Mozart in the Jungle - Season 4 (2018)

Första säsongen av Mozart in the jungle är ju otroligt bra. Rolig, bra drama, fantastisk musik, en mix av klassiskt och moderna och några fullständigt lysande skådespelarprestationer. Det var nästan givet att serien skulle tappa under efterföljande säsonger. Under säsong 3 tyckte jag att både Rodrigo och Hai-lai blivit mindre intressanta och jag misstänkte att det skulle bli ännu blekare i S4.

Döm om min förvåning när serien gjorde något som jag aldrig hade kunnat förutse. Den definierade om sig, gled in i en närliggande men ny genre!



Låt mig ta några steg tillbaka. Säsong 4 är mindre rolig än tidigare säsonger. Rodrigo är mindre rolig också. Han har kommit för långt från konsten. Istället är han indragen i det kommersiella spelat runt orkestern med ett lågvattenmärke när han gör reklam för tacos. Han är inte lycklig. Serien är inte lycklig. Samma sak med förhållandet mellan Rodrigo och Hai-Lai, det bjuder varken på humor eller drama. Det är ett ganska tråkigt förhållande för att vara en motor för en tv-serie. Samma sak känner Rodrigo och Hai-Lai. De känner att de måste ändras, även om de har olika idéer om hur en sådan ändring kan vara. Till sist står Rodrigo inte ut. Hai-Lai bryter också igen sina egna murar och i slutet av säsongen har allt förändrats.

Det fascinerande är att jag upplever att hela tv-serien har genomgått en liknande ”skärseld” som Rodrigo! Den har också fått nog av allt dravel och vill söka sig till något annat. Detta är inte längre en quirky komedi. Serien har blivit ett drama med vissa inslag av lågmäld humor. När jag började se mönstret att serien och Rodrigo utvecklades parallellt framför våra ögon fick jag upp ögonen för säsongen. Den blev mycket mer intressant och förbaskat överraskande.

Till och med Malcolm McDowell var bra i denna säsong. Han hade annars varit ett av de svagare korten i de tidigare säsongerna.



En höjdpunkt i säsongen var när de åkte till Tokyo. De tre avsnitten fick mig att bli ännu mer sugen på att resa dit på semester... Avsnittet som regisserades av Jason Schwartzmann var flummigt men bra. det påminde mig om något som David LÖynch skulle kunnat göra. Som en outake från Twin Peaks The Return till och med.

Inför säsong 5, som jag antar kommer komma, har vi ingen aning om vad som väntas skall. Det är precis som det ska vara! Jag ser fram emot den.

Betyg: 3+/5

Mozart In The Jungle - Season 3 (2016)

Säsong 3 tar vid med innehåll som liknar säsong 2, dvs en hel del handling vilket tar fokus från de bästa med serien som bara är att vara, inte jaga handling.

Första halvan om fem avsnitt utspelas i Venedig där Rodrigo ska hjälpa en gammal operadiva, La Fiamma, tillbaka till strålkastarljuset. Monica Bellucci spelar divan både lustfyllt och exakt. Hai-Lai dyker upp med Andrew Shaw Orchestra och får promt sparken precis när hon är inom räckhåll för Rodrigo. Hailey spelar en central roll i dramat som regisseras av La Fiamma. De första fem avsnitten är så täta att för att kunna absorbera det som skedde krävs minst en omtitt.

Andra halvan om fem avsnitt utspelas (äntligen) i New York. Förutom ett avsnitt som är skrivet och regisserat av Roman Coppola. Han frångår serien vanliga stil och hela avsnittet är en dokumentärfilm om hur symfoniorkestern uppträder på fängelset Rikers Island utanför NYC. Det är som om Roman tror sig vara en annan Joss och börjar laborera med formatet på sin serie. Det avsnittet är på sin höjd småintressant.

Tyvärr fann jag det svårt att riktigt komma in i säsongen. Det är fortfarande en mysig serie och jag såg hela säsongen i tre intensiva sittningar. Detta år började jag gilla den gamle maestron Thomas Pembridge (Malcolm McDowell) lite mer. Annars är fortfarande Rodrigo (Gael García Berna) och Hailey (Lola Kirke) självklart favoriterna. Plus att man aldrig får glömma Pavel (Sandro Isaack).

Sista avsnittet är dock otroligt bra. En hel säsongs innehåll intryckt i en enda episode som det känns. Avslutningen var majestätisk med mötet mellan Hai Lai och Maria Anna M.

Jag vill ha mer!

Betyg: 3/5