Bande À Part (1964)

Jag tror inte att jag sett någon film som tillhör franska nya vågen tidigare. Jag har i vilket fall inte sett någon film av Jean-Luc Godard. Däremot har jag varit sugen på att se något från honom en längre tid. Så sugen att jag till och med har en dvd-box hemma i hyllan som jag plockat upp på någon filmbörs någon gång. När sedan Movies-Noir föreslog filmen som en gemensam film för Decennier tackade jag ja. Christian påminde då också att Quentin Tarantino döpt sitt filmbolag efter denna film. Med en Tarantino-anknytning var valet givet!

Vad är då franska nya vågen? Improviserade lågbudgetfilmer inspelade i vänners lägenheter med kompisar som skådespelare. Filmer inspelad i långa tagningar med enkel kamerapryttlar, långt från de stora filmbolagens artificiella studiomiljöer? Existentiella djupa filmer? Jag vet inte jag. Om beskrivningarna ovan stämmer blir man inte direkt sugen...

Bande à part passar i alla fall in på mycket av det jag skrev ovan. Filmad i svartvitt får vi följa de tre huvudkaraktärerna på till synes slumpmässiga utflykter i Paris förorter. Två ynglingar träffar en ung flicka på en engelskakurs och då de får reda på att hon bor hos en rik moster formar de en lömsk plan. Ynglingarna börjar ivrigt och i huller och buller uppvakta flickan för att kunna manipulera henne till att stjäla pengarna tillsammans med dem.

Ok, jag hade inte speciellt kul med denna film. Handlingen är banal. Jag har mycket svårt att se den existentiella ångesten i denna film. Killarna beter sig som om de vore 15 år, bland annat kunde jag inte släppa att de springer hela tiden, som om de vore barn. I verkligheten var skådespelarna 27 respektive 28 år när filmen spelades in så det blir lite tokigt. Flickan som spelas av Jean-Luc Godard's fru vid tiden, Anna Karina var 24 år och hon spelar en oskuldsfull tonåring. Ok, detta är kanske inte filmens största fel. Man kan leva med fel ålder på skådespelarna om karaktärerna är intressanta och skådespelarna är bra. Tyvärr framställs killarna som coola och eftersom jag inte går på det blir det mest fånigt.

Filmens "production value" gör inte någon som vill ha låga diton besviken i alla fall. Filmen har otroligt usel kvalité på ljud och bild. Framför allt ljudet är skräpigt och skramligt. Kan detta verkligen varit meningen?

Filmens stöt var inte spännande, budskapet i filmen barnsligt och skådespelarna var cirka 10 år för gamla.

Vad var bra då? Det finns en scen där de tre dansar på ett kafé som var fantastiskt härlig. Den scenen fick mig att sätta mig rakt upp i fåtöljen. Den kom som en blixt från en klar himmel eftersom Godard precis innan fånat sig med en tyst minut där allt (eländigt) ljud stängts av. Den scenen inte så lite pretto för övrigt.

Det var kul ändå att ha sett en film av Jean-Luc Godard även om inte denna föll mig på läppen.

Jag ger Bande à part två kortsiktiga planer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fredag under decenniermånaderna betyder gemensam bloggning med Movies-Noir och Jojjenito. Vad tyckte de, var bandet isär eller ihop?

Godzilla (2014)

Ichiro Serizawa: The arrogance of man is thinking nature is in our control... and not the other way around.

Även om jag ser en hel del tv-serier och film hemma blir det ju inte så jätteofta man kommer ut på bio och ännu mer sällan på premiärkvällen för nya storfilmer. Men nu var det dags igen då Godzilla hade premiär igår. En liten filmspanargrupp strålade samman från norr och söder mot Rigoletto och rad 9. Det skulle bli spekatkelfilm i 3D. Glasögonen var med och humör och förväntningar på topp.

Jag är långt från ett Godzilla-fan. Den enda film i genren jag sett var 90-talfilmen med Matthew Broderick. Den var helt ok som förströelse men inte speciellt minnesvärd. Nu hade jag större förhoppningar. När en film som Captain America: The winter soldier kunde överraska så positivt kunde man kanske hoppas på att även denna mastodontfilm skulle vara magnifique. Dessutom hoppades jag, och jag hoppas fortfarande, att Gravity och dess fantastiska 3D skulle sätta ribban för användningen av 3D mycket högre för Hollywood.

Nu visade det sig tyvärr att jag blev lika besviken på Godzilla som jag blev bedårad av Captain America 2, och att 3D var lika meningslöst i Godzilla som det var makalöst i Gravity.

Godzilla anno 2014 är inte speciellt bra, men den innehöll några underhållande moment. Den påminner mig av och till om filmer som Battle Los Angeles, Jurrasic Park, Aliens och Starship Troopers. Detta är en ganska ordinär katastrofactionfilm där man får följa en liten familj där mannen är hjälten som hur han än beter sig hamnar exakt i händelsernas centrum hela tiden. Frun är orolig, tittar med tefatsstora blanka ögon på förstörelsen runt omkring sig och så sonen, en extremt trist liten brunögd pojke som aldrig i helvetet kommer dö.

Detta är inte en typ av film där handling eller logik kommer i första rummet. Nej, det är en film som visar några big ass monsters som förstör diverse städer. Men oavsett filmgenre anser jag å det bestämdaste att alla filmer måste följa den logik som etableras i den värld de beskriver. Denna film är övermättad av dumma och ologiska handlingar av våra "hjältar". Det gör att storyn på det mänskliga planet blir under all kritik.

Tyvärr påminde Godzilla mig väldigt lite om Game of Thrones eller Cloverfield...

Man kunde ju hoppats att en serie som GoT skulle lära filmmakarna att en film blir mer spännande om det finns "stakes", om det finns viss risk att någon av hjältarna faktiskt kan stryka med. Detta var inte en sådan film. Inte en sekund under hela visningen kände jag anspänning, inte en enda fjäril i magen. Det var bara rörelse på duken, ibland snygga bilder, ibland inte ens det, men aldrig nerv.

Cloverfield? Jo, det är en monsterfilm som i all sin enkelhet lyckades skapa en spänning, stämning och framför allt en mystik runt monstret. Jag hade önskat att man helt skippat de eländigt skrivna mänskliga hjältarna i Godzilla och fokuserat på monstren och mystiken runt dem. Tänk om de vågat göra filmen helt utan hjältar, en film där människan spelade andrafiolen som de kryp vi är (ur Godzilla och hans kamraters perspektiv).

Men det fanns lite ögongodis också! Efter första halvan av filmen som var svintråkig började det hända kul saker. Jag tänker på det häftiga fallskärmshoppet som militärerna gjorde, kallas det halo jump? Varför Ford var med i den scenen var en av många frustrerande ologiska saker. Men mycket snygga bilder, speciellt scenen när solen bryter igenom molnen och killarna faller mot San Fransisco med röd rök från fotlederna. Slutet av scenen när Ford faller förbi Godzilla var djäkligt coolt.

Filmens häftigaste scen är dock när jaktflygplanen börjar fall ur skyn (pga en EMP blast). Först ser vår hjälte en fallskärm komma singlande ner genom mörkret och dammet, sen ser vi plan efter plan störta. Awesome scen.

Tredje scenen som jag höjde mina ögonbryn för, vilket också var den enda scen då ett litet skratt undflydde mina läppar, var när den stora ödlan gick förbi över kameran och det såg ut som att den hade en stor pung full med lysande bollar. Senare visade det sig att ödlan var den stora honan (drottning, a la Aliens) och att säcken med bollarna nog var hennes korg med ägg.

Vad mer? Tyvärr måste jag lyfta några fler negativa saker om filmen, sorry Fiffi. Ingen skådespelare stack ut positivt och allra sämst var Bryan Cranston (extremt dålig!), Aaron Taylor- Johnson (helt felcastad), Elizabeth Olsen (dålig regi?) och David Strahairn (felcastad, var inte Sam Elliot tillgänglig?). Vid sidan av dåligt skådespeleri var ljuddesignen i filmen under all kritik. I en film som denna, när hela San Fransisco blir demolerad borde ljudmattan vara imponerande, men icke. När monstren slog sönder hela skyskrapor hördes ljud som om två-tre glasrutor gick sönder. Jag hade hoppats och förväntat mig ett mycket mer mäktigt ljud. Ok, det finns några fler saker som var svaga men jag känner att jag "gnällt" tillräckligt mycket nu.

Allt som allt var det en jättetrevlig filmkväll med några sköna filmspanare och kul att få spaning på Vrångmannen i publiken. Men som film är Godzilla antagligen lättglömd.

Jag ger Godzilla två atombomber av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler revyer på filmen (uppdateras allt eftersom): Fiffi, Movies-Noir, Filmitch, Joel, Jojjenito, Vrångmannen.

C'era Una Volta Il West (1968)

Frank: How can you trust a man who wears both a belt and suspenders? The man can't even trust his own pants.

Den andra filmen som jag gav chansen igen var Sergio Leone's spagettiwesternepos Once upon a time in the West. Denna film figurerar ofta i diskussionerna om den bästa Leone-filmen, och ibland till och med bästa western-filmen alla kategorier.

Jag såg den för en sådär 8-9 år sedan hemma hos en kompis tillsammans med hans fru. Det var jag som föreslagit filmen och hade med den på dvd. De hade en platt men ack så liten tv och inget surroundljud. Jag tyckte filmen var trist och kände ångest över att jag gjort ett dåligt filmval för situationen. Nu tänkte jag ge denna film en ny chans. Jag måste ju missat dess storhet på grund av de yttre omständigheterna.

Great shot

Av en händelse slog jag upp wiktionary på order Pekoral. Här följer betydelsen av detta ord:
Pekoral: verk, oftast konstnärligt, som är oavsiktligt komiskt på grund av bristande litterär förmåga hos författaren eller av att verkets stil inte passar innehållet. (Sen 1796 av latinska pecoralis "som till hör boskapen")

Vilken idiot jag är. Jag får ju skylla mig själv. När de första fyra scenerna var över, de borde tagit en 8-10 minuter men i filmen drogs de ut till en dryg timme var jag nära på att ge upp. Betyget var givet. Men man får inte ge upp. Man måste se hela filmen, det är sedan gammal. Fråga bara Jojje.

Lyckligtvis blir de avslutande timmarna något bättre men hela filmen är ganska absurd. Den är som en spoof på en Leone-film med scener där männen och kvinna stirrar på varandra i evigheter utan att säga ett ord. Musiken till anrättning är bisarr, helt oharmonisk (pun intended). De konstgjorda ljudeffekterna är det mest anmärkningsvärda, de är helt malplacerade. Harmonica spelar på sitt munspel istället för att prata, men det är inte ljud från ett munspel vi får höra. Av oklar anledning har Leone valt att lägga in ett annat ljud, som om det vore dubbat, istället för munspelet. Encryable.

Hela filmen är uppenbarligen stilistisk med sina teatraliska gester och onaturliga ljudeffekter. Dialogen låter dubbad och ljudmixen är under all kritik rent audiotekniskt. Jag kollade ändå på en Blu-ray så ljudet borde väl varit bättre mixat. Hade jag inte vetat att det var den store Leone som gjort filmen hade jag kunnat tro att den var gjord som något examensarbete på en kvällskurs i film.

Men det blev något bättre mot slutet. Stämningen satt sig kanske och varje scen tog inte 15 minuter längre. Det blev till och med lite spänning och antydan till action. Det var ju skönt i alla fall. Vad var bra? Charles Bronson hade en snygg jacka, den rutiga. Den var lite cool. Vad mer? En slinga i filmmusiken som återkom om och om igen påminde mig något otroligt om en slinga i musiken till tv-serien Dexter. Det gjorde att jag kunde drömma mig bort lite mitt under filmen.

Med ytterst liten marginal kämpar sig denna film upp från skambetyget, men det är med minsta möjliga marginal. Nu är jag klar med denna film, två gånger får vara nog.

Jag ger Once upon a time in the West två järnvägsstationer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Neighbors (2014)

Jimmy: Let's make a baby!
Paula: Yes, that will solve all our problems.

Den amerikanska komedin Neighbors har fått en sällsam svensk titel: Bad neighbours. Titeln "Bad neighbours" är något av en förolämpning för oss lättkränkta då filmbolaget uppenbarligen tror att de måste hjälpa oss med en förenkling som om vi vore korkade. Dessutom hjälper de oss "sinnessvaga" med den korrekta brittiska stavningen! Bisarrt.

Månadens filmspanarfilm valdes av Markus. Inför filmen frågade han vad jag förväntade mig från filmen. Mitt svar var en del garv men antagligen en taskig film. Och så blev det ungefär. Jag skrattade läppen av mig under vissa partier, men som helhet var filmen dels för ojämn, del för grund och ofokuserad för att kunna klassas som en bra modern komedi, likt Ted eller Forgetting Sarah Marshall för att nämna några.

en stor anledning till att jag fick mig några goda skratt under filmen var att jag inte sett dess trailer innan. Tydligen spoilas de flesta roliga scener i trailern. Fan vad jag hatar tailers som spoilar, dvs 99% av alla trailers nu för tiden. Jag lyckades vända bort blicken när de inför vår visning visade trailer för Godzilla som vi ska se ikväll (onsdag), men jag missade att titta bort när trailern till Seth MacFarlane's nya film A million ways to die in the west visades. En massa kul scener visades däri och jag förbannade tyst livets orättvisor...

Men åter till Neighbors. Humorn är ojämn men vissa "höjdare" finns (tänker på air bags...). Jag har inga specifika problem med Seth Rogen och Rose Byrne var mycket lustig i flera scener. De två passade mycket bra ihop. Jag gillade scenerna när de smider ränker mot grannarna. Samtidigt är historien svag. Den lilla strimma av sanning som de försökte sälja var väl att även uppvuxna småbarnsföräldrar ibland kan längta tillbaka till ungdomens ansvarslösa och glada dagar samt nattlånga fester.

Neighbors är ett bra exempel på film som retar upp den kristna högern i USA eller vad det nu är för maniacs som skrivit reviews på imdb. Över 78 % av betygsättarna ger filmen en 7:a eller högre i betyg på den tiogradiga skalan. Ändå är det nästan bara extremt negativa "user reviews" i den sektionen. Folk är upprörda över "the f-word" (no shit, tea party idiots), att det finns nakenhet, sex och rent generellt "slag under bältet"-humor helt enkelt. Denna reaktion är nästan skäl nog för att hylla denna film lite extra! Japp, likt favoriten Kevin Smith gillar jag en film mer om den retar folk och får ut "dem" ur sina hålor.

Kul film, men ganska risig i partier, så är det. Var det inte något sånt jag förväntade mig? Och precis det fick jag. Ibland skrattade jag så att det lät som en väsning, enligt min stolsgranne Markus, medan ibland satt man och undrade när Seth MacFarlane's nya film har premiär. Vissa partier var överdrivna och ändå kändes det som att de som helhet inte drog det till sin yttersta spets. De vill kanske både ha kakan och äta den, både spela safe och vara vågade samtidigt.

Neighbors kan jämföras som en svagare variant av en blandning av Old school och Project X. Ses på egen risk säger jag till alla som har lätt att få moralpanik!

Jag ger Neighbors tre oanvända kondomer av fem möjliga.

Betyg: 3/5




Kolla nu in vad mina filmspanarkollegor tyckte om de nya grannarna:
Har du inte sett den?-podden med Markus och Erik
Jojjenito
The nerd bird
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Lolita (1962)

Humbert Humbert: I want you to live with me and die with me and everything with me!

Fasen, jag vill ju så gärna älska Kubrick's filmer. Jag ser ju med mina egna ögon att film efter film är otroligt bra gjorda. Det känns ända ut i fingertopparna att det är film-filmer. Men var gång känns det som att jag dunkar huvudet mot en stenvägg. Snart börjar väl blodet rinna ner i ögonen på mig. Jag saknar värmen i hans filmer. De är så kliniska och kalla tycker jag. De attraherar min hjärna på en viss nivå, men de lämnar ofta mage och hjärta i fred.

Så var det också med Lolita, en film jag länge tänkt att jag ville se. I och med Decennier gjorde jag slag i saken. Lolita bygger på den kända romanen av Vladimir Nabokov och författaren har skrivit manus till filmen också. Ett mycket brännande ämne, förhållandet mellan en allt för ung flicka med en allt för gammal man lockar ju. Hur skulle Kubrick förvalta en historia som denna? Inte speciellt utmanande måste jag säga. Jag blev rejält besviken.

En trevlig stund i trädgården

Jag har förvisso inte läst boken, men jag antar att en del av styrkan i berättelsen är hur Lolita tar efter sin förföriska mor och använder alla knep hon kan för att förföra och förleda män av alla dess slag. Detta kommer inte fram i filmen speciellt bra. Jag hade velat se mer av historien från Lolitas perspektiv. Nu får vi bara se händelserna ur huvudpersonen Professor Humbert Humbert's perspektiv. Mer antyds än visas och min förutfattade mening om historien behövs för att fylla i hålen. Oklart hur bra det var egentligen. Upplever jag filmen på rätt sätt ens?

Lyckliga familjen

Jag har börjat misstänka att Stanley Kubrick var mycket dålig på casting... James Mason som Professor Humbert är ett eländigt dåligt val. Kirk Douglas i Paths of glory var urtrist och till och med Tom Cruise var inte klockren i huvudrollen i Eyes wide shut, vilket överraskar då Tompa i princip aldrig gör en besviken. Det känns som att Kubrick valde paret Cruise-Kidman mer för att de var ett par än för att de passade perfekt in i de rollerna.

Slutet, eller är det början?

James Mason är i alla fall trist i Lolita, på gränsen till rent ut sagt dålig. Flickan som spelade Lolita, Sue Lyon var helt ok, men man fick inte se henne förföra Humbert. Det mesta av vad hon gjorde fick inte plats i filmen. Filmens klarast lysande stjärna är istället Peter Seller som gör en sällsam insats som Clare Quilty. Han är fantastisk i alla scener han är med i. Två år senare fick han paradrollerna i Dr Strangelove så man kan väl se hans arbete i Lolita som början på ett bra samarbete.

Filmens höjdpunkt, Peter Sellers

Fripp funderar:
- Det var kul i alla fall att se Miss Moneypenny i en liten roll utanför Bond-världen.
- Lolita skickades till något slags "girl scout camp" med det eggande namnet "Camp Climax"
- Lolitas mamma tyckte det var lämpligt att ha en bild på dottern på nattduksbordet bredvid sängen, som hon delade med Humbert...

Filmens struktur är det inget fel på. Den inleder med sista scenen och sedan är resten en tillbakablick där vi får se vad som ledde fram till det ödesdigra slutet. Men mitt intresse falnar sakta och sen allt snabbare. Professor Humbert's intressanta resa från en till synes respektabel torr brittisk "gentleman" till fullkomligt psykisk störd stalker, helt förhäxad under Lolitas spell borde varit så mycket mer engagerande tycker jag. Jag är underväldigad av mästaren.

Jag ger Lolita två nagellack av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Idag tar sig Christian an en klassisk western. Hopp från hög klippa! Svårt läge där i den den fantastiska slutscenen...

A Shot In The Dark (1964)

A shot in the dark är den andra av fyra filmer där Peter Sellers spelar police inspector Jacques Clouseau. När jag nu såg om denna film tillsammans med Frans på hans besök från förenade kungadömet var det första gången jag såg Clouseau i Sellers tappning på minst 25 år. Det är lustigt hur minnen av filmer från ens barndom sällan blir varmt välkomnade så fort de klätt av sig den skyddande överrocken vi kallar "Nostalgi".

Detta är simpel buskishumor som fungerar under några scener men som ganska snart blir tröttsamt. Många av skämten man finner i denna film har återanvänts och förädlats genom åren. När man då återbesöker de enkla grundelementen i humorn är det hatten av för dess originalitet för sin tid, men det är tyvärr inte lika roligt längre helt enkelt. Och en renodlad komedi som inte är rolig (speciellt länge) är trots allt inte helt lyckad.  

Om humorn är förlegad och handlingen som vanligt inte har med saken att göra i en komedi har vi bara skådespeleriet kvar. Peter Sellers har något speciellt. Perfekt komisk tajming och jag fascineras av att han lyckas köra scen efter scen utan att dra på smilbanden en enda gång. I dagens komedi skulle nog huvudrollsinnehavaren till en komedi som bygger så mycket på slapstick spela rollen med lite mer glimten i ögat. Icke Peter Sellers.

Kommer ni ihåg Herr Gunnar Papphammar? 80-talet på statliga tv? Gösta Ekman har stulit varenda liten detalj från Peter Sellers och Clouseau. Detta är säker ingen nyhet för er luttrade filmbloggare, men om någon av er inte tänkt denna tanke än så gör det nu. Papphammar var ju så rolig! Tyckte man då. Men så gillade man ju Rosa Pantern-filmerna då också.

Elke Sommer i rollen som den mordmisstänkta Maria var ganska het. Hon gjorde ett hyfsat jobb. Hon ser så oskyldig ut att man skulle kunna tro att hon var den enda som var oskyldig bland hela bunten.

Clouseau's nemesis Charles Dreyfus spelas som vanligt av den ivrigt flörtande Herbert Lom. Han är festlig och jättekul. I varje fall de första femtioelva gångerna han försöker ta kål på Clouseau. Sen blir det liksom lite tradigt. Summa sumarum, en kul liten film som man lätt kan somna ifrån utan att missa allt för mycket.

Jag ger A shot in the dark två bra inledningsscener av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir kör old school med halvnakna män i toga idag.

Advise & Consent (1962)

Robert Leffingwell: Son, this is a Washington, D.C. kind of lie. It's when the other person knows you're lying, and also knows you know he knows.

Det är väl egentligen ganska orimligt att jag skulle älska alla filmer av Otto Preminger! Nu var det tredje gången gillt i Decennier-projektet då vi tog oss an sextiotalsfilmen Advise & consent. Tidigare har jag fascinerats och avgudat Laura från 1944 och Anatomy of a murder från 1959.

Advise & consent är ett politiskt drama som utspelas på kullen i Washington. Filmen handlar om maktspelet bakom kulisserna dagarna efter presidenten utsett sin kandidat till ny utrikesminister. Ämnet var det inget fel på, jag är allt som oftast mycket intresserad av filmer som denna. Andra verk i ämnet som man kan nämna är serien The West Wing samt filmer som Knife Fight och Game change. Dessutom kan man sannerligen lyfta fram en annan film från detta projekt, Mr. Smith goes to Washington. På ytan påminner den tematiskt om Advise & consent, men tonen i dem båda är helt olika. Om Mr Smith är idealisk och "kusinen från landet" är Advise & consent bistrare och mycket mer cynisk, lite modernare helt enkelt.

Advise & consent är bra gjord helt klart, men jag blev aldrig riktigt indragen av historien eller kände någon större sympati för karaktärerna. Därmed faller filmens effektivitet betänkligt. Den är ganska torr även om den inte saknar en viss humor, som en glimt i ögat.

Jag blev dock lite uttråkad av alla procedurer i kammaren. Politiskt drama eller thriller är som bäst är när man får följa de smarta aktörernas spel. Visst pågår ett spel i denna film, men jag saknar scenerna då man får se hur de olika karaktärerna är smarta och hur de utmanövrerar sina motståndare. Det som var som bäst i The West Wing, scener med Josh, Tobey och C.J och de övriga när de gör sin grej, saknas i Advise & content. I stället får vi veta resultaten av de smartas drag via dialog och det är inte lika uppfyllande.

Första halvan av filmen var trevande men det tog sig rejält under andra halvan. Jag tänkte på hur lik denna film är en rättegångsfilm som Anatomy of a murder men hur mycket bättre den senare var.

OK, en bra gjord film som tyvärr inte berörde mig så mycket. Helt ok får bli slutresultatet. Jag ger Advise & consent två föregångare till Frank Underwood av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kolla nu in vad Movies-Noir och Jojjenito tyckte om denna politiska soppa, är de röda eller är de blå?

I helgen kommer det bli Peter Sellers-tema inom sextiotalstemat! Birdy nam nam!

Walter Pidgeon och Gene Tierney