Singles är en nostalgisk pärla. detta är en film som klippt och skuren för mig!
Ok, den skulle kanske inte kännas lika bra om jag såg den för första gången idag men det gjorde jag ju inte. Jag såg mycket tidigt efter den släpptes på VHS, back in the days.
Jag älskar mycket i filmen. Musiken är otroligt bra, speciellt för en annan som gillar Alice In Chains, Soundgarden, Mother Love Bone och Pearl Jam. Inte minst de korta snippets av liveframträdanden med Alice In Chains är extra bra. Igenkänningen i att gå på små klubabr och se band spela live.
Dessutom älskar jag det tajta och vassa manuset. Lite daterat till tidigt 90-tal och kanske bäst anpasat folk som är mellan 25-35 år. Personligen ryser jag av välbehag och ibland skam på grund av igenkänning i en massa scener. Vilka är vilka lämnar jag dock osagt!
En film som denna hade inte funkat utan bra casting. Jag älskar skådespelarna med Matt Dillon, Bridget Fonda, Campbell Scott, Kyra Sedgwick, Jim True-Frost och Jeremy Piven i första rummet. Filmen känns lite som en prequel till High Fidelity i tematik och feeling.
Till sist älskar jag humorn. Filmen får mig att le, sitta och mysa och till och med brista ut i skratt flera gånger om. Detta trots att det är en dramakomedi mer än en renodlad komedi. Ibland kan denna subgenre kännas som de roligaste filmerna som finns. Humorn är karaktärsdriven och allt som oftast bygger den på, åter igen, ingenkänningen hos publiken. Vi slipper slapstick och andra "simplare" gagas.
Saker jag inte gillar? Äh, jag passar på den.
Betyg: 4/5
Jag och Niklas såg filmen i samband med Specialen om de bästa albumen från 1992.
Det är uppenbart att musikjournalisten och regissören Cameron Crowe är otroligt intresserad av musik och då blir det som en "match made in Heaven" när han tar sig an en karriäromspännande dokumentär om grungebandet Pearl Jam. Jag hade länge haft filmen på min radar men aldrig kommit till skott, men när Carl tipsade om den på 52 Directors fick jag tummen ur och såg filmen.
Killarna i bandet var med redan i Crowes spelfilm från 1992 Singles som utspelas i grungens mecka Seattle. Pearl Jam grundades runt 1990 när Jeff Ament och Stone Gossard från bandet Mother Love Bone startade upp ett nytt band efter att sångaren Andrew Wood avlidit efter en överdos. Chris Corneell från Soundgarden spelade in en hyllningsskiva till Andrew där Jeff och Stone var med som heter Temple of the Dog och som är supremely rekommenderbar. På de inspelningarna deltog också surferdude Eddie Vedder från Los Angeles. Runt Temple of the Dog-eran startade så Jeff, Stone och Eddie tillsammans med Mike McCready och Dave Krusen Pearl Jam.
Cameron Crowes dokumentär är riktigt najs. Den har en mycket lös struktur och är långt från en kronologisk beskrivning med "talking heads". Den fokuserar på faser i bandets historia. Filmen är som indelad i kapitel i en hyfsat kronologisk ordning, men det är ändå inte en komplett historiebeskrivning. Det känns som att den kanske hoppar fram och tillbaka i tiden några gånger också.
Vid sidan av en massa härliga liveklipp får vi se intervjuer med Jeff, Stone, Eddie och Mike samt Chris Cornell och andra som har varit nära bandet som "the Godfather of Grunge" Neil Young och regissören David Lynch. Pearl Jam definieras till stor del av deras liveframträdanden. De har sedan turnén 2000 sett till att fansen kan köpa alla konserter (?) från deras hemsida. Det är en omsorg om fansen som jag hyllar!
Vi får endast korta kommentarer utklippta från längre intervjuer som sedan följs upp av svettiga och ösiga livebilder från olika konserter, till exempel från den galna spelningen på Pink Pop 1992. Även nyare shower representeras. Okey, filmen kan kännas rörig om man vill få allt vad bandet gjort "dokumenterat" i strikt kronologisk ordning, men jag väljer att bara låta filmen skölja över mig och njuta av de olika liveklippen man får se.
Under slutet av filmen satt jag och undrade om inte dokumentären skulle ta upp dödsolyckan på Roskilde under Pearl Jams konsert sommaren 2000. Det vore helt osannolikt om de inte tog upp det tänkte jag och mycket riktigt kommer det med mot slutet. Händelsen var så fundamental att bandet ändrades för alltid och detta behandlas alltså till slut. Bra gjort, Cameron.
1995 gjorde Neil Young en platta med Pearl Jam. Det var mellan deras tredje och fjärde skiva och de tog ett litet break. Eddie var bara med på några spår. Neil skrev all musik och han och bandet (minus Eddie) åkte på en sommarturné i Europa. Jag såg dem på Sjöhistoriska i Stockholm. Detta tas upp kortfattat, lite marginellt. Men Neil är med i filmen på fler ställen, han uttalar sig om några saker och hela filmen avslutas med en sång med Neil Young och Pearl Jam från The Bridge School konserten 2010. De framför en av Neils mer lugna och vackra sånger, Walk with me. Fint slut på en mycket bra musikdokumentär.
It's happening.
Varför älskar jag musik?
Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...
Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!
Typ av humor?
Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).
En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...
William: He's on acid, though. I can't really tell. How do you know when it's "kicked in?"
Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.
Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!
Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.
Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.
Filmkvalité vs. humorkvalité?
Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.
TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.
Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.
TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character". William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!
Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They get the girls, but we're smarter." Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."
Manus vs. skådespelare
I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.
Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.
Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.
Favoritkaraktärer?
Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.
Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).
Omtittningspotential?
Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.
Slutomdöme
En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?
Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?
Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!
Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar... William: What do you love about music? Russell: To begin with... Russell: Everything.
