52 Directors: Sam Peckinpah

Sam Peckinpah var en amerikansk regissör (f.1925 - d.1984) som var känd för sitt supande och för filmer som för tiden ansågs våldsamma och blodigt. Han slog igenom 1969 med westernfilmen The wild bunch. Peckinpah gjorde flera revisionistiska westerns som gick i moll och våld.

Samma Peckinpah ligger bakom en av mina tidigaste favoritfilmer, Convoy från 1978. Det var en film som jag till och med såg på bio två gånger. Som cineast upptäckte jag Peckinpah via The wild bunch i ett western-marathon jag körde före bloggen startades.

Hey, Jojjenito, alla fem filmerna på min topplista är road movies!



Without further ado...

Sam Peckinpah topp 5

5. Bring me the head of Alfredo Garcia (1974)

Efter att ha sett några av Peckinpahs filmer inför denna lista var det denna skruvade neo-western som fastnat i minnet. En film som vuxit ända sedan jag såg filmen.

4. The wild bunch (1969)

En våldsam skröna om ett gäng banditer som flyr undan.

3. Pat Garrett and Billy the Kid (1973)

Lite långsam och vemodig film med sober stämning om gammal vän som hugger sin kompis i ryggen. En känd låt från Bob Dylan ackompanjerar filmens starkaste scen.

2. The getwaway (1972)

Frejdig actionfilm med Steve McQueen och Ali MacGraw. Suverän duo i huvudrollerna. En klassiker.

1. Convoy (1978)

Mitt personliga nostalgi-pick som faktiskt också blev Peckinpahs största succé rent finansiellt. Kris Kristofferson är glänsande som Rubber Duck, men man får inte glömma Ali MacGraw, Burt Young eller Ernest Borgnine.



Jag har sett nio av Sam Peckinpahs 14 filmer:

1. Ride the high country (1962)
2. The wild bunch (1969)
3. Straw dogs (1971)
4. The getaway (1972)
5. Pat Garrett and Billy the Kid (1973)
6. Bring me the head of Alfredo Garcia (1974)
7. Cross of iron (1977)
8. Convoy (1978)
9. The Osterman weekend (1983)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Sam Peckinpahs filmer.

Cross of Iron (1977)

Anti-krigsfilmen Cross of Iron är en bister och våldsam film om tyskarnas reträtt vid den sydöstra fronten mot ryssarna under hösten 1943. Vid sidan av de ständiga anfallen från ryssarna fokuserar filmen på konflikten mellan den stroppige aristokratiske officeren Stransky och sergeanten Steiner som spelas av en ärrad James Coburn. Steiner är ledare för en spaningspluton som spenderar en stor del av sin tid bakom frontlinjen. Hauptman Stransky är på plats endast för att få den av honom åtrådda utmärkelsen Järnkorset. De i filmen som erhållit utmärkelsen ser ingen nytta med den.

Hela filmen är en bister och sorgsen historia om vad krig gör med och mot människor. Filmen inleds och avslutas med svartvita journalfilmer på hemskheter från andra världskriget och andra konflikter sedan dess.

Jag trodde inte att jag sett filmen tidigare, men ändå känner jag igen ansikten och vissa scener så jag har kanske sett den ändå. James Coburn sticker ut bland skådespelarna. Maximillian Schell som spelar Stransky är också bra. Däremot har jag som alltid lite svårt att tycka James Mason är bra. Jag gillade de flesta i plutonen, spelade av uteslutande tyskar som pratar engelska med viss brytning här i filmen. Brittiske David Warner i rollen som Hauptmann Kiesel var mest minnesvärd och hans fårade ansikte var ett av dem jag tyckte mig känna igen.

Peckinpah drack tydligen som en borstbindare under filminspelningen som blev hans tolfte av fjorton filmer. Dessutom hade producenterna problem med att få ihop pengar till filmen och sedan att hålla budget. Filmen avslutas lite abrupt för att pengarna helt enkel hade tagit slut. James Coburn improviserad ihop en scen. Det är ett galet slut som passar på något skumt sätt.

Tarantino sägs varit inspirerad av denna film när han gjorde Inglorious basterds.

Filmen fokuserar en hel del på krigsscener, med tämligen realistiskt våld. Blodet ser ut som riktigt blod. Autentiska tanks och vapnen har använts i filmen. Peckinpah kör sina vanliga tricks med slow motion och den lilla bisarra detaljen med en av karaktärerna som dödar ett löss med det lilla poppande ljudet (se gårdagens revy).

Cross of Iron är inte en munter film men om man gillar krigsfilm av en lite äldre stil så är den helt klart ett måste.

Betyg: 3+/5

Bring Me The Head Of Alfredo Garcia (1974)

Bring med the head of Alfredo Garcia är Peckinpahs tionde film och han är sig själv trogen och ger oss en otroligt våldsam film. Våldet är precis som i många av hans filmer inte superrealistiskt men handlingen är rå och kall. Diverse mord, ”shoot outs”, tortyr och ett avhugget huvud (från en död man) har stor del av handlingen. Genren är road movie, action och hämndfilm. Filmen påminner mig om Tarantino fast äldre. En typ av film jag kan tänka mig att Tarantino är influerad av.

En rik mexikansk gudfadern-typ utfäster en belöning på en miljon dollar till den som levererar huvudet på Alfredo Garcia som gjort hans dotter gravid. Alla busar i omnejden försöker hitta Alfredo. Vår anti-hjälte till huvudperson Bennie (Warren Oates) och hans flickvän den prostituerade Elita (Isela Vega) vet var Alfredo håller hus, sex fot under jordytan. Problemet är bara att många busar vill åt bytet.

Filmen utspelas i samtiden när filmen spelades in, 1974. Det är en modern western där de åker med gigantiska amerikanare istället för hästar. Men hela filmen har en känsla från western-genren.

Tonen i filmen är sorglig och när Bennie reser omkring med ett avhugget huvud i en tygsäck drar sig filmen mot det absurda. Bennie pratar med Alfredo så mycket att han nästan får en relation med huvudet. Huvudet blir hans vän Al. Stämningen är dyster och jag gissar att det inte kommer gå bra för Bennie men han är mer ihärdig än vad det först verkade.

Under andra halvan av filmen är det våldsscen efter våldsscen, många i slog motion, Peckinpahs favorit. Jag la märke till en bisarr liten detalj när Bennie plockar löss ur sitt könshår och tar ihjäl den med ett litet poppande ljud, en detalj som återkom i nästa Peckinpah-film jag sett...

Warren Oates är ganska bra som anti-hjälte. Under andra halvan av filmen dominerar han den rejält då han reser ensam med sin kompis Al. Under första halvan blir jag lite överraskad av en liten roll av Kris Kristoffersson som en elak biker som Bennie och Elita stöter på.

Sista scenen är riktigt mäktig och påminner mig en del om Coppolas stora scener i Gudfadern. Filmen har en mycket speciell känsla som är lite svår att beskriva. Det är en film som säkert kommer hänga kvar i huvudet ett bra tag.

Betyg: 3+/5

Ride the High Country (1962)

Ride the high country är en klart intressant liten western. Den handlar om två äldre ”law men” och en ung hetsporre som tar ett jobb att frakta guld från en gruvstad uppe i bergen ner till banken i en annan stad. Guldet som fraktas blir ett hett byte för mindre nogräknade element i gruvstaden. Vad huvudpersonen Steve Judd (Joel McCrea) inte vet är att hans kompanjon, och vän, Gil (Randolph Scott) också funderar på att stjäla guldet. Filmen berör heder, moral och etik. Detta är en tidig Peckinpah-film som berättas i ett långsamt tempo och den är inte lika våldsam som man väntar sig från honom.

En hel del av nerven i filmen kommer från dynamiken mellan Steve och Gil, men den mest intressanta delen är sub-ploten om Elsa Knudsen. Steve, Gil och den unge Heck (Ron Starr) passerar en bondgård på vägen upp mot bergen där Elsa (Mariette Hartley) bor med sin stränge och hysteriskt religiöse far. Elsa bestämmer sig för att haka på männen på resan upp till bergen eftersom hon har en ”fästman” där vid namn Billy Hammond (James Drury) som hon vill gifta sig med. Allt för att komma bort från sin far. När senare det visar sig att Billy och hans fyra bröder tänker sig att hon ska gifta sig med dem alla fem blir det problem. Filmen är oväntat skarp i vissa scener uppe i bergen. Men också blandat med en del humor i form av en alkoholiserad domare och en bullrig madam som chefar över de lokala prostituerade.

På vägen ner mot ”civilisationen” måste Steve och hans vänner både hantera bröderna Hammond och de interna slitningarna. Detta var Peckinpahs andra film och jag upplever att han fortfarande förfinar sin stil. Den är ganska underhållande men den når aldrig de riktigt höga höjderna.

Betyg: 2+/5

Straw Dogs (1971)

SPOILERS! BEWARE! Denna text innehåller grova spoilers om filmen.

Filmen rör sig som dyningarna i havet efter förra nattens storm. Filmen inleds bra och dess set-up är mycket spännande. En ung amerikansk matematiker flyttar till liten brittisk håla på landsbygden med sin brittiska fru som ursprungligen kommer från byn. Mannen ska skriva på sin avhandling och söker lugn och ro. Frun är yngre, uttråkad och flörtig. I byn, oro, vargarna runt frun, pilska som få. Är mannen en varg eller ett lamm?



Under andra akten är dock filmen mest frustrerande då Peckinpahs sämre sidor syns tydligt. Hans personregi är under all kritik och väldigt få av karaktärerna känns naturliga eller ens realistiska. Tyvärr tas jag ut ur stämningen när det skaver så i tolkningen av karaktärerna. Dustin Hoffman spelar David Sumner och den vackra Susan George spelar hans fru Amy. George är fascinerande lik Goldie Hawn i utseende och karisma. Slöddret i den brittiska byn var alla okända ansikten för mig.

Filmen tar dock fart rejält igen under den tredje och sista akten då den blir rejält våldsam på ett brutalt och realistiskt sätt. Peckinpah är ju känd för sina brutala filmer. Ibland känns det som att det bara är på låtsas men här lyckas han få till en nerv i scenerna som är svåra att slita sig från. Filmen vinner mycket på denna tredje akt.



Tidigare i filmen har David spelats upp som en förbryllande vek och samtidigt elak man. Hans relation med frun är minst sagt omodern eller i alla fall komplex. Han är extremt ohyfsad mot Amy. Man kan hoppas att detta var menat i manus och att det vi ser är en resultat av en söndrad relation. Att paret kanske flyttade till England för att lappa ihop förhållandet? Men jag vet inte, det blev otydligt för mig i alla fall.

Sen har vi den där scenen som jag antar alla som sett filmen blev upprörda av. I en lång och utstuderat långsam scen våldtas Amy av två av vargarna. David är som den naive amerikanske mannen han är bortlurad från huset. Hur smärtsam scenen än är, blir efterbörden då Amy väljer att inte berätta för sin man nästan lika jobbig. Ännu ett tecken på en avsaknad av tillit mellan makarna. Kanske hon skämdes eller kände på sig att hon hade en del i vad som hände? Det hör till saken att hon haft någon form av "strul" med en av vargarna när hon var yngre.



Jag hade i alla fall velat se Davids reaktion när Amy berättade. Och då hade filmen kunnat bli ännu mer intressant i tredje akten när David moral och etiska känsla ställs mot vargarnas. David vägrar att lämna ut den förståndshandikappade mannen till vargarna till varje pris. Davids moral ställs på prov. Hans inställning att våld inte löser problemet är lammets. Vi, men inte David, vet att mannen i fråga är skyldig till dråp på flickan. Senare måste dock David döda för att inte själv förgöras och däri ligger en stor del av filmens värde. Någonstans finns en gräns. Om man pressar ett lamm för mycket kommer lammet antingen att dö eller bli en varg. Hade David vetat om att två av vargarna våldfört sig på Amy hade hans ståndaktiga hållning som moralens väktare blivit än mer intressant.

Trots en knasig inledning blev Straw dogs en klart intressant film till slut. Jag vanns över efter att nästan ha lidit mig igenom första halvan. Så kan det gå och det välkomnas. Jag ger Straw dogs fyra mansfångare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Pat Garrett & Billy the Kid (1973)

Sam Peckinpah är en säregen regissör. Han är känd för sina våldsamma filmer, men han kör alltid med "teaterblod" som är så ljust rött så att det ser ut som att det är använt som för ett skämt. I denna långsamma western får vi återigen se det ljusröda blodet. Denna film är dock inte lika våldsam som flera av hans andra filmer. Istället är det en inre resa filmens huvudperson Pat Garrett gör. Som nybliven sheriff får han i uppdrag att jaga rätt på sin gamle vapendragare och tillika berömde bandit Billy the Kid. Det blir en lång resa med en sorgsen och vemodig stämning till det bittra slutet.

"Mama take this badge from me
I can't use it anymore
It's getting dark too dark to see
Feels like I'm knockin' on heaven's door..."

Damn, jag har alltid uppfattat att sången har ett western-tema men att den ackompanjerar filmens sorgligaste scen och att texten är tagen direkt från scenen kände jag inte till. Pat Garrett har "shanghajjat" Sheriff Baker (Slim Pickens) att bistå honom i jakten på en revolverman på grund av någon gammal skuld. Baker blir skjuten i magen och han drar sig undan, likt ett djur som ska dö, ner mot en flod. Hans fru Mama Baker (Katy Jurado) följer efter honom. Hon faller ner på knä några meter ifrån sin älskade. Stora tysta tårar rinner nedför hennes kinder till tonerna av Dylans ikoniska sång. Filmens starkaste scen och en av de sorgligaste scenerna jag sett på länge...



Dylan bidrar inte bara med ett spektakulärt bra soundtrack. Han spelar också den enigmatiske Alias. Och han gör det med bravur. Det är kanske inte så konstigt att han lyckas i denna roll ändå. Kris Kristofferson som också är mest känd för sin musik spelar Billy the Kid. Vi kommer ihåg Kris från filmen Convoy och han är aktiv än idag. Detta var dock en av hans första roller och han är väldigt bra och väldigt rund om kinderna. Kristoffersons Billy är magnetisk och jag köper att folk flockades runt honom. På ett konstigt sätt är han både kallblodig i sitt mördande och godhjärtad i sin lojalitet mot de sina. Damn, alla är bra i denna film. Inte minst James Coburn som Pat. Han ger karaktären en tyngd samtidigt som han underspelar på ett ljuvligt sätt. Garrett är trött och hårdnad. I slutänden är han extremt illojal vilket aldrig kan hyllas. Den enda sekvensen som känns konstig är när Garrett hinner med att både misshandla en prostituerad, ha sex med henne och låta sig tvättas av fyra nakna glädjeflickor i en och samma scen.

Harry Dean Stanton dyker upp i en mindre roll också. Gillar hans höga hatt.

Jag gillar filmen skarpt och ger den fyra eror som gått ur tiden av fem möjlig.

Betyg: 4/5

The Getaway (1972)

'Doc' McCoy: [referring to Carol scratching her leg] I told you to cut that out! This isn't a game!
Carol McCoy: It's all a game!

Jag har nog bara sett två filmer av den så hyllade Sam Peckinpah, eller är det tre, men jag kan redan säga att jag inte gillar hans stil speciellt mycket. Han har en "poserande" stil med en massa hyss för sig som rikligt med plötsliga "freeze frames", ett flitigt användande av ljusrött blod som inte alls ser verkligt ut och i denna film en hysterisk musik. Jag känner igen en del av stilen från Peckinpah's The wild bunch. Senare på sjuttiotalet skulle han dock göra en av min ungdoms favoritfilmer så helt fel var han kanske ändå inte ute!

Jag trodde mig få en frejdig actionrökare med Steve McQueen och snabba bilar, men ack så fel jag hade. Detta är mer en karaktärsstudie än en renodlar actiondängare, och det tackar jag för. I inledningen gillade jag inte alls filmen. Men en bit in i filmen började jag först fascineras av Steve McQueen och Ali MacGraw's samspel och sedan växte filmen till riktigt skapliga höjder.

Steve och Ali spelar det äkta paret Doc och Carol McCoy som kanske lite kan liknas med Bonnie and Clyde. Precis som den lite med kända duon samarbetar paret McCoy i brottets skumma kvarter och jagas av polis. Det som fångar mig är relationen dem emellan samt ett manus som är mer komplext än vad man först skulle kunna tro. Ali MacGraw som Carol är inte bara ett kuttersmycke och även om Doc slår till henne i en scen, en scen som nog inte tagit sig igenom klippningen i en film av idag, så pendlar övertaget dem emellan genom filmen. Steve McQueen är lika cool som jag väntat mig, men i vissa scener och i vissa situationer är han absolut inte the master of the house...

Trots att jag gnällde på Sam Peckinpah över hans olater, som jag står fast vid, gör han en hel del bra också. I flera scener ser man Doc eller Carol tveka i sina beslut. Man ser tydligt att de överväger det ena eller det andra beslutet. I en scen funderar Doc på att skjuta en skurk en gång till för säkerhet skull, men avstår vilket kommer få ödesdigra konsekvenser. I en annan scen överger han nästan Carol men ångrar sig.

Filmens andra favoritpar är en bisarr duo; skurk och kidnappad fru! Skurken som kidnappat en veterinär och hans fru får oväntad support från den uttråkade frun, suveränt spelad av Sally Struthers. Hennes stackars äkta man får bevittna otrohet av första och andra graden sittandes fasttejpad vid en stol. Sedan blir han dominerad och hånad av dem båda till bristningsgränsen. En mycket vederkvickande sidohistoria som jag gillade skarpt.

Totalt sett var denna film en stor överraskning. Bra skådespelare, lite skavande dialog som höll mig på tårna hela tiden, en enkel men effektiv handling (och manus av Walter Hill!), samt ett intressant karaktärsgalleri.

Jag ger The getaway fyra otrogna kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Wild Bunch (1969)

We all dream of being a child again, even the worst of us. Perhaps the worst most of all.

Detta är en ganska rå film. Den är regisserad av Sam Peckinpah och omtalad för att den är brutal. Jag väntade mig dock att filmen skulle vara ännu mer blodig och våldsam efter vad jag läst om den. Jag älskar inledningsscenen och slutscenen. Däremellan får man en ganska ordinär western med bankrånare som jagas avett  "posse", ondsinta mexare, tågrån osv. 

Filmen skiljer sig markant från många av de äldre westerns som jag sett då den visar upp karaktärer som är helt egoistiska, det blir mer ärligt på något sätt. De gamla gentlemannareglerna som att aldrig överge en kamrat eller slå, eller för den delen skjuta, en kvinna är som bortblåsta. Filmen utspelas under den tid då det gamla "western"-samhället förändrades till ett modernt industrisamhälle. Var tog "cowboysarna" vägen då? Filmen är inte nådig över det mänskliga sinnet. Är vi alla onda? Speciellt scenen i början med de lekande barnen är mycket intressant och visar på människans sanna natur (?). 

Som sagt inledningen och slutet är exceptionella, och filmen får en stark trea. Jag rekommenderar filmen för alla som är intresserad av westerns.

"The Wild Bunch" får tre människor av fem möjliga.

Betyg: 3/5