Så Ock På Jorden (2015)

Så ock på Jorden är Kay Pollaks uppföljare till Så som i himmelen från 2004. Filmen tar vid cirka nio månader efter den första filmen. Alla skådespelare är såklart elva år äldre, men Pollak har uppenbarligen tänkt "skit samm". Om de inte nämner åldershoppet så kanske inte folk kommer märka av det? Jag gillar inställningen. Såklart märks det kanske lite men det är inget som drar ner känslan i filmen. Här i uppföljaren är lyckligtvis Daniel inte med i bilden längre och filmen vinner på det. Detta är en bättre film än den första, men den är inte utan vissa konstigheter. Mer om det lite senare.

Vi återser några av favoriterna från första filmen. Frida Hallgrens Lena är inte lika sprallig denna runda. Hon har ansvar till höger och vänster och pressen tär på henne. Hon är go ändå. Prällen ser vi åter och det är kanske han som filmen egentligen handlar om? Han gör i alla fall en resa från nedbruten övergiven och hejdlöst drickande spillra av en man till en "redig karl med lite stake". Självklart återser vi med glädje Lennart Jähkel i rollen som byns mysfarbror Arne. Till dessa centralfigurer har vi en ny ung norrman som är sugen, spelad av Jakob Oftebro och André Sjöberg som återkommer som den annorlunda Tore.

Mycket av det som fungerade (?) i första filmen återfinns här... Skriken och utbrotten, saliven som flyger, diskbänkarna, kniven i ryggen på de makthungriga stofilerna i kyrkans organisation samt den humanistiska idén om att människor ska få leva sitt liv som de själva vill. "Det finns ingen synd!" Jag kan stå bakom dessa idéer.

Denna gång har dock Pollak spänt bågen ännu mer. Jag antar att det är lätt att bli berusad av alla lovord efter första filmen. Från brev från beundrare som säger att hans film har förändrat deras liv. Pollak har magnifika ambitioner med denna film och frukterna från dessa syns under filmens sista halvtimme då den åker av spåret så att det ryker om det. Jag jämförde filmens avslutning med att se ett tåg krascha i slow motion.

Dels öser Pollak på med helt nya stories som kastas in i sista sekund, som att Lenas mormor var elak mot henne och anklagade den unga Lena för sina föräldrars död. Dels låter han, Pollak, nedmonteringen av kyrkan (både bokstavligt och bildligt) gå för långt för att filmen ska kännas seriös. Det blir lite väl mycket fantasy över filmen där i slutet. Ni som sett filmen vet vad jag talar om.

Min första reaktion om filmen var att jag applåderade ambitionsnivån även om filmen inte håller ihop. Med några dagars perspektiv kan jag nöja mig med att tycka att den är "helt ok". Men jag står fast vid att filmen är bättre än den första filmen, mest för att den är så mycket mer konstig (plus avsaknaden av den ack så tråkiga Daniel).

Jag ger Så ock på Jorden två spända bågar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mina filmspanarkompisar hade förvildade ansiktsuttryck när de kom ut från biografen. Kom de till himlen eller var de kvar på Jorden?
Fiffi
Sofia
Jojjenito

Så Som I Himmelen (2004)

Eftersom vi skulle se Kay Pollaks nya film Så ock på Jorden nere på Malmö Filmdagar tog jag mig tiden att se den första filmen Så som i Himmelen. Jag hade inte sett den så hyllade filmen från 2004 så det var väl dags kan man tycka. Ni känner alla handlingen... Michael Nyqvist som den världsberömda dirigenten Daniel som flyttar hem till sin barndomsby efter en hjärtinfarkt. Och hur han tar över den lokala kören, betuttar sig i den spralliga Lena och kämpar mot prästfanskapet i byn.

Ja men det detta var väl helt ok må jag säga. Det finns en hel del sköna skådespelarinsatser i denna film. Självklart blir man betuttad i Frida Hallgrens Lena, annars vore man ju av sten. Sen måste jag säga att Lennart Jähkel var en jäkel på att spela charmig och lite bufflig allt-i-allo och säljare deluxe. Moberg som det hustrumisshandlande svinet var bra. Prästjäkeln spelades av Niklas Falk och han var också en fröjd att se trots kraftigt överspel.

Mitt problem med filmen är att jag inte kan/kunde med Michael Nyqvist. Fy attans vilken trist och ocharmig älskare nummer 1 han är. Både karaktären och skådespelaren bakom gick mig på nerverna. Speciellt rollfiguren i filmen. Sällan har jag skådat en sådan osympatisk och idiotisk huvudperson i en romantisk komedi/drama eller vad nu detta ska föreställa.

Jaja, resten av filmen var helt ok, men den tråkige Daniel var ju med i nästan varenda scen. Allt från hans absurda klädval med italienska lågskor och kostymbyxor i den norrländska vintern till de patetiska scenerna när han skulle lära sig cykla var ruskiga. Hans kärlekshistoria med Lena trodde jag inte på en endaste sekund. Den kändes helt malplacerad och jag misstänker att det inte var meningen så.

Kan inte kritisera Pollak för att han pushar för människors rätt att leva sin liv som de vill och jag gillade att han stack kniven i ryggen på alla översittartendenser från kyrkan. Prästens fru Inger var en frisk fläkt. Däremot kan jag tycka att hans förkärlek för psykbryt, vrål och snorande gråt gick lite överstyr. Det var som att det skulle vara ett skrik var 25 minut eller så. Det kändes i slutet av filmen som att de lagts in på jämna mellanrum i filmen. Mycket konstig känsla.

Ok, nu har jag sett den. Den ruckade kanske inte min värld och det var kul att kunna förbereda sig inför uppföljaren som lyckligtvis inte kommer innehålla lika mycket av Nyqvists nuna.

Jag ger Så som i himmelen två sånger av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Hallonbåtsflyktingen (2014)

Hej igen. Låt oss återvända till sensommaren trevliga resa till Malmö Filmdagar. På fredag har tre filmer premiär som jag såg förhandsvisningar av där nere i Skåne. Idag skriver jag om den nya svenska romantiska komedin Hallonbåtsflyktingen, imorgon blir det American independen-dramakomedin The skeleton twins och på lördag blir det fransk cinema absurde...

Hallonbåtsflyktingen är Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch's nya romantiska komedi. Karlsson spelar finnen Mikko som under hela sitt liv velat vara svensk. Han får chansen att byta identitet med Mikael, en deprimerad svensk man. Väl på plats i Sverige måste han försöka övertyga Mikaels syster (Bornebusch) och gamla mor (Suzanne Reuter) om att han är Mikael. Något sånt var det tror jag.

Suck, detta var som förväntat. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen nu men jag kommer i alla fall ihåg vad jag tyckte om skådespelarnas insatser. Nu var nog alla inblandade skådespelare av tämligen hög kaliber så jag tror att mycket av skulden till denna films svagheter bör läggas på manuskriptet.

För det första har vi en farsartad historia som är så hejdlöst over the top osannolik att den inte inte ens är värd att kritisera. Kvar blir då en meningslös historia som endast kan räddas av skådespelarnas förmåga att göra roliga, dramatiska eller känslosamma sketcher. Tyvärr är det glest mellan dem också. Det finns några roliga scener från Mikkos uppväxt i Finland om den lille pojken som emot sin fars vilja hejjar på Sverige i hockeyn och så vidare.

I filmens nutid inleder Mikko en krystad kärlekshistoria med Frida Hallgrens karaktär Lotta. Den gav mig inte mycket heller. Alla scener med Jonas Karlsson slaktas av hans försök att spela finne som försöker spela svensk. Japp, hans försök till lustig dialekt förstör allt nöje av hans annars avsevärda talang inom humorområdet.

Den enda som klarar sig med hedern i behåll är Josephine Bornebusch som faktiskt tar med oss på en antydan till resa där hennes karaktär utvecklas och lär sig något. Hon har dessutom en otroligt bra tajming i humorsketcherna. Bra jobbat där.

Suzanne Reuter spelar gamla modern med dålig hörsel och vass tunga. Hon borde hållit sig borta från detta projekt.

Handlingen i övrigt? Sorry guys, jag kommer knappt ihåg något från handlingen i filmen. Jag väntade för länge med att skriva denna text.

Josephine är alltid fin på duken, det måste jag erkänna, och jag ger därmed Hallonbåtsflyktingen två njurar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Övriga filmspanare som skrivit om filmen:
Fiffi
Jojjenito