Detta är simpel buskishumor som fungerar under några scener men som ganska snart blir tröttsamt. Många av skämten man finner i denna film har återanvänts och förädlats genom åren. När man då återbesöker de enkla grundelementen i humorn är det hatten av för dess originalitet för sin tid, men det är tyvärr inte lika roligt längre helt enkelt. Och en renodlad komedi som inte är rolig (speciellt länge) är trots allt inte helt lyckad.
Om humorn är förlegad och handlingen som vanligt inte har med saken att göra i en komedi har vi bara skådespeleriet kvar. Peter Sellers har något speciellt. Perfekt komisk tajming och jag fascineras av att han lyckas köra scen efter scen utan att dra på smilbanden en enda gång. I dagens komedi skulle nog huvudrollsinnehavaren till en komedi som bygger så mycket på slapstick spela rollen med lite mer glimten i ögat. Icke Peter Sellers.
Kommer ni ihåg Herr Gunnar Papphammar? 80-talet på statliga tv? Gösta Ekman har stulit varenda liten detalj från Peter Sellers och Clouseau. Detta är säker ingen nyhet för er luttrade filmbloggare, men om någon av er inte tänkt denna tanke än så gör det nu. Papphammar var ju så rolig! Tyckte man då. Men så gillade man ju Rosa Pantern-filmerna då också.
Elke Sommer i rollen som den mordmisstänkta Maria var ganska het. Hon gjorde ett hyfsat jobb. Hon ser så oskyldig ut att man skulle kunna tro att hon var den enda som var oskyldig bland hela bunten.
Clouseau's nemesis Charles Dreyfus spelas som vanligt av den ivrigt flörtande Herbert Lom. Han är festlig och jättekul. I varje fall de första femtioelva gångerna han försöker ta kål på Clouseau. Sen blir det liksom lite tradigt. Summa sumarum, en kul liten film som man lätt kan somna ifrån utan att missa allt för mycket.
Jag ger A shot in the dark två bra inledningsscener av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Movies-Noir kör old school med halvnakna män i toga idag.




