Jeff, Who Lives At Home (2012)

Jeff: Everyone and everything is interconnected in this universe.

Vilken dag är den viktigaste dagen i världshistorien? Den bortgångne pappan till de vuxna bröderna Pat och Jeff hemsöker dem i deras drömmar och ställer frågan. Det är en bra fråga. Jag hörde först om denna film på Filmspotting där de inte verkade helt övertygade. Men sen fastställde Johan från Har du inte sett den? att Jeff, who lives at home var en bra film. Jag litade mer på Johan i detta fall.

Det är en bra film, en mycket bra film till och med. Det är en liten film, men bra. Det är en typisk American Independent och som många ur den kategorin passar den mig perfekt. Den fick mig att längta efter Stockholms Filmfestival ännu mer, nu mindre än en månad bort.

Jeff, who lives at home handlar om tre småtrasiga människor som alla tre saknar något i livet. Pat (Ed Helms) lever i ett olyckligt äktenskap, Sharon (Susan Sarandon) brödernas mor lever ett trist liv som änka, och så har vi Jeff (Jason Segel) som söker sitt öde och lever sitt liv med att hålla utkik efter tecknen som kan leda honom rätt. Klassiskt am indy-upplägg. Filmen är gjord av bröderna Duplass som bland annat gjorde den omtalade Humpday häromåret, en film som jag inte förfördes av lika mycket som en del andra.

Jeff, who lives at home lever och dör på sin skådespelarinsatser. Låt oss sammanfatta. Börjar med Pat och Linda (Judy Greer), det dysfunktionella äktenskapet. Ed Helms är kanske mest känd från Hangover-filmerna där han spelar Stu. Här gör han en mycket intressant roll. Något av ett asshole, en ganska vidrig person. Judy Greer spelar Pats olyckliga fru men kommer lite i skymundan. Hon var bra i alla fall.

Filmens bästa skådespelare är helt klart Susan Sarandon i rollen som brödernas mor, Sharon. Hon är verkligen bra i alla scener. Små ögonkast, antydningar till miner, ett leende, japp helt lysande helt enkelt. Jag har tidigare haft lite svårt för henne, men jag får kanske omvärdera...

Filmens stjärna är däremot helt klart Jason Segel i rollen som Jeff, som bor hemma hos mamma. Detta är hans film. Jason Segel börja torna upp som en favoritskådespelare. Han gör ofta samma roll som jag misstänker är nära hans verkliga personlighet. Men eftersom jag tycker hans vanliga roll är jättehärlig så funkar det fantastiskt bra för mig. Den bästa filmen jag sett honom i än så länge är Forgetting Sarah Marshall, en film som jag älskar.

Jeff, who lives at home ger inte några svar på universums gåtor, den lyfter inte fram något som aldrig visats förr. Men den är varm. Jag kände stora tysta tårar rinna nedför mina kinder i slutet av filmen. Varken glädje eller sorg, bara känslor.

För er alla som väntar på filmfesten och dess sektion American independent kan jag rekommendera denna film utan tvekan.

Jag ger Jeff, who lives at home fyra Kevins av fem möjliga.

Betyg: 4/5