The Killers (1964)

"The killers" från 1964 är en re-make på filmen från 1946 och båda filmerna bygger på en novell av Hemmingway från 1927. Filmen följer två lönnmördares jakt på sanningen efter de slutfört uppdraget att skjuta en före detta racerförare. Då den olycklige inte gjorde något för att rädda sig blev lönnmördarna så förvånade att de börja luska vad som låg bakom detta ovanliga och oväntade agerande.

Filmen är en noir i grunden men i bjärta färger då den kommer från sextiotalet. Lee Marvin spelar en stenhård lönnmördare, Angie Dickinson spelar filmens femme fatale, Ronald Reagan syns i sin sista roll som gangsterboss och Nick Casavetes spelar den olycklige. Den något lite mindre käna Clu Gulager spelar den andre lönnmördaren. Han påminner oss om en ung och smal Val Kilmer.

Filmen är småputtrigt trivsam. Historien har flera lager och Charlie och Lee lär sig mer och mer om vad som hände genom att "intervjua" olika personer i Johnny Norths historia. Ibland behövs hot, ibland våld. Så strukturen på berättandet är det inget fel på. Det kan funka och här är det helt ok.

Skådespelarna gör bra ifrån sig men är på inget sätt spektakulärt. Karaktärerna är inget att jubla över heller. Helt ok men inte mer. Filmen är dock tyvärr inte speciellt spännande och kommer inte upp i nivå med riktigt bra filmer från sextiotalet.

Som helhet blev filmen "helt ok", en klockren tvåa i min bok.

Betyg: 2/5

The Notebook (2004)

The notebook? Varför kom denna film med egentligen? En välkänd bild av en omfamning och kyss i regnet. Hon ser ut att ha på sig en tunn blå blus. Det visade sig vara en blå dräkt av något slag. Jag hade förstått det som att detta var en renodlad romantisk film och att den ansågs riktigt stark i vissa kretsar. Jag ville ge den en chans. När jag dessutom såg att den hade Ryan Gosling och Rachel McAdams blev jag än mer nyfiken. Mest för att en gång för alla kunna bestämma mig för om Gosling är så medel som jag misstänker. Och om McAdams är så bra jag misstänker.

Jo, jag gillar nog allt Gosling i Drive och före dess i den helt underbara Lars and the Real girl, men utöver de filmerna har jag blivit mer eller mindre besviken av honom. Han är inte direkt dålig, men jag känner inget extra för honom. Det är kanske inte det att han har onda ögon. Han har bara ganska intetsägande ögon.

Rachel McAdams har jag dock sett i flertalet romantiska komedier och hon är alltid intressant. Men är det för att hon bara är snygg? Vilket i och för sig inte är ett "bara". Bra jobbat där Rachel. Eller är det så att hon en ny Anne Hathaway, det vill säga att utseendet hindrar oss initialt från att se hennes "acting chops"?

Filmen har en intressant struktur, lite likt klassikern The princess bride. I nutid läses en bok och vi får se hur historien i boken spelas upp. Denna gång är det inte morfar som läser för den lille pojken. Istället läser morfar för en gammal dam med åldersdemens. Han läser en historia om ett ungt par som älskar varandra mot alla odds trots hinder som klassklyftor, ett världskrig och en illasinnad moder.

Inledningen av filmen är trist. Usch vad tråkig den var. Mina tankar fladdrade omkring som kanariefåglar som släppts ut ur sin bur. Ryan Gosling är verkligen inte den mest karismatiske skådisen vi har just nu va? Däremot är McAdams charmig som attans. Det är svårt att se att de två skådespelarna inte gick ihop under filminspelningen. Gena Rowlands och James Garner spelar de två lite äldre karaktärerna och de är bra. Självklart lyser Gena Rowlands mest. Hennes son Nick Cassavetes är filmens regissör och han verkar vara lika duktig som sin far på att få ut häftiga prestationer ur henne.

Allt eftersom blir jag dock indragen, engagerad och till slut faller jag pladask för historierna. I båda tiddimensionerna. Jag gillar't som vi brukar säga. Den är ju jättebra! Det är svårt med renodlade romantiska filmer. Gränsen mellan värmande och berörande och det lökiga och patetiska är snäv. Denna film inleds lite svagt men den växer hela vägen in, den skakar om mig, den bryter sig in och kastar ut skeptikern. Bara den blödige blir kvar i mig. Och slutet är förbaskat starkt!

Är det så här romantiska filmer är? Jag får kanske säga som Allie (McAdams), fast hon pratar förstås om något heeeelt annat...

Allie: You got to be kidding me. All this time, that's what I've been missing? Let's do it again.

I slutändan förblev jag ganska sval inför Ryan Gosling. Han är en kall jäkel. Lita aldrig på en man med så tättsittande ögon! Besvarad! Rachel McAdams gillar jag dock jättemycket i denna film. Hon är varm, filmens hjärta och smärta. Hon gör mig nyfiken. Jag fick i alla fall svar på en av mina frågor.

Jag ger The notebook fyra överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Other Woman (2014)

Kate King: Can we keep her?

Här har vi ett ypperligt exempel på när en perfekt castad film blir så mycket bättre än en slött castad dito. Detta är egentligen en tretton på dussinet komedi. Tre bedragna kvinnor i centrum cirkulerande en het kille i sina bästa år som inte kan regla sin Petter Niklasson i kallingen. Med fel skådespelare hade filmen kunnat bli ett magplask. Men plasket blir till ett svanhopp med hjälp av fyra mycket lyckade skådisar. Plasket kommer först precis i slutet av filmen men då har jag redan skrattat så mycket att kinderna är stela av träningsvärk.

Cameron Diaz spelar Carly (välansad), en smart advokat i storstan som börjat tröttna på datingkarusellen och som tror sig hittat sin drömman i Mark (Nikolaj Coster-Waldau här med båda händerna i behåll). Leslie Mann spelar Kate (vildvuxen buske) ,hemmafrun som tappat stinget och sig själv i skuggan av sin man. Till sist har vi godingen Kate Upton som spelar Amber (sköndoftande som svettig), den nyaste flickvännen av många. Det lär inte kunna vara någon större spoiler att tjejerna till slut kommer på den pilske Mark och därefter har vi en hämndfilm att vänta.

Filmen är mycket rolig i vissa delar. Inledningen är bäst som så ofta i filmer som denna. Men den håller faktiskt måtten ovanligt länge. Det skadar inte att Upton gör entré under andra halvan och piggar upp anrättningen. Endast allra sista slutet av filmen blir over the top och därmed pajjigt.

Caeron Diaz är perfekt som den cyniska och luttrade Manhattan-bruden. Hon vet hur en rakhyvel ska dras och vilka kläder som gäller. Hennes behandling av Leslie Manns karaktär är lika elak som uppfriskande. Mann i sin tur har fått den otacksamma rollen att spela "losern". Hemmafrun som blivit bedragen och "vaknar" upp till en ny värld med en hotfull framtid fylld av dejting. Hennes humörsvängningar får mig att tänka på... en tjej. Men hon är rolig och gör rollen med bravur! It was only a blurp!

Dansken Nikolaj Coster-Waldau har nått framgångar efter hans framfart i Game of Thrones. Här är han tillräckligt härlig i inledningen för att funka som den slemmige casanovan. Han är inte lika lysande som tjejerna men han funkar som katalysator som får igång roligheterna. Filmens stiligaste man är istället den gamle och goe Donne Johnson.

Till sist har vi Kate Upton som Amber. Holy baloney! Vilken underbar varelse! Jag har inga som helst problem att tro på att hennes svett doftar gott. Scenerna mellan henne och Mann är top notch. Yes sir!

Det hela blir en rolig film. Ordinär handling men en hel massa sköna scener, bra skådespelare och en bitvis mycket underhållande och "raunchy" dialog. Jag ger The other woman tre scornade kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Spring breakers??