Re-Watch: The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Detta är en jobbig film för mig. En film som de allra flesta hyllar till osannolika höjder och så går jag och tycker att den bara är helt ok. 

Man ska ju skita i vad andra tycker om en film, och det gör jag till viss del också, men jag har ändå en gnagande oro att jag missat något väsentligt när skillnaden mot "konsensus" om filmen är så stor.

Jag gillar vissa delar av filmen en hel del, men jag tycker att den som helhet är för lång, för slappt klippt, så episk och förmanande så att det blir pretto, och i slutändan ganska sövande i partier.

Samtidigt gillar jag ju många av filmens element. De tre huvudpersonernas introduktion är bra, som små filmer inom filmen. Jag gillar den tajta storyn som gömmer sig inne i eposet, den om de tre som söker skatten och katt-och-råttaleken de för om vem som vet vilken information (stad där begravningsplatsen är, vilken grav skatten är nedgrävd i). Jag gillar också sista sekvensen när de till slut beger sig till skatten där vi får en klassisk "Mexican stand off".

Tyvärr är svingar filmen hej vilt med vad den vill säga och Clintans Blondie försvinner ibland och den fånige Tuco känns mer som filmens huvudperson. För mig var det inte ett positivt byte.

Men, men, man kan inte gilla allt lika mycket. Men hur var det då med min oro? Den exploderar då jag hör Frasses mycket övertygande teori om filmen och hela dollartrilogin. Med den teorin i bakhuvudet framstår både denna film och de två föregångarna i en ny dager.

Men jag stannar ändock vid mina kanoner och ger filmen ett "helt ok"-betyg. Men jag lägger en lapp under sigillet att Frasses teorem kanske får fäste i min hjärna och då blir jag kanske ett stort fan av filmen.

Betyg: 2/5

Gå in på Shinypodden och lyssna på avsnittet när vi i detalj diskuterar filmen och synar Frasses teori i sömmarna.

Nu tar Shinypodden en paus, because reasons, och återkommer i mitten av november med en ny säsong, då om tv-serien The Wheel of Time.

Re-Watch: For a Few Dollars More (1965)

 

Lustigt nog gillade jag denna film mer än den första i trilogin. Detta trots att jag trodde mig komma ihåg den som överdrivet elak på gränsen till sadistisk. Det är scenen när El Indio övrfaller det unga paret i en flashback som störde. Vid denna titt fann jag just den scenen stark men den påverkade inte filmens kvaliteter som jag mindes.

Nej, denna är snäppet bättre än A fistful of dollars. Den första är ikonisk som den första och den tajtaste av de tre filmerna. I denna uppföljare har ambitionsnivån satts högre och budget likaså. Men storyn är fortfarande enkel och rättfram. Det är fortfarande en tajt film utan direkta svagheter.

Jag gillar Clintan i rollen som The Man with no name som denna gång heter Monco. Men jag fann Lee Van Cleefs Col. Mortimer den mest intressanta karaktären i filmen och den som jag kände de största sympatierna för. I mina ögon har han spenderat hela sitt liv med att bli en så bra revolverman som möjligt för att till slut kunna hämnas sin systers död. En nobel uppgift god som någon!

Filmens starkaste skådespelarprestation går nog ändå till Gian Maria Volontè i rollen som den sadistiske El Indio som lider alla helvetets kval på grund av allt ont han gjort. Jag hade dock svårt att se att han ångrade sig på något vis. 

Coolast var Clint och Lee. Mest galen var givetvis Klaus Kinski.

I veckans Shinypodden har jag, Frasse och Joel en intressant diskussion om filmen och inte minst karaktären El Indio och Volontès skådespelarinsats.

Filmen är bra och jag kan rekommendera den till alla som gillar westerns.

Betyg: 3/5

Re-Watch: A Fistful of Dollars (1964)

Precis som med Jakten på den försvunna skatten är det svårt att skilja på vad jag tycker om denna film idag, och vad jag tyckte om den förr i tiden. Vad är åsikter och vad är minnen om svunna tiders åsikter? Jag har haft starka känslor om filmen och det är en ikonisk film.

Jag älskar inledningen med dess mystik och nästan dialoglösa berättande. Det är lite en stumfilm eller kanske en operett där musiken sätter tonen och stämningen. Clintan är fantastisk som Joe, mannen utan namn.

Filmen avslutas också mycket starkt med en uppgörelse med the bad hombres som inte går av för hackor. Joes beslut att beklä sig med en järnbit och satsa alla sina kort på att Ramón ska fortsätta in absurdum att sikta på hjärtat är som taget ur en serietidning, och det känns mycket passande i denna film.

Några partier i mitten är inte lika magiska. Leone spenderar allt för mycket fokus på att förklara detaljer i handlingen som är helt oväsentliga. Handlingen i filmen är och ska vara enkel. Två skurkarna och så Clintan däremellan som den vite riddaren som kommit för att rädda Marisol och övriga bybor från deras plågoandar.

Clintan levererar enligt plan efter en obligatorisk holmgång där hans kropp och vackra ansikte slås i spillror. Men det är först efter att ha vandrat i skuggorna i dödens dal som han åter stiger upp och levererar sin och de arma bybornas förlösning.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden när jag, Frasse och Joel diskuterar filmen.

52 Directors: Sergio Leone

Sergio Leone har alltid funnits där. "The man with no name"-trilogin med Clintan har alltid funnits där. De ingår i mitt filmiska uppvaknande, mitt filmiska dna. Han slog igenom 1964 med "A fistful of dollars" och resten är historia (som man säger). Leone var en äkta italienare som arbetade både i Italien och i Hollywood. Han har bara regisserat sju filmer vilket kan kännas upprörande, men han står med som "Assistant director" för hela 53 filmer. De filmerna kvalificerar sig dock inte för denna lista.

Det flesta av Leones filmer flyter samman till en i mitt huvud. Bara den sista filmen sticker ut lite, tidseran och lokationen skiljer sig i alla fall. Jag får delvis gå på magkänsla och de av tiden fragmenterade minnena från när jag såg filmerna för länge sedan.



Without further ado...

Sergio Leone topp 5

5. Duck, you sucker (1971)

Ojämn och lång film. När den väl tar fart är den klart sevärd. Knappast värd en topp 5, men vad gör man...?

4. Once upon a time in America (1984)

Såg den för otroligt länge sedan och gillade den starkt. Måste dock ses om för att komma högre upp i en lista som skrivs idag. Jag litar inte fullt ut på mitt minne.

3. The good, the bad and the ugly (1966)

Den mest kända och den är också mycket bra i partier. Den dras dock ner av en seg mittendel.

2. For a few dollars more (1965)

Den mörkaste och kanske bästa ur trilogin på många sätt. Skurken är nästan fasansfullt elak. Jag fann den mycket obehaglig när jag var liten så den kan inte komma på plats etta.

1. A fistful of dollars (1964)

Den första och i mina ögon den mest ikoniska filmen ur trilogin. Måste ge den extrapoäng för det.



Jag har sett sex av Leones sju filmer.:

1. A fistful of dollars (1964)
2. For a few dollars more (1965)
3. The good, the bad and the ugly (1966)
4. Once upon a time in the West (1968)
5. Duck, you sucker (1971)
6. Once upon a time in America (1984)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr. Christian tycker om Sergio Leone. Han lär ranka nedan film högre än jag...

Duck, You Sucker (1971)

Två anledningar att jag såg denna film inför Sergio Leones tur i 52 directors. Jag hade ju bara sett fem filmer av Leone. Han har i och för sig endast regisserat sju filmer. Men framför allt: vad kan gå fel med en film med namnet "Duck, you sucker"?

Filmen gjordes 1971 vilket betyder att den är hans sista western. Efter det gjorde han bara en film till, maffiaaposet "Once upon a time in America" som kom ut 1984.

"Duck, you sucker" handlar om en mexikansk frihetskämpe och en irländsk bombexpert som kämpar mot nazisterna i Mexiko.

Filmen är bessynerligt upplagd. För det första har den handling som skulle passa en film som var 90-100 minuter. Maximalt. Nu är den nästan 160 miuter. Detta lyckas han med genom att de första scenerna dras ut till nästan två timmar (som det känns), resten av filmen avhandlas i rask takt. Filmen hoppar framåt i handlingen ibland mitt i scener som det känns vilket leder till att den blir helt förryckt. Det är som att han började arbeta superdetaljerat för att efter ett tag få slut på tålamod eller pengar och bara diskat av resterande 80% av handlingen i ett nafs.

Det är trist för de delarna som diskas av med vänsterhanden är ganska bra. Som helhet blir dock filmen en utmaning att ta sig igenom. Den lider av lite av samma problem som "Once upon a time in the West". Denna film har dock inte lika patetisk dubbning eller enerverande musik. Den saknar dock de snygga scenerierna som den förra hade.

James Coburn spelar Mallory och han är kul att se även om han varit bättre i andra filmer, till exempel "The magnificent seven". Hans återkomamnde citat "Duck, you sucker" när han kastar sina dynamitgubbar omkring sig är lustiga.

Rod Steiger spelar Juan. Jag kände inte ens igen honom men det är han och han är ok. Den lustigaste karaktären i filmen var nog den superelake nazisten Col. Günther Reza spelad av Antoine Saint-John.

Det är lite svårt att sätta betyg då filmen är så horribelt ojämn. En stark tvåa kanske?

Betyg: 2/5

For A Few Dollars More (1965)

Den sista filmen jag skriver om från dollars-trilogin är den andra i ordningen, For a few dollars more. Det visade sig att det var denna film jag kom ihåg flest bilder och scener från. Jag kom ihåg slutfajten och hur Clintan fyllde en hel vagn med döda skurkar. Jag kommer ihåg uret med vaggvisan och jag kommer ihåg de otäcka flash backsen från El Indios tidigare brott.

Detta är nog den djupaste och i viss mån bästa av de tre filmerna. Den första filmen A fistful of dollars är en kul liten film där Clintan får vara en tuffing. Den tredje filmen The good, the bad and the ugly är episk och storslagen. Mellanfilmen är mörkare och mer personlig.

Clintans Man with no name är en prisjägare på jakt efter El Indio och hans kumpaner. På vägen blir han partner med en annan prisjägare med oklar agenda, Colonel Douglas Mortimer. Filmen är jämn över lag och den håller mitt intresse uppe hela tiden. Känslan i filmen är annars allt annat än glad. Det är en hemsk historia som antyds men inte beskrivs detaljerat. El Indio har mördat en ung man och våldtagit mannens flickvän.

Tyvärr är musiken och ljudeffekter störande lite här och där. Detta är en av de saker jag inte riktigt gillar med Sergio Leone. Låt oss säga att han är förtjust i det tjutande ljudet av kulor som viner förbi kameran. Scenen när Clintan och Van Cleefs Mortimer skjuter på varandras hattar funkar inte för mig, ganska orealistisk i en film som för övrigt är relaistisk och ljudeffekterna är usla.

Jag gillar dessa dollars-filmer, men jag älskar dem inte. För mig har Clintan gjort bättre roller inom westerngenren. Hans insats i High plains drifter poppar direkt upp i minnet bland de lite äldre filmerna. Både Lee Van Cleef och Gian Maria Volontè gör sina roller bra men jag har sett bättre. Klaus Kinski var kul att se som den galne pistolmannen The Hunchback. Det är en karg värld vi möter och jag har svårt att sympatisera eller känna för någon av karaktärerna riktigt mycket. Det saknas något i storyn för att dra mig in i världen till fullo. Det finns westerns som jag gillar mer helt enkelt.

Jag ger For a few dollars more tre sönderskjutna cowboyhattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Den gode, den onde, den fule är både bra och dålig. Mestadels är den bra, dess inledande 30 minuter är riktigt bra och hela sista timmen är väldigt bra. Men damn vad lång den är. En hel långfilm gömmer sig mellan den inledande första halvtimmen och den avslutande timmen. Sergio Leone verkar ha varit förtjust i långa filmer. Själv blir jag lätt uttråkad under delar som känns som transportsträckor. Totalintrycket är således lite splittrat.

Men låt oss fokusera på det positiva. Inledningen är som sagt stark med dess introduktion av de tre huvudkaraktärerna. Filmmusiken är magisk och kanske den mest ikoniska filmmusiken som finns efter musiken från Gudfadern. Med små medel och långa långsamma scener lär vi oss om karaktärerna. Eller lär oss och lär oss... Den onde är bara ond och den fule är ett as han också. Den gode är endast god i relation till de två andra. Och Blondie, The man with no name, förblir ett mysterium under hela filmen. Är "den gode" god ens?

Relationen mellan Tuco och Blondie är filmens mysterium. De är partners, motståndare, kompisar, och varandras edsvurna fiender om vartannat. Det är en livfull relation som håller sig kvar i minnet efter filmens slut. Scenen när Blondie lämnar Tuco med snaran runt halsen, bakbunden och balanserande högt upp på ett vingligt träkors var en mycket skrämmande scen.

Tyvärr är det trots allt lätt att nicka till under filmens mittdel. Jag antar att Leone ville måla upp sitt mästerverk som ett storslaget epos och att den långa speltiden i sig är ett sätt att bryta ner åskådaren och få in oss i historien. Långsamma scener och långa partier då inget av värde händer blir en del av upplevelsen. Men jag blir inte hänförd utan mer uttråkad. Det är synd för jag skulle givetvis hellre velat bli "blown away".

Jag tar med mig filmens värden och kan med gott mod rekommendera den varmt, även om rekommendationen kommer med en varningens finger. Som genrens mest ikoniska film ska den ses, men den blir dock inte en personlig favoritfilm för mig.

Jag ger The good, the bad and the ugly tre mexikanska dödlägen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

A Fistful of Dollars (1964)

Jag måste ju ha sett denna film någon gång när jag var ung. Jag kommer i alla fall ihåg den klassiska slutfajten när Clintan har en stor plåtbit om halsen under sin poncho. Nu var det i alla fall dags att se om den första filmen i hans Man with no name-trilogi. På svenska heter den För en handfull dollar.

Filmen är från 1964 och Sergio Leone står för regin och Ennio Morricone har gjort musiken. Clintan spelar mannen utan namn även om han heter Joe i denna film. Han anländer till en rutten och sandig stad nära gränsen till Mexiko. Varför vet ingen. Hämnd? Eller bara leda? Han blir snart varse att staden domineras av begravningsentreprenören som har sötebrödsdagar då två konkurrerande familjer slåss om herraväldet, Baxters och Rojos. Som en annan Yojimbo spelar Clintan ut de två familjerna mot varandra medan han som en balettdansör glider mellan dem.

Filmer från denna tid går lite långsammare än idag. Men vad de saknar i tempo vinner de i snygga bilder och scener samt en stort portion känsla. Filmen är inspelad tyst och alla röster och ljud är pålagda i efterhand. Till skillnad från Once upon a time in the west är det dock gjort med ambitionen att bli så verkligt som möjligt. Jag köper talet och ljudet till fullo i denna film och kände en viss lättnad då jag var lite orolig att alla de gamla spagettiwesterns skulle vara rökta för mig på grund av Leones artistiska handlag med dubbat ljud som gick så katastrofalt illa i hans magnum opus. Lyckligtvis hade han kanske inga konstnärliga ambitioner just med ljuddesignen i denna film.

Clintan är verkligen cool. Han är nästan magnetisk på duken. Till det finns flera lustiga bifigurer som den snälle barägaren och den virrige begravningsentrepernören som tagen ur ett Lucky Luke-album. Tyvärr fick man inte följa familjen Baxter speciellt mycket. Det hade varit intressant att få se den dominanta och starka kvinnan i familjen mer. Istället får vi följa de tre bröderna i familjen Rojos och deras mexikanska hejdukar. Vissa av figurerna var vagt underhållande. Den svagaste av bröderna var något av en lite halvmisslyckad Fredo-figur och därmed underhållande.

Men mest presenterades mexikanarna som sadistiska monster. Scenen när Rojos står utanför Baxters brinnande hus och mejjar ner alla som kommer utspringande från huset är speciellt. Hade man ens kunnat göra en sådan scen idag? Antagligen inte då dessa mexikanare med sina hånflin, svettiga ansikten och uppspärrade ögon ser nöjda ut när de dödar vita obeväpnade amerikanare. Jaja, tiderna ändras och detta är nu en av genrens klassikers. Dessutom är filmen gjord i Italien så det blir svårt att reda ut vem som bär ansvaret mest.

Jag blev i alla fall tämligen överraskad. Den var snäppet bättre än vad jag förväntade mig. Jag drar till med att ge den tre falskspel av fem möjliga.

Betyg: 3/5

C'era Una Volta Il West (1968)

Frank: How can you trust a man who wears both a belt and suspenders? The man can't even trust his own pants.

Den andra filmen som jag gav chansen igen var Sergio Leone's spagettiwesternepos Once upon a time in the West. Denna film figurerar ofta i diskussionerna om den bästa Leone-filmen, och ibland till och med bästa western-filmen alla kategorier.

Jag såg den för en sådär 8-9 år sedan hemma hos en kompis tillsammans med hans fru. Det var jag som föreslagit filmen och hade med den på dvd. De hade en platt men ack så liten tv och inget surroundljud. Jag tyckte filmen var trist och kände ångest över att jag gjort ett dåligt filmval för situationen. Nu tänkte jag ge denna film en ny chans. Jag måste ju missat dess storhet på grund av de yttre omständigheterna.

Great shot

Av en händelse slog jag upp wiktionary på order Pekoral. Här följer betydelsen av detta ord:
Pekoral: verk, oftast konstnärligt, som är oavsiktligt komiskt på grund av bristande litterär förmåga hos författaren eller av att verkets stil inte passar innehållet. (Sen 1796 av latinska pecoralis "som till hör boskapen")

Vilken idiot jag är. Jag får ju skylla mig själv. När de första fyra scenerna var över, de borde tagit en 8-10 minuter men i filmen drogs de ut till en dryg timme var jag nära på att ge upp. Betyget var givet. Men man får inte ge upp. Man måste se hela filmen, det är sedan gammal. Fråga bara Jojje.

Lyckligtvis blir de avslutande timmarna något bättre men hela filmen är ganska absurd. Den är som en spoof på en Leone-film med scener där männen och kvinna stirrar på varandra i evigheter utan att säga ett ord. Musiken till anrättning är bisarr, helt oharmonisk (pun intended). De konstgjorda ljudeffekterna är det mest anmärkningsvärda, de är helt malplacerade. Harmonica spelar på sitt munspel istället för att prata, men det är inte ljud från ett munspel vi får höra. Av oklar anledning har Leone valt att lägga in ett annat ljud, som om det vore dubbat, istället för munspelet. Encryable.

Hela filmen är uppenbarligen stilistisk med sina teatraliska gester och onaturliga ljudeffekter. Dialogen låter dubbad och ljudmixen är under all kritik rent audiotekniskt. Jag kollade ändå på en Blu-ray så ljudet borde väl varit bättre mixat. Hade jag inte vetat att det var den store Leone som gjort filmen hade jag kunnat tro att den var gjord som något examensarbete på en kvällskurs i film.

Men det blev något bättre mot slutet. Stämningen satt sig kanske och varje scen tog inte 15 minuter längre. Det blev till och med lite spänning och antydan till action. Det var ju skönt i alla fall. Vad var bra? Charles Bronson hade en snygg jacka, den rutiga. Den var lite cool. Vad mer? En slinga i filmmusiken som återkom om och om igen påminde mig något otroligt om en slinga i musiken till tv-serien Dexter. Det gjorde att jag kunde drömma mig bort lite mitt under filmen.

Med ytterst liten marginal kämpar sig denna film upp från skambetyget, men det är med minsta möjliga marginal. Nu är jag klar med denna film, två gånger får vara nog.

Jag ger Once upon a time in the West två järnvägsstationer av fem möjliga.

Betyg: 2/5