannerligen inte men det är så livet är. Hårt men orättvist.

Den problematiska karaktären och skådespelaren i detta kammarspel är i mina ögon Jude. Är det bara hur karaktären är skriven? Han ska ju vara lite creepy... Men så creepy? Jag köper inte att kvinnorna faller för honom till höger och vänster. I min bok är han inte helt solid i denna film. Visst, det är en utmanande roll han tagit på sig. Att vara både åtråvärd, aggressiv men också sårbar, svag och krossad. Nej jag gillar inte Jude i filmen. Han är bra i andra filmer. Här blev det skevt.

Som helhet gillade jag filmen skarpt. Det är som en filmisk "hela havet stormar", springa runt stolar och se vem som blir utan. En av de bättre i denna månads-Decennier. Intressant dynamik, realistisk psykologi och vemodigt bitterljuvt i vissa delar. Jodå jag kan med glädje sälla mig till de som hyllar filmen. Natalie Portman framför allt.

Jag ger Closer fyra foton av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Syriana (2005)

Syriana är den tredje spionfilmen här på bloggen på kort tid. Detta är också som en John le Carré-bok. Men i så fall en av hans mörkaste och mest pessimistiska böcker (En perfekt spion?). Syriana är seriös, allvarlig och politisk korrekt. Ambitionen måste varit att visa hur verkligheten egentligen är. Detta är en anti-bondfilm. Till och med anti-Spy Game.

Casten är vass. Vi har Clooney, Matt Damon Matt Damon, Amanda Peet, Jeffrey Wright, Chris Cooper och Christopher Plummer i framträdan roller. Filmen är ett argt upprop mot oljeindustrins oheliga pakt med politikers och militären. Allt som är gott dränkt i det svarta guldet och allt som är ont är klätt i små gröna pappersbitar (dollars! fattade du den?).

Filmen är bra gjord. Det finns inget att klaga på. Första halvan är riktig bra, högt tempo, en intressant intrig, en George Clooney som spelar en CIA-agent på låg nivå. Det känns befriande att se honom i en "looser-roll" för en gång skull. Han blir till och med brutalt torterad av en fiende i Libanon. Naglarna plopp ut. Ont. Aj. Det svider.

Men allt längre in i filmen tappar jag intresset mer och med. Dels blir handlingen orimligt rörig, dels blir det så tröttsamt pk. Det känns inte kul eller fräscht. Denna film lider lite av samma svagheter som The constant gardener lider av. Det blir ointressant. Dumma kapitalisterna. Dumma borgarna. Dumma militärerna. Yada, yada, yada.

Nej, detta var inte mer än "helt ok". Jag ger Syriana två fördömda själar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Spy Game (2001)

Det är lite av en spionfilmsfestival här på bloggen nu. Idag Spy game, i torsdags Confessions of a dangerous mind och imorgon smäller det igen. Spy game är med i Decennier av flera skäl. Jag har tidigare sett delar av den på tv och tyckte då att den verkade "sådär". Men samtidigt är den gjord av Tony Scott som en av vår tids mest underskattade filmregissörer. Vi ser också den superstabile Robert Redford i huvudrollen och skönigen Brad Pitt i den andra. Sen är det så att jag gillar spionfilmer (duh, bondfantast som jag är!). Spionfilmer och likaså journalistfilmer och likaså politikerfilmer och serier är najsa. De behöver inte vara fyllda av action för att det ska bli bra. Ett bra manus med en tajt dialog och några schyssta skådisar räcker oftast.

Jaja, nu har jag sett Spy game ordentligt, från början till slut. Som en film ska ses. Och fasen vad positivt överraskad jag blev. Den är ju supernajs! Som den bästa sortens John Le Carré-boken fast på film. En dialogtung spionthriller i ordets rätta betydelse. Filmen är väldigt spännande. Allt utspelas under ett dygn där den snart pensionerade CIA-chefen Nathan Muir (Redford) förtvivlat försöker se till att en av hans agenter inte ska offras för att någon politiks vinst ska uppnås.

Muir väcks på morgonen till nyheterna att en av hans agenter har arresterats av kineserna och att agenten kommer avrättas om 24 timmar. Muir intervjuas av kostymnissar om agenten, Tom Bishop (Brad Pitt), och via flash backs får vi se hela historien rullas upp. Hur Muir rekryterar Bishop, deras arbete och bakgrunden till varför Bishop hamnat i ett kinesiskt fängelse. Muirs svåraste motståndare i spelet är ingen mindre än en ung Stannis Baratheon!

Filmens struktur där vi hoppar mellan tillbakablickar och de politiska spelet i Langleys korridorer är lysande. Det som taget ur ett av de bättre avsnitten av The West Wing. Händelseförloppet och spelarnas roller och motiv blottläggs långsamt. Spänningen byggs upp och slutet är olidligt rafflande.

Jag gillar denna film på skarpen. Den är glassigt välproducerad, men under ytan ruvar ett vemod över folket som spelar spionspelet. Under den så avgörande scenen när Muir rekryterar Bishop spelas Dire Straits Brothers in arms och jag tycker det var ett helt perfekt val av låt. Ståpäls på Henke.

Jag ger Spy Game fyra förlorade själar av fem möjliga.

Betyg: 4/5