Stranger Things - Season 1 (2016)

Sommarens snackis har varit Pokemon Go, men tv-serien Stranger things kommer inte långt efter. Det är en originalserie från Netflix som utspelas i mitten av åttiotalet. För oss sextiotalister är detta 100% nostalgi. Serien har kallats för "a dark Amblin" och då menar man Spielbergs produktionsbolag Amblin Entertainment med filmer som E. T., Gremlins och The Goonies. Stranger things är nämligen som en blandning av Steven Spielberg, Stephen King och John Carpenter. Spielberg för miljöerna och det frejdiga kompisgänget, King för miljöerna och thrillerinnehållet och Carpeneter för monster och den suveräna musiken.

Jag brukar inte bli allt för exalterad bara av musiken i en serie eller film, men i detta fall skulle man kunna utnämna musiken som en av huvudkaraktärerna i serien. Musiken är absurt bra! Övriga huvudroller spelas bra av bland andra den gamla favoriten Winona Ryder samt ett gäng yngre förmågor som alla gör bra ifrån sig.

Serien får mig att jämför med andra serier som The X-files, Firefly och Stargate. Den blinkar gladeligen till en massa klassiska filmer från eran med scener som nästan är som kopior från orignalet. Man kan komma och tänka på filmer som E.T. (peruken!), Alien (äggen), The Goonies (chokladpuddingen!), Närkontakt av den tredje graden, Firestarter, Nightmare on Elm Street, Poltergeist, The shining, Stand by me (järnvägen!) och vapenarsenalen i Commando. I ett av pojkrummen i Stranger things ser vi Tom Cruise på väggen bredvid filmplanschen för The Thing. Alla dessa små detaljer skickar impulser till mitt nostalgicentrum och ger njutning...

Denna serie blanda mellan sköna miljöer och en rejäl dos spänning. Jag vet inte jag om jag håller med Sigge om att detta är en ungdomsserie. Tror nog att en och annan tolvåring skulle kunna tycka att den är nog så skrämmande. Jag satt i alla fall på helspänn flera gånger om, speciellt tidigt under säsongen. De två sista avsnitten är otroligt spännande men mer på grund av action än den psykologiska krypande terrorn.

Den kritik jag har mot serien är att den var starkare första halvan än andra. Det kändes som att den lovade mer inledningsvis än vad den kunde leverera. Och även om jag fann de sista avsnitten mycket spännande blev jag aldrig så där fullständigt engagerad i karaktärerna som man blir av de allra bästa serierna. Spänningen förtogs lite då jag inte riktigt hade en favorit i serien. På så sätt påminner den lite, lite om den misslyckade andra säsongen av True detective. Stranger things var dock bättre än den, fast givetvis sämre än True detective säsong 1 (för att besvara alla eventuella frågor om det).

Vissa scener i serien är också onödigt orimliga. Det var lite slappt manusförfattande här och där. Ett exempel är när Nancy (seriens svagaste karaktär?) trots att hon är livrädd för monstret kryper in i trädroten. Det kändes som att karaktären gjorde detta bara för att manusförfattarna behövde att hon skulle gå in där. Hon passerade portalen, a.k.a. The Hellmouth, och kom in i The Upside Down...

En annan snackis denna sommar är kanske uppsvinget för rollspel. Jag kommer ihåg hur instinktivt fascinerad av begreppet rollspel jag blev när jag såg E.T. första gången. Och precis som i den filmen spelar ungdomarna rollspel. Detta med rollspel var ju också en av de viktigaste delarna av Sara Bergmark Elfgrens förträffliga poddserie De dödas röster. På tal om Cirkeln-trilogin som jag nyligen läst kom jag att tänka på två liknande händelser i serien och i de böckerna. Dels tycker jag att de svarta rum som Elven hamnar i när hon flyter i tanken påminner mig en hel del om Gränslandet i Nyckeln. Dels påminner scenen när de två mobbarna tvingar Mike att hoppa över kanten i kalkbrottet om en liknande scen med Linnea i Eld.

Vad kan man säga om slutscenen då? Hehe, stackars Will. Jag kände för honom hela tiden. Men det är klart att en serie som denna måste få en uppföljning och jag antar att vi inte sett det sista av monstret eller The Upside Down. Frågan är bara om "the bad guy" Dr. Brenner (Matthew Modine) överlevde sista avsnittet.

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Sådär ja, det finns en del för The Duffer Brothers att ta tag i inför nästa säsong...

Jag ger säsong ett en stark trea.

Betyg: 3/5