Jag Är Ingrid (2015)

Jag sätter mig ner för att skriva denna revy och det enda jag kan tänka på är den gamla H C Andersen-sagan Kejsarens nya kläder. Jag har ju inte kunnat undgå att se att den nya dokumentären om Ingrid Bergman hyllas till höger och vänster. Är jag, likt det lilla barnet i sagan, den enda som ser "sanningen", i detta fall att denna film är ganska risig?

Filmen är alltså hyllad. Jag förstår inte riktigt vad som hyllas? Är det dokumentärfilmen pga dess filmiska kvalitéer, är det människan Ingrid som presenteras i filmen, eller är det en ryggmärgsreaktion på grund av hennes ikoniska position inom svensk filmhistoria? Är det filmbranschen som klappar en av "de sina" på axeln?

Frågan är för mig befogad för jag var helt förvirrad när jag kom ut från filmen. Jag kan inte påstå att det var en gripande film. Den kändes väldigt lång och jag måste erkänna att jag somnade till i mitten av filmen. När jag vaknade till såg jag att mannen till vänster sov tungt. Han snarkade också vilket väckt mig. När jag tittade till höger såg jag två filmspanarkompisar i djup sömn. Längre bort kunde jag inte se.

Filmen bygger till stor del på hemmafilmer från Ingrids privatliv. Dessa blandas upp med nya intervjuer med hennes barn, så kallade "talking heads" och till sist finns ett fåtal klipp från filmer eller annan massmedia. Formen är högst ordinär, jag ser inte filmen som något nytt inom dokumentärfilmsgenren. Visst Ingrid var en stjärna, men hur kul är det att se andras semesterfilmer egentligen?

Innehållet i dokumentären då? Jag såg en film som beskrev en hemsk människa. En människa som gång på gång bröt upp och övergav sina barn. Det var hjärtskärande att se barnen i de nyinspelade intervjuerna. Hur de fortfarande var lojala mot sin mor men hur det mer eller mindre tydligt framkom att de alla blivit övergivna av henne. Äldsta dottern Pia var helt frank med det faktum att hennes mor lämnat henne. Sonen Robertino var också tydlig. Yngsta barnet Isabella Rossellini sa i ett stycke att hon beundrade sin mor för att hon jobbade i filmbranschen och åkte runt och hade roligt. I slutet av dokumentären sa hon dock också att hon var glad för sin svåra ryggsjukdom hon fick som ung för då fick hon spendera mer tid med sin mor. Hjärtskärande. Jag har väldigt svårt att hylla Ingrid Bergman för att sätta en massa barn till livet och sedan lämna dem gång på gång.

Denna dokumentär har premiär samma år som Ingrid hade fyllt 100 år. Det är ett jubileum som förtjänar att uppmärksammas. Ingrid Bergman på film är mycket, mycket bra och spännande. Hon är en stjärna som uppnått ikonstatus. Jag har alltid gillat henne i de filmer jag sett. Men vad är det regissören Stig Björkman vill förmedla med sin film? Det är knappast någon som är så naiv att de tror att en dokumentärfilm är helt objektiv nu längre. Dokumentärer är klippta med en tanke, regissören har valt vilka delar han vill ha med och framför allt vilka delar han inte vill ha med. För mig blev det allt mer tydligt ju längre filmen gick att Björkman ville måla ett mörkt porträtt av Ingrid. Jag ser inte den hyllning till människan Ingrid som jag läser i traditionell medias recensioner. Ordningsföljden på barnens svar påvisar med tydlighet hur olyckliga de var. Regissörens val av i vilken ordning de olika svaren från barnen i filmen ger oss ledtrådar om vilken bild han vill måla.

I slutet av filmen visades flera klipp från inspelningen av Höstsonaten. Den film där Ingrid till slut dök upp i en Ingemar Bergman-film. Ingemar skrev manus och Ingrid spelar en mor som övergivit sina barn (!). I ett klipp från en intervju berättar Ingrid hur Ingemar coachade henne till att känna känslor i en scen tillsammans med Liv Ullman som spelar en av döttrarna. Ingrid ger inget sken av att inse liknelsen med hennes eget liv. Jag ler lite när jag tänker på vad Ingemar gjorde med denna roll. Skräddarsydd, men fattade verkligen inte Ingrid kopplingen? Obegripligt.

I slutet av dokumentären får vi också se en hemmafilm som visar en sprallig Ingrid som spelar lite apa när hon vinkar farväl till barnen efter en tid på ön där i Stockholms skärgård. Ingrid låtsas gråta och låtsas se ledsen ut. Kroppsspråket hos barnen var inte lika muntert. Jag antar att de vid detta laget lärt sig att det skulle dröja 6-7 månader tills de fick träffa sin mamma igen.

Är det detta som ska vara feministiskt? Är det detta kvinnor i generationer har kämpat för att uppnå? Förvirringen är total.

Nej, detta var inte bra. Varken form eller innehåll fungerade för mig. Den var tråkig, och den gav mig fler frågor än svar. Och inte de bra frågorna. Var hon verkligen så hemsk som Stig Björkman vill visa i denna film? I så fall har han arbetat med den "lilla penseln". Kritiken är sublim. Han insåg kanske att ett tydligare problematiserande av Ingrids personlighet och vissa av hennes livsval inte skulle gå hem hemma i Sverige?

Jag kan inte förlika mig med denna film och ger den en ikonisk filmstjärna av fem möjliga. Förklara gärna för mig vad jag missat i denna dokumentär så kommer jag med glädje justera betyget uppåt om den förtjänar det.

Betyg: 1/5

Kolla också in mina eminenta spanarekompisar. De är:
Jojjenito
Sofia
Fiffi