Fitzcarraldo (1982)

Ojojoj, var ska detta sluta? Efter de två första gemensamma filmerna för 80-talet med alla våra gästbloggare hoppas man ju på lite bättre utdelning för de återstående filmerna. Hittills har vi haft Where the Buffalo roam som i princip alla avskydde och sedan var det My dinner with André som bara jag och Jojjenito fann det minsta aptitlig. Jag undrar jag om Fitzcarraldo kan vara filmen som kommer till räddningen?

Well, jag skulle inte tro det... Detta var en extremt lång film känns det som. Jag ser direkt att det är en Herzog-film med hans besatthet av naturen som vild och ond. Det andra som står ut för mig är Klaus Kinskis galna ögon och rufsiga frisyr. Han är fascinerande och jag kan inte slita blicken från skärmen när han är i bild. Men handlingen i filmen är bisarrt tråkig. Varför gjorde Werner denna film egentligen? Vad i handlingen lockade honom så mycket att han valde att genomföra detta projekt? Var det att släpa den stora ångbåten över ett berg? De gjorde ju det i verkligheten också. Helt ofattbart.

Det finns en känd dokumentär om den kaotiska filminspelningen vid namn Burden of dreams. Jag skulle kunna tänka mig att den är mer intressanta än själva filmen vi sett. Burden of dreams finns utgiven av Criterion Collection. Filmen Fitzcarraldo är inte utgiven av Criterion Collection. Det kanske var en ledtråd god som någon att vi kanske skulle valt att se dokumentären istället...?

Jag tyckte i alla fall inte att denna film var speciellt spännande. Jag var nog mest uttråkad mest hela tiden. Att den har 8.1 i medelbetyg på imdb är om inte upprörande så skrattretande. Herzog vann i och för sig priset som bästa regissör i Cannes 1982 och en och annan posör ser säkert filmen som ett mästerverk. Jodå, som filmprojekt är hela chabraket imponerande. Men i slutändan är idén om filmen mer spännande än filmen själv.

Jag väntar nu med fasa på hur filmen mottagits av våra medskribenter. Kan man hoppas på att någon i gänget i alla fall fann filmen acceptabel? Nej? Nähä...

Jag ger Fitzcarraldo två vansinniga val av fem möjliga...

Betyg: 2/5

Tyckte de övriga att se filmen var lika jobbigt som att släpa en ångbåt över ett berg?
Movies-Noir
Jojjenito
Sofia
Fiffi (lite senare om dagen)

C'era Una Volta Il West (1968)

Frank: How can you trust a man who wears both a belt and suspenders? The man can't even trust his own pants.

Den andra filmen som jag gav chansen igen var Sergio Leone's spagettiwesternepos Once upon a time in the West. Denna film figurerar ofta i diskussionerna om den bästa Leone-filmen, och ibland till och med bästa western-filmen alla kategorier.

Jag såg den för en sådär 8-9 år sedan hemma hos en kompis tillsammans med hans fru. Det var jag som föreslagit filmen och hade med den på dvd. De hade en platt men ack så liten tv och inget surroundljud. Jag tyckte filmen var trist och kände ångest över att jag gjort ett dåligt filmval för situationen. Nu tänkte jag ge denna film en ny chans. Jag måste ju missat dess storhet på grund av de yttre omständigheterna.

Great shot

Av en händelse slog jag upp wiktionary på order Pekoral. Här följer betydelsen av detta ord:
Pekoral: verk, oftast konstnärligt, som är oavsiktligt komiskt på grund av bristande litterär förmåga hos författaren eller av att verkets stil inte passar innehållet. (Sen 1796 av latinska pecoralis "som till hör boskapen")

Vilken idiot jag är. Jag får ju skylla mig själv. När de första fyra scenerna var över, de borde tagit en 8-10 minuter men i filmen drogs de ut till en dryg timme var jag nära på att ge upp. Betyget var givet. Men man får inte ge upp. Man måste se hela filmen, det är sedan gammal. Fråga bara Jojje.

Lyckligtvis blir de avslutande timmarna något bättre men hela filmen är ganska absurd. Den är som en spoof på en Leone-film med scener där männen och kvinna stirrar på varandra i evigheter utan att säga ett ord. Musiken till anrättning är bisarr, helt oharmonisk (pun intended). De konstgjorda ljudeffekterna är det mest anmärkningsvärda, de är helt malplacerade. Harmonica spelar på sitt munspel istället för att prata, men det är inte ljud från ett munspel vi får höra. Av oklar anledning har Leone valt att lägga in ett annat ljud, som om det vore dubbat, istället för munspelet. Encryable.

Hela filmen är uppenbarligen stilistisk med sina teatraliska gester och onaturliga ljudeffekter. Dialogen låter dubbad och ljudmixen är under all kritik rent audiotekniskt. Jag kollade ändå på en Blu-ray så ljudet borde väl varit bättre mixat. Hade jag inte vetat att det var den store Leone som gjort filmen hade jag kunnat tro att den var gjord som något examensarbete på en kvällskurs i film.

Men det blev något bättre mot slutet. Stämningen satt sig kanske och varje scen tog inte 15 minuter längre. Det blev till och med lite spänning och antydan till action. Det var ju skönt i alla fall. Vad var bra? Charles Bronson hade en snygg jacka, den rutiga. Den var lite cool. Vad mer? En slinga i filmmusiken som återkom om och om igen påminde mig något otroligt om en slinga i musiken till tv-serien Dexter. Det gjorde att jag kunde drömma mig bort lite mitt under filmen.

Med ytterst liten marginal kämpar sig denna film upp från skambetyget, men det är med minsta möjliga marginal. Nu är jag klar med denna film, två gånger får vara nog.

Jag ger Once upon a time in the West två järnvägsstationer av fem möjliga.

Betyg: 2/5