Trance (2013)

Simon: I was really good, but not good enough. And not good enough really isn't very good.

På den senaste filmspanarträffen diskuterade vi en mycket spännande fråga. Kan man älska en film som inte har någon sympatisk karaktär? Självklart kan man inse att filmen är bra gjord, att ett gott hantverk ligger bakom produktionen, men kan man verkligen knyta an till filmen? Det visade sig svårt att hitta filmer som besvarar frågan med ett JA.

På träffen såg vi After Earth. Den var inte bra. Ett annan film som hade premiär samma helg var Danny Boyle's nya film Trance. I veckan som gick hörde Fiffi av sig och frågade om jag ville hänga med på den. Jag är ganska sval inför Boyle, medan Fiffi gillar hans sätt att göra film.

Trance bygger på en mycket intressant filmidé. Jag skulle vilja påstå att den påminner om både Inception och Eternal sunshine of the spotless mind, men den är inte en sci-fi. I Trance manipuleras personers minnen och önskan att utföra handlingar genom suggestion och hypnosis. Det sägs i filmen att 5% av befolkningen är så lättsuggesterade att de kan fås att tro att de själva önskar utföra i princip vilken handling som helst. Var dessa lättsuggesterade personers fria vilja kommer in är en intressant filosofisk fråga som delvis behandlas i filmen.

James McAvoy (X-Men: First Class), Rosario Dawson (The Descent) och Vincent Cassel (Black Swan) spelar huvudrollerna och de gör alla ett gediget jobb. Men den starkaste känslan jag fick av denna film var inte skådespelarprestationerna utan Danny Boyle's regi, färgval och användning av filmmusik. Jag hade svårt att sympatisera med någon av huvudkaraktärerna. Under filmens gång flyttas sympatierna mellan de tre och därmed blir ingen i fokus. Boyle har kanske gjort en för smart film? Det är en thriller som är mer intressant än spännande. Den är ganska grafisk med flera brutalt blodiga scener. Samtidigt är den lite överraskande i och med en naket avslöjande scen.

Det är en suggestiv film där huvudkaraktärerna glider ut och in mellan verkligheten och inplanterade minnen, bortglömda minnen och suggesterade "önskemål". Jag var före visningen lite trött i huvudet och en bit in i filmen var jag totalt förvirrad. Ingenting i handlingen hängde ihop och inget verkade betyda något för det gick inte att avgöra om det var verkligt eller ej. Personer som dödas är med i nästa scen och filmens tempo stegras successivt högre och högre. Till slut får man en förklaring på hur allt hänger ihop och den är solid. Men resan till slutet är ju också målet och jag kan tycka att den är för komplicerad för full njutning. Filmen tillhör helt klart kategorin av filmer som verkar efter titten minst lika mycket som under.

Dessutom vet jag inte riktigt hur jag ställer mig inför att en spännande thriller som Trance måste förklaras muntligen av en av karaktärerna. Och det är inte en kort förklaring. Nästan hela filmen återbesöks via "flash backs" för att vi ska förstå hur allt hänger ihop. Är inte detta lika illa, eller än mer illa än "voice overs" som används för förklaring av filmens handling?

Efter filmen jämförde jag den lite med Only God forgives i det att mycket av filmens värde kanske ligger i den mentala efterbehandlingen och "avkodningen". Men jag kände direkt också att Trance inte kommer upp i den filmens nivå. För även om handlingen i Trance givetvis är otroligt viktig för filmens karaktärer tycker jag att den för mig som åskådare är lite av en storm i ett vattenglas. Jag fick en känsla av besvikelse när allt förklarats färdigt. Tror jag. Filmen är fortfarande så färsk i mitt minne, "pun intended", att jag inte kan vara helt säker på hur väl den kommer lagras och förädlas över tiden.

Åter till den intressanta frågeställningen, hur är det med denna film, kan man älska Trance? Jag har svårt att sympatisera med någon av filmens karaktärer egentligen. Det är en stor svaghet med filmen. En liten del av svaret på den intressanta frågan från filmspanarträffen har kanske adderats i och med denna film. Men filmen har något. Det ligger där och pockar under ytan. Något i mig uppmanar mig att gilla den här filmen mer, om jag bara mindes detaljerna lite tydligare...

Jag ger Trance tre rakade sköten av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Blev Fiffi förförd av Danny Boyl's hantverk? Vem vet, men det låter som en rimlig gissning. Kolla hennes revy här.