Interiors (1978)

Interiors är Woodys åttonde film som regissör och den första där han själv inte var med som skådespelare. Det är också hans första film som inte är en komedi. Allen var uppenbarligen mycket influerad av Ingmar Bergman och det syns tydligt i denna film. Den är extremt långsam och består uteslutande av långa smärtsamma samtal och gräl om relationerna inom en familj. Den pensionerade fadern meddelar helt plötsligt att han vill separera från den labila och destruktiva modern. Hon flippar ur och de tre vuxna döttrarnas liv kommer i gungning då allt som var stabilt nu ställs på sitt huvud.

Om man hade gjort en spoof på Bergmans filmer hade man kunnat starta filmen på exakt samma sätt som Interiors startas. Enda skillnaden är att Interiors inte driver med Bergman, den använder stilen som en homage. Under de inledande minuterna ser vi ett collage av tysta stilla bilder från ett tomt hus, en kvinna tittar ut genom ett fönster, hon tittar på tre lekande barn, ett tomt hus, kameran sveper genom matsalen, tomt, tyst, ljusa interiörer, avskalat, opersonligt, kallt, "ljust och fräscht".

Alla i beige och dämpade färger

Jag är ingen expert på Bergman men jag har fått för mig att han ofta fokuserar på relationen till Gud samt relationen till sina föräldrar, kanske med fokus på sin mor. Woody Allen brukar fokusera på en neurotisk man inom ett kreativt yrke samt på kärleksrelationer mellan intellektuella personer i storstaden (oftast New York). I Interiors är det dock relationerna inom en familj generellt sett och relationen till modern i synnerhet som står i fokus. Modern Eve (Geraldine Page) är en narcissistisk manipulatör som kväver sin man och spelar ut sina döttrar mot varandra. Så snart något går emot henne får hon en av sina neuroser och allt och alla runt henne måste stanna upp och lulla med henne. Hon arbetar med utstuderade passivt aggressiva metoder av värsta sorten. Hon är inte en trevlig människa.

Modern i sitt perfekt inredda hem

Döttrarna hanterar moderna demoniska inflytande på olika sätt. Favoritdottern Renata (Diane Keaton) är en framgångsrik författarinna. Hon är gift med den underpresterande och mentalt kastrerade författaren Frederick (Richard Jordan). Den andra dottern Joey (Mary Beth Hurt) som modern hela tiden klagar på är en oförlöst konstnär som hela tiden är missnöjd med sitt liv. Joey är gift med  filmens mest sansade karaktär Mike (Sam Waterston). Till sist har vi den tredje (yngsta?) dottern Flyn (Kristin Griffith) flytt östkusten och hankar sig fram som vacker men obegåvad skådespelerska i Hollywood.

Alla tre döttrar verkar leva begränsade och olyckliga liv under skuggan av sin mor. När fadern Arthur (E. G. Marshall) bjuder hem sin nya flickvän Pearl (Maureen Stapleton) livar hon upp stämningen med sina röda klänningar och ett levnadsglatt humör som ställs i gäll kontrast till moderns livsval.

Äntligen en färgklick i det "perfekta" hemmet

Under filmens första hälft måste jag ställa in mig till stilen. Den känns utdragen och jag känner mig mer och mer tröstlös. Men filmen är ändå tillräckligt bra för att jag ska titta vidare och desto längre in i filmen jag kommer desto bättre blir den. I slutet av filmen är jag både investerad i karaktärerna och handlingen. Filmen var ganska bra när allt kommer till kritan. Den passar nog dock inte alla. Om man vill ha action och bomber och robotar som slåss så får man leta någon annanstans.

Jag ger Interiors tre "vulgarians" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Alla jävlar är klädda i beige