Cocaine Bear (2023)

Tusan också. När såg jag Cocaine Bear egentligen? Jag påmindes om den via Speccats MOTY podd. När Speccat-Tommy pratade om den gick det upp ett ljus för mig. Detta är en film som jag såg i april förra året, men som jag inte skrivit om på bloggen än! Jag brukar verkligen inte glömma att skriva om filmer på min blogg... Quelle tristess!

Nåväl, jag ska göra ett försök att sammanfatta mina tankar om filmen. Detta är en komedi i första hand, en komedi som blandar komedi med överdrivet våld för komisk effekt, kontrasterna gör det roligt helt enkelt. Andra filmer som jag tycker passar in i denna genremix är Tucker and Dale vs. Evil, The Hunt och The Cabin in the Woods kanske.

Cocaine Bear är regisserad av skådespelerskan Elizabeth Banks. Det är inte alltid sådana karriärbyten är lyckade men hon gör det bra. Banks har också regisserat några komedier före denna bland andra Pitch Perfect 2 och ett segment i antologin Movie 43.

Handlingen innehåller några ungdomar fast i skogen, en orolig mamma, skogsvårdare av olika slag, gangstrar på jakt efter sitt knark, poliser på jakt efter gangstrarna och en björn som ätit upp ett paket kokain. Det låter galet och det blir det.

Filmen är rolig på flera sätt, dels för överraskningar i hur långt Banks är villig att gå, dels för att det ändå är ganska kul med en björn som löper amok på grund av hög på kokain. Filmen skryter om att den bygger på verkliga händelser men det är att överdriva lika mycket som filmen självt. I det verkliga fallet dog björnen knallfall efter att den ätit kokainet. Men ändå, kul idé.

Vi ser Keri Russell, Ray Liotta, Brooklyn Prince, Kristofer Hivju, Margo Martindale, O'Shea Jackson Jr. med flera välkända ansikten som överraskas, skriker och springer...

Ok, ok, ok, filmen är inte bra med klassiska mått mätt, den lär inte vinna några Oscars direkt, men den är underhållande, ibland lite överraskande och förbaskat rolig och det kommer man långt med.

Betyg: 3/5

Obi-Wan Kenobi - Season 1 (2022)

Disney+ fortsätter att pumpa ut serier från Star Wars. Efter den överraskande svaga serien om Boba Fett kom så turen till Obi-Wan Kenobi. Jag var inte superpepp på serien trots dess huvudkaraktär. Tyvärr besannades alla farhågor. Serien kan bäst beskrivas som rakt upp och ner som tråkig. Den magi som originaltrilogin besatt är som bortblåst. Manus är både för simpelt och onödigt invecklat. Besvikelsen borde inte vara så markant, men jag måste någonstans innerst inne ha hoppats på att den skulle varit bra i alla fall...

Ewan McGregor var ok i rollen som General Kenobi på dekis, det var i alla fall inte han som drog ner serien. Säsongens största problem var den helt misslyckade planteringen av Reva, hennes back story och story arc. Tala om en stor besvikelse. Jag tror inte att det var skådespelerskans fel, det låg i manus och story telling. 

Hur de använde Dart Vader var också närmast patetiskt. Fajten mellan honom och Obi-Wan ute vid ett grustag var kanske seriens höjdpunkt om man menar tvärtom. Till sist blev det inte speciellt bra med den lilla flickan som spelade en ung Leia. Visst hon var rolig och tolererbar i några få scener men mestadels funkade det inte alls för mig. Var det verkligen någon som såg Leia genom hennes agerande?

Ett exempel där showen misslyckades totalt var när Tala dog. Musik, dialog och klippning signalerade att teamet bakom showen såg scenen som en känslomässig storm, men pga av dåligt etablerade karaktärer och slafsigt genomfört berättande kände jag tyvärr mycket lite när scenen spelades upp. Träligt.

Jag kan inte komma på någon bra aspekt från serien över huvud taget och jag är allt annat än sugen på att se om den. Nej, detta var inte bra, men, den var i alla fall bättre än WoT S1! 

Betyg: 2/5

Den of Thieves (2018)

Den of thieves är som en Heat i light-version. Än en gång handlar det om skurkar mot poliser i Los Angeles - "the bank robbery capitol of the world". Vi får följa två team parallellt, dels ett gäng bankrånare, dels ett gäng poliser som spanar på och jagar skurkarna.

Skillnaden mellan filmerna ligger i regi, "production deisgn", manus och skådespelare. Allt är svagare i Den of thieves, men ändå är filmen bitvis ganska underhållande och den har sina ögonblick då det blir spännande.

Filmen är skriven av och regisserad av Christian Gudegast. Detta är hans första film och tidigare har han skrivit manus till "kvalitetsfilmen" London has fallen (urk). Gerard Butler som spelade huvudrollen i London has fallen spelar här polisen Big Nick. Butler har producerat filmen också. Denna stabbiga karl, herr Butler är sannerligen ingen ny Jason Statham även om han försöker så gott han kan. Han är otroligt dålig framför allt för att han spelar över något fruktansvärt. Hans slitna polis är ryckig som om han vore en heroinist som saknar sin sil. Min respekt för Al Pacinos jobb i Heat ökar något.

De flesta övriga skådespelare gör sitt jobb väl. Jag gillade framför allt Pablo Schreiber i rollen som Merrimen. Honom såg vi senast i 13 hours. O'Shea Jackson Jr. från Straight outta Compton och Evan Jones var också noterbara. Är inte Jones lite lik Flea i Red Hot Chili Peppers?

Manus är också så "smart" att det blir fånigt. Filmen handlar om en avancerad stöt mot Federal Reserve i Los Angeles och en film som denna lever och faller på att allt känns realistiskt, men denna film misslyckas med det. Allt för många gången känns det som slumpen hjälper eller stjälper olika karaktärer och det är inget bra tecken. Skurkar som får tillgång till just den där lilla detaljen som gör stöten möjlig, och poliser som letar efter skurk på måfå och råkar få syn på honom just innan gänget skulle hunnit undan... Slappt manusskrivande helt enkelt.

Actionscenerna utgör filmens ryggrad och de funkar hyfsat bra även om det är lite trist att slutet blir en ren "rip off" på Heat. Sen är det kanske inte riktigt tänk att jag som åskådare skulle sitta och heja på skurkarna? Jag orkade inte med poliserna, mest därför att Big Nick är ett så utstuderat och fullständigt osympatiskt svin.

Jag ger Den of thieves en tvåa med litet plus för actionscenerna.

Betyg: 2+/5

Ingrid Goes West (2017)

"There's science, logic and reason. And then there is... California!

Ingrid goes west var en jobbig film att se på. Audrey Plazas Ingrid är en människa med ganska grava problem. Hon känner sig ensam, hon ser inte en de i sin närhet som är med henne, och därför försöker hon bli bästis med tjejer som verkar ha perfekta liv på instagram. Problemet är att som alla förstår är inte livet samma sak som "happy perfect life"-bilden som kan spridas via insta. Och Ingrid har utvecklats till att bli en galen stalker ut i fingerspetsarna.



Objektet för Ingrids senast crush blir alltså Elizabeth Olsens Taylor Sloane som livnär sig på ett instagramkonto där hon produktplacerar konsumentprodukter. Taylor har givetvis sina egna problem men på instagram är det vackra solnedgångar och härliga inredningsprojekt sju dagar i veckan. Ingrid är för omtöcknad i sin egen depression för att förstå detta.

Via lite "single white woman"-beteende nästlar sig Ingrid in i Taylors glamorösa liv. Allt medan grannen Dan bara är en snäll och go kille. Prioriteringarna blir helt off och så går det som det går. Filmen avslutas mycket ärligt med några riktigt äkta scener. Det räddar filmen från ok till ett rejält steg uppåt på skalan.



Jag antar att filmen borde kallas en dramakomedi även om jag inte fann de komiska inslagen speciellt roliga. Jag kände mest smärta för Ingrid och hennes situation. Miljöerna i Venice Beach, sunny California, var givetvis underbara. Värmen strömmade ut mot oss i publiken, kall novembernatt utomhus.



Jag har alltid tyckt att Aubrey Plaza är en intressant skådespelare. Det är något "wreckless" över henne, något som kom i öppen dager i den suveräna tv-serien Legion. Här är hon perfekt castad, hon är så bra att det är svårt att värja sig för Ingrids galenskap. Elizabeth Olsen lärde vi känna i den fantastiska filmen Martha Marcy May Marlene (filmfestivalen 2011). Hon är läcker och ser ut som en stjärna. Även hon var mycket bra castad i denna film. Castingen har en ibland underskattad del i hur bra en film blir. Wyatt Russell (Everybody wants some!!), O'Shea Jackson Jr (Straight outta Compton) och Billy Magnussen var alla bra på lite olika sätt. Speciellt Billy Magnussen som spelade Taylors galna bror Nicky kändes nästan lika wreckless som Audrey Plaze. "Why so serious?"

Jag ger Ingrid goes West tre Mantis av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Wreckless översatt till svenska: obekymrad, lättsinnig, hänsynslös, obetänksam, skoningslös, orädd, våghalsig, vårdslös

Straight Outta Compton (2015)

Den enda anledningen jag gick på Straight outta Compton är att Jojjenito hade lobbat för filmen under vintern och våren. Jag tyckte att det skulle bli skoj att se denna film om begynnelsen av hip-hopvågen från Los Angeles. Visst, det är en BOATS som inte brukar vara min favorit men inom vissa genrer funkar BOATS bättre. Det är bland annat inom genren sportfilmer och musikfilmer som denna är inte så långt från en uppgångsstory från sportvärlden.

Jag tycker det är spännande rent generellt sett att följa med kompisar och testa deras hobbies eller specialintressen. Jag har gått upp före solens uppgång och åkt ut till en fågelsjö med svågern Calle för fågelskådning, jag har hyrt stuga i alperna med en cykeltokig kompis och sett Tour de France live uppe i bergen och jag har till och med följt med den redan omnämnde Jojjenito och letat efter nya konstverk på väggar i Malmö. Nu ville jag se denna film som en subkultur jag inte känner tillsammans med Johan som kan den så mycket bättre.

Och vilken fullträff. Jag älskade denna film. Trots dess nästan 150 minuters spellängd blev jag överraskad när den tog slut. Redan? För mig fungerade alla skådespelarna väl i sina roller. Jag har förstått att flera av dem var mycket lika de personer de spelade, både till utseende och manér. Jag känner ju dessutom inte till Ice Cube, Dr. Dre, Eazy-E, MC Ren, DJ Yella och de övriga mer än till namnen. Jag kan tänka mig att folk som är mer insatta i dessa figurers liv kanske såg vad som var rätt eller ej.

Filmen visades otextad där nere i Malmö. Självklart hängde jag med i handlingen, men det var vissa sekvenser då jag inte riktigt hängde med i dialogen eller låtarnas texter helt och hållet. Denna film var dock mycket lättare att hänga med i otextad än en films om Dear white people som vi såg på Stockholms Filmfestival förra året.

Styrkan med Straight outta Compton är en genuint intressant "origins-story" för N.W.A, den har ett grymt bra soundtrack (som bra musikfilmer såklart måste ha) samt den har ett berättardriv som aldrig tappar greppet om oss åskådare. Det blev till och med lite dammig i salongen framåt slutet. Jag hade fått en superkort intro av Jojje innan filmen så jag visste ungefär vad som skulle hända. Men detta är inte en sådan film som lever på vad som händer i handlingen. Den lever mer på en känsla och ett flow. Det kändes helt enkelt skönt att spendera tid med Dr Dre, Ice Cube och de andra. De levde ett inte alltid helt lagligt och ibland bekymmersamt liv men det finns något i stämningen i filmen som lockar. Ja ta mig tusan, är det inte lite liknande stämningen i The Wolf of Wall Street?

Tack Jojjenito för att du fått SF att visa denna film. Tack för att du valde att se den samtidigt som mig i Malmö. Och tack för den grymma spellistan med musik från filmen som du snabbt satte ihop på vägen hem från därifrån.

Jag ger Straight outta Compton fyra kontrakt av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läsa mer?
Jojjenito
Sofia
Fiffi