Beverly Hills Cop: Axel F (2024)

Jaha, de har gjort en ny Snuten i Hollywood-film... Sugen? Nja, nyfiken i alla fall. Dags för fan service bonanza kanske?

På resa till Frankrike och besök hos syster. En kväll, spelledigt i EM, blev jag och svågern sugna på att återbesöka Axel Foley och hans vänner. Syster valde att läsa sin bok.

Vi grabbar tog oss an filmen med gott mod och vi fick en trevlig stund framför tv'n. Filmen lever till en stor grad på nostalgi såklart. Jag tror inte att någon hade höjt på ögonbrynen om den kommit ut idag utan de tre föregångarna från 80- och 90-talen. 

Vi kan direkt konstatera att de har tonat ner Axel och hans munläder. Det kändes lite synd men antagligen hade det blivit uttjatat om Eddie Murphy gått på i exakt samma manér som tidigare. Filmen fokuserar mer på Axels problematiska relation till dottern Jane (Taylour Paige) och hennes käresta Detective Bobby (Joseph Gordon-Levitt). Trots att all drama handlar om hur Jane blir hotad och kidnappad sticker varken hon eller Detective Bobby ut. Axel är också någorlunda nedtonad som noterats.

Istället hamnar min fokus mest på fan servicen och att åter träffa Billy (Judge Reinhold som lyckas se både gammal och ung ut), Taggart (John Ashton som bara ser gammal ut), Jeffrey (Paul Reisner) och såklart favoriten från förr Serge (Bronson Pinchot som aldrig gör en dålig roll, va?).

Filmens klart roligaste scen var när Serge och gänget låtsades vara intressenter på en lyxvilla där i Beverly Hills. Mäklaren Ashley De La Rosa (Nasim Perad) var mycket lustig. Om de gör en uppföljare på denna uppföljare, låt oss hoppas att de låter liket ligga, men gör de det får hon gärna vara med igen.

Filmens skurk Captain Grant spelades av Kevin Bacon och det är i princip inte ens en spoiler att skriva det här så övertydligt var det att han var en "dirty cop". Han verkade ta detta jobb med en klackspark. Inget speciellt engagemang men det var ju en "pay check" i alla fall. Filmen hade vunnit på om de ansträngt sig lite mer med filmens "villain". 

Allt som allt var det en trevlig om än lättglömd och oförarglig titt i sällskap med Eddie Murphy.

Svågern som är en obotligt 80-talsnostalgiker (han älskar fortfarande AC/DC) gav den en stark 4/5. Jag nöjer mig med en tvåa.

Betyg: 2/5

Stranger Things - Season 2 (2017)

Stranger things har varit en av de mer spännande och omtalade nya serierna de senaste åren. Nu har jag sett säsong 2 och det känns som upp-och-nedvända världen. Den första säsongen var som bäst under första halvan när serien mer levde på stämning. Paradoxalt nog blev serien mindre intressant under andra halvan när den var mer spännande. Andra säsongen har den helt motsatta utvecklingen. Säsongen inleds svagt, den är trevande och sökande under flera avsnitt. Lyckligtvis vänder alltså den andra säsongen på perspektiven och blir som bäst under andra halvan. Avsnitten sex, åtta och nio är riktigt, riktigt bra.

Vad är det då som skiljer säsongerna och varför upplever jag att slutet är bättre i S2? Jag har givetvis analyserat detta, allt för mina högt värderade läsares skull. Andra säsongen lider av en av de största dödssynderna en tv-serie som denna kan begå. Splittring! Serien är en multi cast-serie. Det är många viktiga och bra karaktärer som samverkar i ett härligt gäng. Tyvärr är gänget splittrat under hela jäkla säsongen. De kommer ihop först precis mot slutet (inte en spoiler för det var så givet att inte ens mormor Agata skulle missa det).



Serien blandar känslan från Spielbergs familjeäventyr med klassiska science fiction-filmer som Närkontakt av tredje graden, Aliens, Resident Evil och Aliens! Ja mycket referenser till Aliens är det i denna säsong och det älskar jag såklart. Vi får se Paul Reiser i rollen som ond företagsmänniska. Paul Reiser! Serien bjuder dock på en liten tvist när det gäller honom. Vi ser gänget springa och skrika i underjordiska gångar där det kommer monster ut ur väggen...

Private Hudson: They're coming outta the walls. They're coming outta the goddamn walls.

Serien är som starkast när Mike, Eleven, Dustin och Lucas hänger ihop. När Joyce, Will, Jonathan och Hopper kommer ihop till en grupp. Men nu lirar de solo mest hela säsongen. Visst får vi några höjdarscener lite här och där, men den långsiktigt höga nivån uteblir. Inledningen av andra säsongen av Stranger things är svag, men i och med att säsongen avslutas så starkt kan jag med glädje rekommendera den. Every breath you take!



I slutet av min text om Säsong 1 spekulerade jag om andra säsongen...

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Hur blev det då?

Säsongen blev nio entimmesavsnitt (avrundar till ten hours!). The lost knight kan mycket väl ha varit Hopper. The proud princess är uppenbarligen Eleven. Och The the weird flowers in the cave är the demo-dogs i tunnlarna med ansikten som öppnar upp sig som blommor. Verkar passa väl in i mina ögon i alla fall.

Betyg: stark 3:a (igen)

Beverly Hills Cop II (1987)

Nyligen listade vi våra favoriter från 1987. Då jag inte sett om någon av filmerna på topplistan på länge, länge blev min lista en nostalgilista. Jag blev sugen på att se om några av filmerna. Kanske lite inspirerad av Steffos Sommarklubben då sköna filmer ses om i den ljumna sommarnatten. Först ut blev actionkomedin Beverly Hills Cop II, kallad Snuten i Holllywood 2.

Frågan jag nyfiket kommer försöka besvara för alla dessa omsedda filmer är "Håller den än idag?". Och kan den behålla sin plats på listan?

Tre år efter första snuten i Hollywood-filmen var Axel Foley, Billy Rosewood och Taggart igång igen. Denna gång var det Tony Scott som stod bakom kameran. Axel drar till Beverly Hills för att utreda "the alphabet crimes". Gamle vännen Captain Bogomil har blivit skjuten av onda män och kvinna, "a six feet tall blonde bitch".

Tony Scott kan sina saker. Detta är en riktigt skön actionkomedi som fortfarande håller helt ok. Musiken är fantastisk, och då menar jag inte bara den uttjatade Axel Foley-slingan från första Snuten i Hollywood-filmen. Samspelet mellan Axel och Rosewood och Taggart är tip-top. Sly Stallones gamla flamma Bridgitte Nielsen spelar den långa blondinen och scenerna med henne, speciellt rånet mot juveleraren, är bland filmens bästa.

Tyvärr har dock filmen tappat en del. Speciellt Eddie Murphys manér och jobbigt garv överutnyttjas. Hur många gånger lurar han folk och låtsas vara en annan? Kul de första gångerna men sedan går det till överdrift. Lustigaste scenen är nog när han snor ett hus genom att låtsas komma från "Beverly Hills constructions inspection" samt när han levererar sprängämnen till skytteklubben. Just det, det är då han refererar till sina tvillingdöttrar Monique and Unique.

Men i det stora är Eddie Murphy filmens svagaste kort. Lustigt nog är det som var bra när jag såg filmen 1987 det som är mest daterat och tjatigt nu idag. Lyckligtvis har filmen en hel del charm i övrigt att bjuda på. Som tex Billys lägenhet med sköldpaddan och vapenarsenal. Samt när gubbarna visslar melodin till The dating game tillsammans. Gillar också scenen när Taggart tas som ex-presidenten Gerald Ford på strippklubben.

Detta var ett trevligt återbesök av en gammal kär film från guldåret 1987.

På min topplista från året hamnade denna film precis utanför topp 10. Nu efter att jag sett om den, var hamnar den nu då? Kommer den högre, lägre eller ligger den kvar? Jo men jag tror att dess placering var ganska bra. Har svårt att se att den skulle slå sig in på topp 10 men helt klart en bubblare av rang.

Jag ger Beverly Hills Copp II tre europeiska skurkar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Whiplash (2014)

De tre bästa trummisarna? Tja, vad sägs om Stewart Copeland från The Police, Ian Mosley från Marillion och vilken random jazztrummis som helst? Jag brukar inte lägga märke till trummisen så ofta, men ibland sticker de ut. Och jag brukar verkligen inte gå igång på långa trumsolon.

Miles Teller (The spectacular now) spelar den begåvade jazztrummisen Andrew som studerar på en musikskola i NYC för "the best of the best". Den underbara American Independent-skådisen J. K Simmons (Juno, Up in the air) spelar den psykopatiske och demoniske läraren Fletcher.

Filmen är enkel i all sin briljans. En mäktig viljekamp mellan Andrew och Fletcher. Dialogen är crisp och hejdlös. Konkurrensen om de olika platserna i Fletchers prestigefulla jazzband är knivskarp. Filmen bjuder inte på några överdrivna dramatiska utfall utan det mesta sker med små medel, en blick här ett talande kroppsspråk där. Detta gäller alla utan den spritt språngande galna Fletcher som inte skrädar med orden. Hans karaktär går inte över lik som Bloom i Nightcrawler men det finns fler likheter mellan karaktärerna än olikheter. Andrew å sin sida är nästan lika fanatisk i sin vilja att bli bäst på jazztrummor.

Filmen har en underbar feeling. Jag ser den som blå, mörkt blå med en metallisk ton. Även denna film har en färg! Jodå, nu är det kanske bara Fiffi bland alla mina läsare som ens förstår vad jag pratar om men så är det. Blå.

Filmen växer allt eftersom storyn utvecklas och mot slutet kommer en central scen som ställer det mesta på sitt huvud. Det är just den kullerbytta eller twist som jag så saknade i Nightcrawler. Därmed blev slutscenen helt otrolig i mina ögon. Både som musikalisk scen, som ett cresendo och upprättelse för Andrews kämpande och som knorr på twisten.

Kommer J. K. Simmons bli oscarsnominerad? Vad tror ni?

Filmspanarkompisen Markus var salig efter filmen. Högsta betyg ropade han när han hastade vidare med Tommy och Niklas mot nästa visning. Jag Jojje, Johan S och Christian hade lite mer tid att efterbehandla filmen. Jag och Johan * 2 var mycket imponerade och nöjda, Christian inte lika sprudlande glad. Sa han något om en medelfilm? Encroyable!

Jag tolkade slutet så här...

OBS, SPOILER ALERT!

Scenen på baren mellan Andrew och Fletcher var filmens viktigaste. Vi fick då en helt annan förståelse för hur Fletcher arbetade. Hans mål var att hitta den nya "Bird" och det gjorde han på sitt lite säregna sätt. Han knäckte skiten ur sina elever för att sedan se vilka som hade driv nog att ändå kämpa på. När han sedan bjuder in Andrew till tävlingen med bandet trodde jag att han mest gjorde det för att han behövde en ny trummis. Men i inledningen av sista scenen förstår vi att det hela var en setup och ett försök att få ut hämnd för att Andrew tjallat. Jag ser Fletcher som en så manisk och psykotisk personlighet att det inte alls känns orimligt att han satt sig själv och det övriga bandet lite i klistret för att kunna få Andrew i det stora klistert. Fletcher skiter i hur Andrew skulle hantera denna situation, antingen är han av det rätta virket eller ej.

Filmens manusförfattare och tillika regissör Damien Chazelle gör det bra för vi har redan börjat tro att Andrew verkligen har tappat glöden. Han plockar ner sitt trumset och han vill åter knyta kontakt med Nicole. Han har helt enkelt lämnat den delen av sig. När han sedan lämnar scenen och går ut till sin far i kulisserna får vi den filmiska höjdpunkten med hela vändningen då han "reser sig på 9" som Rocky hade gjort. Sedan är hela sista låten, Caravan, suverän med musiken, maktkampen mellan Andrew och Fletcher samt då Fletcher inser och accepterar att Andrew "har det". Suveränt slut.

Läste att Miles Teller spelar trummor och tränade en massa mer inför filmen, samt att regissören lät honom trumma så länge att han började blöda i händerna och att en del av blodet vi ser är Tellers! Quelle Spectaculaire!

Jag ger Whiplash fyra starka drömmar av fem.

Betyg: 4+/5

Aliens (1986)

Newt: We'd better get back, 'cause it'll be dark soon, and they mostly come at night... mostly. 

Åter till förra helgen. Markus och Erik var ju på besök för att kolla in biorummet och vi grillade, drack öl och stojade i allmän uppsluppenhet. Efter första filmen, Grosse Pointe Blank, var det dags för Markus val - Aliens. Och efterrätt.

Trots att vi alla tre hade sett Aliens tyckte jag att det var ett bra val. Jag hade inte sett den på Blu-ray och dessutom var det ett bra tag sedan jag såg filmen. Jag hade faktiskt sett inledningen av filmen ganska nyligen, precis före jag gick iväg för att se Prometheus såg jag ca 20 minuter för att komma in i rätt stämning. Och nu var jag sugen på att se hela filmen rakt igenom.

Första gången jag såg filmen var på bio i Skövde. Detta var före åren i Uppsala och jag hade ett tillfälligt jobb som processövervakare på Cementas stenkrosseri. Det var treskift och just denna vecka arbetade jag 22-06. Man var tvungen att gå en runda några gånger per pass och inspektera transportbanden med krossad sten. På grund av allt stendamm som yrt genom åren hade gångarna blivit beklädda med ett gult damm så att det såg organiskt ut, som ett långt system med grottor. Till detta dånade banden så brutalt mycket att man trots hörselskydd bara hörde inget. Efter upplevelsen med Aliens skulle jag gå rundan mitt i natten, utan att kunna höra när de anföll bakifrån. Jag var vettskrämd. Det var en upplevelse som skulle kunnat platsa på min tio-i-topp-lista om jag bara kommit ihåg den häromveckan.

Hudson: We're doomed...

Åter till 2012 och ännu en omtitt av denna älskade favoritfilm, den mest perfekta mixen av sci-fi och krigsfilm som uppfunnits. Markus kunde knappt sitta still i biofåtöljen och både "awesome" och skratt ljudade i filmrummet. Schysste filmvisning helt enkelt!

Vi kollade på bioversionen av filmen. Även om automatkanon-scenen är grymt häftig i den långa versionen tycker jag personligen att de flesta scener i den är överflödiga. Manuset är befriande tajt i bioversionen. Med Prometheus i färskt minne får man så mycket större respekt för Cameron och hans film. Människorna i denna film beter sig "logiskt" eller är det "rationellt" eller är det "rimligt". Jag söker rätt ord. Hjälp mig. Aliens däremot gör en del oförklarliga saker och det är helt ok. Det adderar till spänningen/skräcken. Varför kommer de i lufttrummorna? Det förklaras ju i den långa versionen, bioversionen lämnar det öppet och det är  bra. Spänningen stiger bara istället...

Hudson: Game over, man! Game's over!

Efter en långsammare inledning där mycket av karaktärsutvecklingen av Ripley och Burke sätts upp kastas vi rakt in i space marines outfitten med Sgt. Apone, Cpl. Hicks och de andra. Pvt. Drake och Pvt. Vasquez blir snart favoriter. Lt. Gorman är alltid lika irriterande. I inledningen. Men, my gosh, vilket coolt slut han får. Tala om come back. Han är en av de goda.

Ripley då? Självklart behövdes en utveckling av hennes karaktär och Cameron valde att spela mamma-kortet (moderkortet funkade inte här). En av scenerna i den långa versionen visar väl hur Ripley söker sin dotter hemma på Jorden och hur hon finner ut att dottern dött (som vuxen) medan hon själv legat i dvala i rymdsömnen. Tungt. Jag tycker att Ripley-Newt funkar väldigt  bra här. När man sedan adderar den obligatoriska onda företagsmannen Carter Burke och en okapabel Lt. Gorman får Ripley tillräckligt mycket att syssla med i filmen. Scenerna med Ripleys och Newts lilla sovstund i labbet är lika spännande varje gång jag ser dem.

Hudson: How do I get out of this chickenshit outfit? 

Bishop. Alla fem aliens-filmerna utom Alien3 har robotar i framträdande roller. I Aliens är det den godhjärtade Bishop. Den utan tvekan bästa av dem är Ash (Ian Holm) i Alien. Sedan tycker jag att Bishop och David kämpar on andraplatsen. Winona Ryders Call i Alien Resurrection är inte dålig på något sätt, men hon är med i den svagaste filmen och hennes karaktär utmärker sig inte så mycket. Bishop II som dyker upp precis i slutet av Alien 3 är inte med tillräckligt mycket för att kunna bedömas. Första, tredje och femte alien-filmerna är mer thrillers än actionfilmer och de har onda robotar. Tvåan och fyran är mer aktioninriktade (och mer med glimten i ögat) och i de filmerna har vi goda robotar. Intressant.

Bishop med knivtricket

En av många, många briljanta saker med Ridley Scotts Alien är att man som åskådare inte får se monstret förrän sent i filmen. Och därefter visas det mycket sparsamt. Spänningen byggs upp mycket mer effektivt när man inte får se det. I Aliens gör man det på ett litet annorlunda sätt. Det dröjer länge, även här, innan man får se dem. Scenerna när Sgt. Apone och hans mannar genomsöker byggnaderna blir mer spännande när man inte har sett monstren. Scenen när aliens börjar röra på sig på väggarna är en av filmens många bästa scener. Men i resten av filmen får man se aliens en hel del och det funkar bra, men det är riskabelt att visa för mycket. I trean gick de vist nog tillbaka till att det bara var en alien och den syntes relativt lite i filmen.

Hudson: What do you mean, "*They* cut the power"? How could they cut the power, man? They're animals!  

Till sist några ord om Pvt Hudson. Du trodde väl inte att jag glömt honom? Denna guldgruva till citat. Det verkar som att det finns folk ute på bloggarna som stör sig på honom. Gruppens spjuver och cyniker. Är det för att han är för osannolik? Kan väl inte vara, det finns många av hans sort runt om i världen. Han finns på skolgården, du ser honom oftast retandes någon stackars liten och svagare klasskompis. Du ser honom i kompisgängen, det är han som döljer sin dryghet bakom jargong och manliga ryggdunkar. Det må vara att Hudson inte är den trevligaste av typer men han har ändå ett hjärta där inne bakom kevlarvästen. Jag vill slå ett slag för Pvt. Hudson, inte för personlighetstypen, men för honom. Han har givit många skratt och ett otal citat som Mr. Magic drar på ett oefterhärmligt sätt. Heja Hudson!

Aliens är väldens bästa actionfilm! Jaja, en av världens bästa då. Också högt upp på bästa sci-fi och bästa krigsfilmer-listorna. Är det bara nostalgin som talar nu? Det må vara men detta är en favorit som alltid kommer ha en kär plats i filmhyllan.

Jag ger Aliens fem facehuggers av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Beverly Hills Cop (1984)

This is the cleanest and nicest police car I've ever been in in my life. This thing's nicer than my apartment.

Efter tre filmer på festivalen på lördagskvällen behövde Patrik och jag grogg och lite avkoppling. Valet föll på 80-talsklassikern Snuten i Hollywood. Jag hade inte sett den på många år och jag var nyfiken på hur den hade klarat sig. Var den fortfarande lika bra? Svaret är att den faktiskt är ganska risig. Den är dock perfekt för vårt ändamål, en fond för en eller annan sängfösare i goda vänners lag.

Eddie Murphy var ju ganska bra på 80-talet, men tiden har runnit ifrån honom. Detta är första delen i trilogin och jag har för mig att Tony Scotts andra del är långt bättre. Serge är rolig i alla delar, för han är väl med i del tre? Oklart minne.

Beverly Hills Cop får två bananer i röret av fem möjliga.

Betyg: 2/5